Alltså. Åååh, gud. Igår såg jag Hungerspelen, vilket kändes som en evighet sedan sist. Av någon konstig anledning hade jag fått för mig att jag tröttnat på serien. Kanske har jag det, men efter en paus kände jag hur kärleken till berättelsen återvände. För Suzanne Collins har verkligen skapat något fantastiskt. Och visst, filmen kan inte mäta sig med böckerna. Det saknas så mycket, men om man bara ser filmen utan att tänka på boken, så är den ändå helt fantastisk.
Alla de där fantastiska citaten…
”Happy Hunger games! And may the odds be ever in your favor.”
”Hope. It is the only thing stronger than fear.”
”So here is what you do. You win. You go home. She can’t turn you down then.”
”I don’t think it’s going to work out. Winning… Won’t help in my case.”
”Why not?”
”Because… Because… She came here with me.”
Jag satt där och grät lite då och då under filmen, för den är verkligen så vacker. Just nu vet jag ärligt talat inte vad jag tycker mest om; Divergent eller Hungerspelen. Det är verkligen en knepig fråga. Divergent känns mer nutida med fokus på kärlek, vänskap och svek, medan Hungerspelen handlar mer om uppror och mäktiga individer.
Alltså, Katniss. Jag hade glömt hur mycket jag älskar henne. Hon är en så fantastisk person. De idéer hon får… som att skjuta en pil genom ett äpple eller att äta nattskattan… så typiskt Katniss. Och hur hon lyckas starta ett uppror. Tris, å andra sidan, är mer lik mig, men hon kan vara ganska envis, vilket jag inte alltid gillar. Och visst, hon är med i ett uppror, men inte i samma utsträckning som Katniss.
Nu ska jag försöka sluta jämföra dessa två fantastiska serier. De är så olika att det knappt går att jämföra dem. Men ärligt talat, Divergent… kan vi erkänna att man tillslut tröttnar på allt som har med kärlek att göra? Det blir lite för mycket ibland. I Hungerspelen blir det aldrig överdrivet, inga svek eller lögner.
Båda serierna har så fina budskap, men de är så olika, trots att de ändå har vissa likheter. Och hela konceptet med Hungerspelen… ett skådespel som till slut blir verkligt. Hur fint och sorgligt är inte det?
Och vad hände med att sluta jämföra..?
I vilket fall som helst, dessa serier påverkar verkligen mitt liv. De finns ständigt närvarande och dyker upp i nästan en tredjedel av alla mina inlägg, vilket verkligen visar hur mycket de betyder för mig. Jag skulle inte kalla mig en fangirl (usch, det ordet gillar jag inte), men ja, dessa serier har en stor plats i mitt liv, mitt sinne och mitt hjärta.
Förresten, jag tror att jag har börjat tröttna på Divergent nu.
