Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2010 (Engelska) 2012 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 336 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 11+
Serie: Hungerspelen, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Mockingjay
Andra delar i serien: Balladen om sångfåglar och ormar, Hungerspelen, Fatta eld
Filmer: The Hunger Games, Catching Fire, Mockingjay part 1 & part 2
Annat: Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar
Handling
Katniss har överlevt Hungerspelen två gånger, men faran är fortfarande inte över. En revolution håller på att växa fram, och alla verkar vara inblandade i planeringen – utom Katniss själv. Trots detta måste hon ta på sig den mest centrala rollen i den avgörande striden. Katniss ska bli deras Härmskrika, symbolen för uppror, oavsett vad det kostar henne.
Omdöme
Besvikelse. Sedan sorg och en känsla av tomhet, för nu är det verkligen över. Jag läste Revolt för ungefär tre år sedan och bestämde mig för att läsa om den. Jag mindes den inte som så dyster och sorgsen. Jag trodde att det skulle finnas mer kärlek. Faktum är att de tidigare böckerna innehåller mer kärlek och känslor, även om det mesta där är en illusion. Collins får ändå beröm för att hon lyckas skapa en trovärdig berättelse som är så djupt mörk utan att tråka ut mig. Det är både spännande och intressant, men lite mer glädje hade inte skadat.
Som alltid är Collins språk starkt. Det är både rått och kaxigt, men samtidigt vackert och med en humoristisk underton. Även språket är genomsyrat av dysterhet, hat, hopplöshet och dekadens. (Ett nytt ord jag har lärt mig :/) Ofta vet man inte om man ska gråta eller skratta åt bedrövelsen. Det är ett tungt språk, men ibland lyser det upp av hopp, humor och framgång.
Karaktärerna speglar bokens ton. De är trasiga, sorgsna, har förlorat mycket och tvekar på om det är värt att fortsätta kämpa. Det är verkligen deprimerande, men någonstans finns det en glimt av hopp som gör att jag minns boken som både vacker och hoppfull. Katniss har det tufft och brottas med många svåra tankar, inklusive skuld över att så många har dött på grund av henne och att hon inte förtjänar lycka.
Och Peeta, jag saknar (Spoiler) den han en gång var; han blir aldrig riktigt sig själv igen. Jag saknar den ödmjuke killen som tog hand om Katniss, även om han delvis finns kvar. (Slut på spoiler). Jag tycker inte om hur många som dör, men Suzanne Collins har ändå mer förnuft än Veronica Roth när det kommer till dödsfall.
Det finns mycket sjukhus i den här boken. Katniss och andra vistas ofta där, och hon går omkring utan att bry sig om något, diagnostiserad med ”mentalt desorienterad” flera gånger. Till slut blir det för mycket av hopplöshet och sjukdom. Jag gillar slutet, när (Spoiler) Katniss inser att Snow har rätt angående Coin, vilket visar hur mycket han beundrar henne. Och Katniss gör det rätta valet av kille! (Slut på spoiler)
Sammanfattning
Känslorna hamnar i skuggan av hopplöshet, hat, sorg och mörker. Det finns en övergripande känsla av dysterhet i handlingen, språket och karaktärerna. Jag uppskattar hur Collins lyckas förmedla detta utan att det blir för plågsamt. Men lite mer kärlek skulle ha gjort boken ännu mer fulländad. Det finns mer äkta kärlek i de andra böckerna, även om den inte alltid känns genuin. Jag förstår ändå poängen med de trasiga karaktärerna; det ger en unik och intressant dimension.
Betyg: ★ ★ ★ ★ ☆
”Ibland kommer doktor Aurelius på besök. Jag tycker om honom för han säger inte dumma saker som att jag kan känna mig fullständigt trygg eller att han vet att jag inte förstår det nu, men att jag en vacker dag kommer bli lycklig igen. Han säger inte ens att det är på väg att bli bättre i Panem nu. Han frågar bara om jag känner för att prata och när jag inte svarar så somnar han i sin stol. Jag tror faktiskt att han kommer på besök för att han behöver en tupplur. Arrangemanget fungerar för oss båda.”
Sid. 302
I denna recension har jag fokuserat mest på just denna bok, men jag har mycket mer att säga om serien, så håll ögonen öppna!
