Idag firar jag min fjortonde födelsedag. Det fick mig att tänka på hur snabbt tiden har passerat, och nu känns det som den rusar ännu snabbare. Det var som om jag nyss började mellanstadiet, och om ett år hoppas jag att jag har bestämt mig för vilket gymnasium jag ska söka till. Eller är det så att man redan har sökt då? Jag vet att ansökan baseras på betygen från höstterminen, men sker det på hösten eller i början av vårterminen? Jag måste erkänna att jag inte har helt klart för mig. Men ni förstår vad jag menar.
Jag har börjat fundera lite på gymnasiet, men att välja känns verkligen som en utmaning. Dessutom är alla dessa olika program och kurser så förvirrande. Det verkar komplicerat och jag hoppas att det klarnar lite under nästa år. Samtidigt börjar jag känna av stressen. Jag kämpar verkligen för mina betyg och gör mitt bästa i skolan, men jag har ingen aning om vad jag egentligen vill. Vad jag vill studera på gymnasiet, vad jag vill jobba med i framtiden. Jag har några idéer, men inget som verkligen får mig att känna ”wow”.
Det här är ett stort beslut som jag snart måste ta, och det känns som om det kommer att påverka hela min framtid. Jag kan knappt fatta att jag snart står inför det. Stressen att ”hitta mig själv” har redan börjat. Jag tror att det värsta som kan hända är att man väljer fel program, något man inte trivs med. Det kan verkligen påverka ens framtid negativt. Jag försöker tänka på vad jag gillar, men det är svårt att hitta något jag verkligen brinner för. Jag vill inte heller välja något som är för snävt inriktat, för vad händer om jag ändrar mig? Kanske är drömjobbet inte det rätta?
Jag vill ha ett program som erbjuder olika vägar att gå vidare från, beroende på vad jag faktiskt vill. Gymnasiet innebär även ett helt nytt kapitel i livet, både på gott och ont. Det kommer att bli spännande och roligt med något nytt. Efter sju år med samma personer i klassen, och längre med andra, börjar man känna sig lite mätt. Man tar varandra för givet och det händer sällan något nytt. Man har sin roll och den går inte att förändra. Nu får jag chansen att börja om, och kanske kommer ambitionerna att vara högre på gymnasiet, särskilt om jag väljer exempelvis naturprogrammet. Det kan ge mig möjligheten att bli någon helt annan än den jag varit hittills, och allt kommer att kännas mer seriöst och intressant.
Men jag kan fortfarande inte släppa det stora beslutet som hänger över mig (och alla andra i min ålder, för den delen). Det finns också de som troligtvis kommer att välja andra vägar än jag, och dem kommer jag att sakna. Det känns sorgligt att ha känt någon i så många år och sedan bara säga hejdå. I en perfekt värld skulle vänskapen vara kvar, men så blir det sällan. Om man går olika vägar i livet blir det svårt att hålla kontakten, och till slut kanske det inte ens känns viktigt. Man hittar nya vänner med liknande intressen, men det är fortfarande sorgligt. De flesta av oss har haft samma vänner under hela grundskolan, och nu (2017 för mig) kommer det att ta slut. Bara så där. Nästa vänskap kanske bara varar i tre år innan det är dags att gå vidare igen.
Därför är det verkligen trist att förlora en vänskap som har funnits så länge. Det kommer antagligen inte att finnas en lika stark vänskap igen. Så nu tänker jag ta vara på den tid jag har kvar med min klass. När det känns som jobbigast, och jag är trött på alla, ska jag påminna mig själv om att det bara är ett och ett halvt år kvar, och sedan är det över. Det betyder att jag kan hålla ut, även med dem som irriterar mig, och njuta av den sista tiden utan att bara fokusera på det negativa. Dessutom har jag faktiskt en termin kvar innan jag behöver tänka mer på gymnasiet. Just nu får jag vara barn, åtminstone en liten stund till.
