Ja, idag är det dags! Det har snart gått fyra veckor sedan jag och min familj kom hem från vår två veckor långa semester i Mexiko. Vi tillbringade den tiden på två olika platser, och i det här inlägget tänkte jag dela med mig av första delen av vår första vecka. Jag skriver mest för min egen skull eftersom jag tycker att det är kul att skriva. Det blev lite långt, men jag publicerar det ändå ifall någon är intresserad.
Tänk dig en ö som sträcker sig över 4 mil, inte särskilt bred, där 6 km är bebott. Resten består av mangroveträsk, troligen befolkade av mygg, alligatorer och andra otrevligheter. Invånarantalet, exklusive turister, ligger runt 2000 personer, och få av dem talar engelska. Många av hotellens anställda förstår inte heller språket. På ön är golfbilar det vanligaste transportmedlet, förutom några service- och lastbilar. Trafiken på de sandiga vägarna är intensiv och kaotisk.
När vi reser lägger vi ner mycket tid på planering. Allt är förberett i god tid, vi har all nödvändig information, och vi har till och med planerat in när vi ska hinna äta middag efter en 11-timmars flygning. Det beror på vissa omständigheter som vi inte kan ignorera, men i det här inlägget tänker jag delvis göra det. Det är en annan historia.
Vi har lärt oss att oavsett hur noggrant vi planerar, kan saker gå fel. Det gäller att hantera de problem som dyker upp på ett effektivt sätt. Det sammanfattar ganska bra hur den här resan har varit, även om vi haft några avkopplande dagar.
22/12
Det finns något speciellt med att gå upp tidigt, som vid halv fyra på morgonen, när man ska ut och resa. Att äta frukost när man knappt är hungrig och stressa över packningen och allt annat som ska fixas. Man vet att man kanske är ganska ensam om att vara vaken, och att man är sjukt trött, men ändå lyckas man gå upp utan problem. Samtidigt är det 200-300 andra personer i olika delar av Stockholm som gör samma sak. Fascinerande, på något sätt.
Den här gången behövde vi inte gå upp så tidigt. Halv sex räckte, och efter en mysig frukost vankade vi av och an, väntande på taxin som kom cirka fem minuter för sent. När vi packade in allt i bilen gick min lillasyster Madeleines väska sönder. Vi lyckades laga den och trängde in oss i bilen.
Väl på Arlanda ställde vi oss i en kö som kändes oändlig. Vi stod där, tillsammans med andra som också var på väg att missa sina flyg. När vi kom fram till incheckningen hamnade vi i fel kö, bakom en man i röd jacka (ja, det var viktigt tydligen) som tog sin tid. Vi såg hur de andra köerna tömdes, och till slut var det bara vi kvar. Vi hade bokat ett extra handbagage av medicinska skäl, men nu gick det inte att se i systemet. Vi stod där, stressade, medan samtal ringdes och till slut fick vi godkännande att gå vidare till säkerhetskontrollen, där vi också fick problem med våra konstiga handbagage fyllda av mediciner.
Vi hann knappt gå på toaletten innan vi skulle boarda, och först när vi satte oss på planet kunde vi slappna av. Under den 11 timmar och 30 minuter långa flygningen hann jag läsa, spela spel på skärmen, se ”If I Stay” (filmatiseringen av boken av Gayle Forman) och äta mat. Maten var inte direkt rolig. Som glutenintolerant får man ofta en veganvariant som är en bönsörja med mandlar och något som ser ut som kärleksmums, fast det är gjort av dadlar. Inte så gott, med andra ord.
Dessutom hade någon trampat på nästa låda med mat, vilket resulterade i en genomblöt kartong med kycklingsallad vars dressing runnit ut. Den vågade jag inte äta, för vem vet hur länge den varit öppen? De erbjöd bara chips och läsk, men på grund av lillasysters allergier hade vi med egen mat i form av frystorkat. Vi delade en frystorkad kebabgryta, för varmt vatten var inget problem att ordna.
Precis över New York blev det turbulens, för vi hamnade mitt i en jetström. Jag blev inte rädd, men illamåendet kom snabbt. Det var obehagligt och skakade i cirka 20 minuter. Vi kom fram och ställde oss i kö för att stämplas in i landet. Mexikaner verkar verkligen älska stämplar. Överallt hördes dunk, dunk, dunk. Flygplats, hotell, läkare…
Efter att vi fått vårt bagage blev vi överraskade av en kille som ryckte väskorna från våra vagnar för att ta oss till bussen. Jag förstår inte hur han lyckades med fyra väskor som vägde totalt 70-80 kg. Självklart ville han ha dricks. Sedan hittade vi en guide med rätt tröjfärg som visade oss till vår buss. Vi ställde några frågor, och hon sa att hon snart skulle komma ombord för att informera. Innan hon hann göra det, körde vår tysta busschaufför iväg, trots att alla försökte få honom att stanna.
Jag lyckades halvslumra lite under den två och en halv timme långa bussresan, trots alla farthinder som chauffören knappt bromsade för. Det fanns farthinder överallt och han körde som en galning. När vi kom fram till hamnen i ”Chiquila” möttes vi av en guide som berättade att nästa båt skulle gå om en timme. Klockan var 20.30 mexikansk tid, men 02.30 svensk tid. Sjukt hungriga och trötta svenskar stod där och väntade på en mörk pir med en liten hydda som hade toalett och en minimal supermarket.
Båtresan tog drygt en halvtimme och var okej, men jag var så trött. Väl på Holbox plockades vi upp av golfbilar som körde oss genom den mörka kvällen till vårt hotell. Det fanns inga asfalterade vägar, bara sand som var fylld av gropar – vattenf
