Förlag: Semic
Utgivningsår: 2011 (Engelska) 2015 (Svenska)
Antal sidor: 331 st (inklusive eventuellt efterord/tack)
Åldersgrupp: 12+
Serie: Maze Runner, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Death Cure
Andra delar i serien: I dödens labyrint, I vansinnets öken, I solstormens spår, The Fever Code
Filmer: The Maze Runner, The Scorch Trials
Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar
Handling
Thomas har överlevt både dödens labyrint och vansinnets öken, men nu har han fått nog av WICKEDs experiment. De har tagit ifrån honom mycket; hans vänner, minnen och liv. Nu är han fast besluten att få sin hämnd. Trots att han är fången hos WICKED, planerar han att fly med de få vänner han har kvar. Men det verkar som att många har valt att följa WICKED. Hur ska han kunna veta vem han kan lita på i en värld där sjukdomar förvandlar människor till galningar? Thomas börjar inse att WICKED är närvarande överallt och han känner sig på väg att ge upp. Kanske skulle det vara enklare att låta dem fortsätta sina experiment för att inte förlora fler vänner?
Omdöme
Jag är kluven. Jag både uppskattar och har svårt för den här boken och hela serien. Handlingen är intressant och engagerande, men mot slutet blir det kanske lite för mycket. Trots det är berättelsen trovärdig och spänningen är konstant. Jag personligen föredrar de två tidigare böckerna; de kändes mer dynamiska och involverande. Ibland kan det vara ganska lätt att förutse vad som kommer att hända.
Språket i boken älskar jag verkligen. Det är både enkelt och komplext, med ett bra flyt, och det finns många roliga inslag. Kapitlen är korta, vilket jag tycker fungerar bra, då det gör det lätt att följa med. Dialogerna mellan Thomas, Minho, Newt och de andra är välskrivna. Jag uppskattar hur de kan skämta och vara sarkastiska även i livsfarliga situationer. Det finns mycket humor i serien, vilket jag verkligen uppskattar.
Karaktärerna är en annan historia. Thomas var min favorit i början, men det har förändrats. Känslan av att lära känna någon och sedan börja irritera sig på dem är påtaglig här. Hela hjältegrejen känns tröttsam; ”Åh, Thomas räddar alla” och ”Jag är Thomas och jag offrar mig”. Det blir lite för mycket. I denna bok framstår han plötsligt som skrämmande och till och med mordisk. Han verkar njuta av tanken på att skada andra, vilket är en ny och obehaglig dimension.
Det finns dock en aspekt av Thomas jag uppskattar; hans rädsla för att återfå sina minnen, eftersom det skulle kunna leda till att han börjar gilla WICKED. Han är också smart och rolig. Jag gillar verkligen vänskapen mellan Minho, Newt och Thomas. Den känns äkta, även om de ofta är lite elaka mot varandra. De tre karaktärerna är underhållande och verkar vara sköna personer. Minho är min favoritkaraktär; han får mig att skratta och är modig utan att vara arrogant på samma sätt som Thomas.
Sammanfattningsvis är detta en läsvärd bok, men inte den bästa i serien. Den avslutar berättelsen på ett okej sätt, men vissa delar av handlingen och karaktärerna börjar kännas osammanhängande.
Betyg: ★ ★ ★ ★ ☆
