Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2015
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 266 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-17
Serie: –
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Djupa ro
Handling:
Jonathan är död.
De hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig som det var.
I det lilla småländska samhället Ingelstad upptäcks nittonårige Jonathan livlös vid Djupa Ro. Det är mitt under sommaren, och när beskedet når hans närmaste fyra vänner, återvänder de en efter en till sin barndomsort. De samlas igen för första gången på nästan ett år. Officiellt är det för begravningen, men i grunden handlar det nog lika mycket om att överleva.
Omdöme:
Det här är en djupt sorglig, men samtidigt vacker bok. Handlingen är fängslande, även om den inte är helt unik. Den väcker många tankar och känslor som får en att fundera. Kunde man ha förhindrat det som hände? Att leva med osäkerheten och de svåra tankarna är en central del av berättelsen. Det är en roman som fokuserar på att hålla ihop, övervinna svårigheter och bearbeta känslor. Resultatet blir mycket bra.
Språket är lättsamt och rakt på sak, utan tvekan. Det är ungdomligt och känns äkta, vilket gör att man kan fortsätta framåt utan att känslorna tar överhand. Sorgen är påtaglig, men hanteras med en skicklighet som gör den lite mer uthärdlig. Korta kapitel gör att läsningen flyter på snabbt. Jag uppskattar Davids berättarröst; han har många kloka tankar och det är intressant att följa hans relationer med vännerna. En passage som fastnade hos mig är:
”Nu är hans plats tom. Det är en plötslig insikt som kommer från ingenstans, och jag vill tvinga Ludde och Paula att flytta närmare varandra för att slippa se ytan mellan dem, men jag gör det inte, för vem gör sånt? Vi har lämnat en plats åt Jonathan av gammal vana. Nu gapar den mot mig som ett hål, och jag fastnar med blicken på den och kommer inte loss.”
(Sid. 21-22)
Det är fascinerande hur små detaljer plötsligt får stor betydelse, vilket skapar en sorglig men vacker dynamik. Karaktärerna är så olika och hanterar sin sorg på olika sätt. Jag tycker om att de inser värdet av varandra och börjar tänka på framtiden, vilket ofta hamnar i skymundan i sådana situationer. Att de delar med sig av saker de inte tidigare berättat för varandra ger en djupare dimension till deras relationer.
Boken utspelar sig i mysiga miljöer med en stark känsla av att ”alla känner alla”. Det är lätt att få en identitet som ”Han-som-kände-killen-som-drunknade”. Det finns både positiva och negativa aspekter av detta. Ibland är det svårt att avgöra om vännerna bråkar eller bara skämtar. De känner varandra så väl att det kan vara svårt att se skillnad på allvaret.
Sammanfattningsvis: Med ett ärligt och rakt språk minskas smärtan något, men bedrövelsen finns ändå kvar i bakgrunden. Karaktärerna är trovärdiga och deras vänskap är stark och vacker. Författaren skildrar på ett fint sätt hur det känns när något tragiskt inträffar; tankarna och känslorna berör verkligen. En bok jag verkligen uppskattar.
Betyg: ★ ★ ★ ★ ☆
