Har ni någonsin skrattat när ni läste? Kanske till och med blivit skrämda? Har ni reflekterat över att dessa känslor ofta framkallas av något som inte existerar i verkligheten?
- Författare har en fantastisk förmåga. De får oss att gråta och skratta över ord som är nedskrivna på papper. De fungerar nästan som magiker eller konstnärer. Med hjälp av meningar kan de skapa något som vi bär med oss länge, något som kan göra oss både ledsna och glada.
Det är intressant att tänka på hur vi gråter över något som är helt påhittat. Jag har själv ställt mig frågan om det inte är lite konstigt att en författare kan skapa en så levande värld med bara ord, en värld som kan få oss att känna så starkt. Jag tycker det är fascinerande och på något sätt övermänskligt.
Visst är det enklare att göra en film där bilder, röster och gester förmedlar känslor? Men filmer kan ju aldrig vara lika långa som en bok. I böcker finns inga bilder, allt vi ”ser” är det som skapas med ord, och ändå kan en bok få fram känslor som ibland överträffar filmens påverkan.
När man läser en bok lär man ofta känna karaktärerna så väl att de nästan känns verkliga. Ibland vill man inte ens avsluta en bok för att man blivit så fäst vid karaktärerna, som om man har blivit vänner. Även om vissa karaktärer kan vara lite för fantastiska, lyckas författare få mig att tycka om dem ändå, trots att de kanske inte alltid är så realistiska.
Det är verkligen en märklig men ändå positiv aspekt av litteraturen. Tänk bara vilken trist värld vi skulle ha utan böcker och de fantastiska karaktärerna som stannar kvar i våra tankar länge efter att vi har läst klart.
Jag skulle gärna vilja skriva en bok själv, och även om jag anser mig vara relativt duktig på att skriva, vet jag att jag har en lång väg kvar innan jag kan få läsarna att gråta.
Jag hoppas ni tyckte om detta lite annorlunda och kanske ”halvfilosofiska” inlägg. Jag vet inte riktigt varför jag skrev det, men tankarna dök upp medan jag läste en bok som fick mig att känna både ilska och sorg.
- Självklart finns det verklighetsbaserade böcker också, men här pratar jag om de ”vanliga” ungdomsböckerna. Det är inget fel med att gråta; jag beundrar verkligen författare som kan få oss att känna så starkt för något som bara är påhittat.
