Förra torsdagen såg jag den sista filmen i The Hunger Games-serien. Det har varit en hektisk tid med skolan, så recensionen fick vänta lite. Jag ville också avsluta hela serien innan jag skrev klart. Nu är vi här. Det är över. Om ni vill läsa min bokrecension, hittar ni den här. Där går jag in mer på handling och karaktärer, medan jag här gör en jämförelse med boken och diskuterar filmen mer i detalj. I samma länk finns även andra film- och bokrecensioner där ni kan läsa mina åsikter om filmserien i stort.
Varför så mycket negativ kritik?
Till att börja med, varför så mycket negativ feedback? Man hör ofta saker som: ”För lite känslor, bara krig, inget som berör, inget händer.” Jag har svaret. Boken är ganska mycket så. Eller nja, inte exakt, men nära. Det finns inte direkt någon romantik som jag saknar. När jag läste om boken blev jag besviken, för jag mindes den som mer engagerande. Men, visst, det är fortfarande en fantastisk bok.
Filmen får orättvis kritik
Nu tillbaka till filmen. Jag tycker att den får orättvis kritik från dem som inte läst boken. De som har läst vet att filmen speglar boken. Det handlar om trasiga människor och allt är mörkt och dystopiskt. Så, ja, filmen är enligt mig riktigt lyckad. Nästan allt från boken finns med, vilket är kul och bra.
En sak som dock inte är lika framträdande i filmen som i boken är alla sjukhusbesök, som bara gör en mer nedstämd. Det saknar jag inte alls. Det finns redan så mycket sorg och elände, så ett armband med texten ”Mentalt desorienterad” känns överflödigt. Precis som i boken berörs vi inte mycket av romantik. Det handlar inte om dåligt skådespel, utan snarare om en brist på kärlek, vilket är synd. Men man ska inte skylla på filmen för det. Det är själva essensen av berättelsen: mörker och sorg.
Troget mot boken
Det är värt att nämna att filmen har lyckats fånga mycket från boken, och många citat är med. Det är alltid trevligt att känna igen sig. Ofta känns filmatiseringar som helt andra berättelser, men så är det inte här. Däremot kan man diskutera hur bra den andra halvan av boken översätts till film. Det är mycket krig, sorg och död, och en smula kärlek och lycka. Ibland kändes det som att filmen var lång utan att så mycket hände. Jag saknade vissa händelser och citat som faktiskt bidrog till förståelsen av berättelsen.
Fantastisk filmmusik
Jag måste också nämna hur vacker filmmusiken är. Den är så välkomponerad och ger en mäktig känsla. Musiken passar perfekt till scenerna. Det finns en fantastisk upptrappning, med sorgliga toner när man mest vill gråta, följt av stunder av lycka där musiken blir ljusare och man torkar tårarna, bara för att återvända till sorgen. Så vackert och välgjort! Om ni inte har lyssnat redan, rekommenderar jag verkligen ”Primrose” och ”There are worse games to play/Deep in the meadow”.
Trovärdiga miljöer
Som i de tidigare filmerna är miljöerna trovärdigt skapade. Det finns en rätt känsla över allt. Staden är högteknologisk och ren, men samtidigt obehaglig. Det är precis den känslan jag får när jag läser boken och ser filmen. Slutet är också välgjort. Trots att Philip Seymour Hoffman (Plutarch Heavensbee) inte var med på grund av sin tragiska bortgång, kändes slutet inte fel. Man hanterade situationen bra, och brevet som ersatte hans scen kändes trovärdigt.
Så, sammanfattningsvis, är jag nöjd med filmen. Trots sina brister lyckas den att förmedla den mörka och sorgliga ton som genomsyrar hela berättelsen, och det är något jag verkligen uppskattar.
