Idag såg jag avsnitt 12 av Shadowhunters, och wow, vilken känslomässig berg-och-dalbana det var! Jag kan inte påstå att jag blev chockad. Namnet på avsnittet – Malec – säger ju mycket. Jag har ju läst böckerna, som visserligen skiljer sig en del från serien, men vissa saker kan de ju inte förändra. Trots att jag var beredd på vad som skulle ske, kom tårarna. Jag vet inte riktigt varför, men de bara rann.
När jag läste böckerna var jag aldrig direkt överförtjust i Magnus och Alec, men plötsligt känns det som allt har förändrats. Jag har insett att jag faktiskt gillar dem. Väldigt mycket. De är så söta och coola! Och bara titta på scenen: Musiken gör det hela ännu mer fantastiskt. Ruelles låtar är verkligen något speciellt. Helt underbara. Reaktionerna från alla karaktärer är så tydliga, särskilt Jaces och Maryses.
En annan positiv sak med avsnittet: Alec, som ibland kan liknas vid en vampyr, kändes idag riktigt mänsklig. Vanligtvis är han så blek och allvarlig, men nu log han och hade sluppit det bleka sminket för en gångs skull. Det gjorde verkligen att han såg mycket snällare ut!
