”Cirkeln” är filmversionen av den första boken med samma namn från den svenska succétrilogin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Filmen släpptes på bio i början av året, och nu har jag äntligen haft chansen att se den. Det var ett tag sedan jag läste boken, och jag har inte skrivit någon recension tidigare.
I den lilla staden Engelsfors förändras livet för sex tonårstjejer när de upptäcker att de är utvalda häxor som ska kämpa mot demoner som försöker ta sig in i deras verklighet. Vem som helst kan vara den onda, och de kan inte lita på någon annan än varandra. De måste arbeta tillsammans; när de står enade som en cirkel är de som starkast, men det är en utmaning. Särskilt när en av dem är en mobbare, en annan ett offer, någon vägrar tro på det som händer, och andra försöker göra sitt bästa för att samarbeta. Kan de verkligen lita på Rådet och häxorna? Hur ska tjejerna övervinna demonerna trots sina olikheter? De måste samarbeta, men inte alla är villiga. Vad krävs för att de ska förstå?
Jag har hört mycket negativt om den här filmen, men jag tycker ändå att den är helt okej. Den blir ingen ny favorit och böckerna slår den med hästlängder, men som en svensk produktion (jämfört med de amerikanska filmerna som ofta lyckas bättre) tycker jag att den håller. Miljöerna är välgjorda och känns trovärdiga, särskilt Adrianas hus.
Jag är dock lite skeptisk till skådespelarna. De gör en bra insats och deras personligheter stämmer överens med bokens beskrivningar. Men deras utseenden känns fel. De är överdrivna, och även om jag förstår att man vill framhäva att olikheter är bra, så motsvarar deras utseende inte vad jag hade föreställt mig från böckerna. Det är också konstigt att skådespelarna är äldre än sina karaktärer; de är över 20 men spelar 16-åringar, vilket känns märkligt.
Bokens budskap, att alla är olika och att vi är starkare tillsammans, har de lyckats förmedla bra. Men trots att filmen är över två timmar lång känns den inte helt lyckad. Jag saknade många scener, särskilt vänskapen mellan Minoo och Rebecka. (Spoiler) Det kändes som att Rebecka dog direkt, och jag gillade verkligen när hon och Minoo kämpade för att få de andra att inse nödvändigheten av samarbete. ”Ska någon mer behöva då för att ni ska förstå?” sa Rebecka, och så blev det. I boken kändes det mycket sorgligare, medan jag knappt påverkades av hennes död i filmen eftersom man knappt hann lära känna henne. Sorgligt… (Slut på spoiler).
I filmen kändes det som att de löste många problem för lätt. Jag har inga konkreta exempel just nu, men det kändes som att de kom på allt på nolltid, vilket kändes orealistiskt. I boken sökte de efter information och byggde sin förståelse steg för steg. I filmen kändes det som att de bara plötsligt visste vad de skulle göra, utan att vi fick se hur de kom fram till det.
En annan sak som störde mig var att många miljöer kändes omoderna. Inte allt, men många scener kändes gamla, vilket jag tycker var konstigt. Kanske var det medvetet för att ge en känsla av att ”Engelsfors är en tråkig stad”.
Trots att jag visste vad som skulle hända tyckte jag att filmen var ganska läskig. Jag blev flera gånger rädd och kände en obehaglig atmosfär genom hela filmen. Man visste aldrig vad den välsignade kunde göra med sin magi, och jag blev alltid nervös när någon av tjejerna var ensam. Det lyckades de verkligen bra med. Den där obehagliga känslan fanns även i boken.
Jag glömde nästan det viktigaste; Nicolaus och Mona Månstråle, var är de? De tillförde verkligen mycket till boken.
