Bild från sf.se
I torsdags kväll gick jag på bio för att se Allegiant. Det var lite oväntat, eftersom jag trodde att filmen hade en 15-årsgräns, men tydligen hade det ändrats sedan sist jag kollade. Så jag slapp oroa mig för hur jag skulle ta mig in, för nu var det bara att gå in. Här kan ni läsa min bokrecension, där jag går igenom filmens handling och mina tankar om storyn i stort.
Allegiant är den tredje och avslutande boken i serien, men filmen med samma namn är egentligen den näst sista. Vi får vänta ett år på den sista delen, som heter Ascendant. Under filmen insåg jag hur lite jag faktiskt kommer ihåg från boken, men kanske kan det ge mig en mer objektiv synpunkt. Jag minns bara de stora dragen, inte detaljerna. Det kanske är dags att läsa om boken snart, när den kommer ut i pocket.
Allegiant är en solid uppföljare till Insurgent och levererar mer än väl. Jag är lite kluven till vad jag tycker; i alla filmer verkar teknologin och olika serum ha blivit för centrala och påtagliga. Så var det inte i böckerna, men filmerna har verkligen blivit överteknologiserade. Jag är inte säker på att jag uppskattar det, för det får allt att kännas mindre verkligt, och det bör kännas äkta. Visst, det fanns serum i böckerna, men i den mängden? Inte vad jag minns.
Handlingen är välgjord och ger ett bra avslut, med ett par cliff-hangers som bygger upp för nästa film. Men det känns verkligen som ett avslut; det skulle kunna sluta här, vilket är lite märkligt. Jag tycker att berättelsen är bra strukturerad, förutom mina minnesluckor från boken. Allt känns trovärdigt och hänger samman utan att förvirra.
En sak som förvirrar är alla miljöbyten, som mellan Chicago och ”Beyond the wall”. När det dessutom finns teknisk utrustning som gör att de utanför kan se in i Chicago, och det ser ut som att de är där, blir det förvirrande. Flera gånger trodde jag att David var där, vilket var förvirrande.
Miljöerna är annars välgjorda, men jag förstod inte riktigt varför… tappat bort namnet… ”Genetisk ohälsa-stället” var så imponerande och tekniskt, men rummen inuti var rent utsagt vidriga. Det är konstigt. De har verkligen lyckats skapa en obehaglig atmosfär där inne. Man känner av människorna där och den kliniska renheten gör det hela ännu mer skumt. Känslan från boken är verkligen bevarad, så det är positivt.
Karaktärerna är också bra. Redan i början får vi en känsla för huvudkaraktärernas personligheter, vilket är uppskattat. Skådespelarna gör ett bra jobb, och en av mina favoriter är Miles Teller, som spelar Peter. Han är verkligen perfekt för rollen. Hans karaktär är en riktig kluven typ; först hatar man honom, sedan är han nästan okej, och så blir han dum och makthungrig igen, vilket gör att all medkänsla försvinner. Det är svårt att inte skratta åt honom.
Filmmusiken är också bra. Den når inte riktigt upp till samma nivå som musiken i The Hunger Games, men den är nära. Musiken är av en helt annan typ här, men den är inte lika mäktig. Känslor förmedlas dock effektivt med hjälp av musiken. Det är en cool soundtrack och jag uppskattar att vissa teman nästan återkommer, även mellan filmerna.
