Nyligen såg jag om de tre första filmerna i Hungerspelen-serien. Det var ett tag sedan jag sist såg dem, och jag är medveten om att en recension av en så gammal film kanske inte är så intressant, men jag vill ändå ha hela serien dokumenterad här på bloggen. Tidigare skrev jag en recension av boken, som jag också har läst om nu. Jag känner inte att jag behöver gå in på handlingen, men om du är osäker på vad Hungerspelen handlar om, rekommenderar jag att du kollar upp det!
Det är ingen hemlighet att många har blivit intresserade av serien efter att ha sett filmerna, men boken erbjuder så mycket mer. Filmen är välgjord, men att läsa en bok ger alltid en annan upplevelse. Jag var först orolig för att filmen skulle vara för brutal, men jag blev positivt överraskad. Jag skulle inte kategorisera den som våldsam. Visst, det förekommer dödsfall och våldet är en del av berättelsen, men det är imponerande att filmen lyckas förmedla det utan att det känns överdrivet.
Miljöerna är fantastiskt skapade. Den första bilden av Distrikt 12 ger verkligen en känsla av ”grått”, precis som jag föreställt mig. Huvudstaden är färgsprakande och livfull, men samtidigt känslan av tristess och perfektion finns där. Riktigt bra arbete. Jag uppskattar nästan alla skådespelare, åtminstone huvudkaraktärerna. Initialt var jag besviken på Katniss, eftersom jag föreställt mig henne annorlunda, men nu tycker jag att Jennifer Lawrence gör en utmärkt tolkning. Liam Hemsworth och Josh Hutcherson passar också perfekt. Josh som Peeta är precis som jag tänkt mig honom – lugn och samlad, men med förmågan att uttrycka känslor.
Det som förvånade mig mest var hur mycket som saknades från boken i filmen. Trots att filmen är fantastiskt gjord, så känns det som att många viktiga delar har försvunnit. Jag saknar exempelvis flera roliga citat och de stunder då Katniss verkligen är glad. Dessutom tycker jag att deras vänskap, Katniss och Peeta, hamnar i skymundan. Det finns helt enkelt mindre glädje i filmen än vad som hade varit önskvärt.
Överlag är det en imponerande film som jag verkligen gillar. Miljöerna och känslorna fångas på ett äkta sätt, men mycket från boken går förlorat. Budskapet i boken hamnar lite i bakgrunden, och våldet får ta för stor plats, även om det rättas till i de kommande filmerna (och böckerna). Jag saknar också de smarta och kluriga inslagen från boken, som bären och kamouflaget – ni som sett eller läst förstår vad jag menar. Känslan av listighet och spänning, som finns i boken, saknas ofta i filmen.
Jag skulle kunna fortsätta att diskutera vad som saknas, vad som fungerar och vad som är bra, men jag tänker att det kanske inte är så intressant att läsa om det. (Spoiler) Rues död är en av de mest gripande scenerna, och Katniss blommor och sång är verkligen vackert och känslosamt. (Slut på spoiler och recension!)
