Förlag: Opal
Utgivningsår: 2015 (Engelska & Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 336 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Det är dags att inte freaka ut, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Trouble is a friend of mine
Andra delar i serien: Det är försent att vilja hoppa av, Det är alltid nåt man inte ångrar
Handling
”Så klart gillade jag inte Digby i början. Ingen gör det. Han är otrevlig, han ger sig aldrig förrän han får som han vill, och han betraktar en som en bok han redan har läst och vet slutet på, fast man själv inte har en aning.”
Zoe Webster har just flyttat från storstaden till den tråkiga hålan River Heights. En dag ringer det på dörren, och in kommer en kostymklädd kille vid namn Digby. Trots att Zoe inte har något intresse av att bli vän med honom – han verkar vara i onåd hos alla lärare och är inte särskilt trevlig – hamnar hon ändå som hans medhjälpare i ett inbrott. Och det är bara början. Digby är mycket övertygande. Snart står det klart att hans mål är att hitta tjejen som kidnappades i somras. Men varför, och finns det en dold agenda?
Omdöme
Den lilla etiketten på bokens omslag säger ”deckare”, men det här är så mycket mer. Det är en mix av spänning, mysterier, kärlek, vänskap, humor och sorg. Boken är smart och finurligt skriven; allt hänger ihop på kreativa och oväntade sätt. Om jag skulle läsa om den skulle jag säkert upptäcka ännu fler ledtrådar. Den är verkligen unik. Det är en balanserad mängd deckarinslag, och berättelsen är både jordnära och äkta.
Språket är enkelt, men det bär på så mycket. Visst kan det kännas lite platt ibland, men det övervägs av all positivitet. Zoes tankar och sarkasmer, Digbys analyser, skämt och intelligens dominerar berättelsen. Deras relation, liksom den med Henry, är fantastisk, och dialogerna lyfter verkligen språket. Utan dem skulle det nog bli lite tråkigt, men nu är det guld. Jag skulle kunna öppna boken på en slump och hitta ett citat att skratta åt.
Zoe gillade inte Digby i början, men jag gjorde. Han är kanske den charmigaste och mest fascinerande karaktären jag stött på på länge. Visst, han kan vara oerhört irriterande, men han gör ett stort intryck redan efter 50 sidor. Hans analyser, om hon är ensam hemma eller om hon är vegetarian, är helt lysande. Dessutom är han otroligt observant och fyndig. När Zoe hittar sina gamla skåplås… wow! Och han utvecklas verkligen under bokens gång. Zoe är som många andra tjejer i sina tankar, men hon har något som gör att hon sticker ut.
Och så har vi slutet. Innan dess, när jag fick lite panik, trodde jag Stephanie Tromly skulle göra en Jennifer Niven och (spoiler för båda böcker) döda Digby, för att han hade psykiska problem och fick panikattacker. Det skulle ha krossat mitt hjärta, mer än deras försiktiga kärlek… Och när det avslöjades att Digby hade ett avtal med Marinas familj… det förstörde mitt liv för en stund. (slut på spoiler) Slutet kom som en överraskning. Först blev jag besviken, för det kändes för enkelt. Kanske var jag mest förvånad, men nu i efterhand känns det helt rätt. Det kändes så typiskt Digby, och nu vet jag att det kommer en uppföljare. Tack och lov.
Sammanfattning
”Det är dags att inte freaka ut” kallas en deckare, men det är så mycket mer. Det handlar om relationer som utvecklas och ständigt överraskar mig, samtidigt som jag är osäker på vad jag vill att de ska bli. Språket är enkelt men ändå perfekt, fullt av humor och allt annat som karaktärerna står för. Karaktärerna är helt unika, särskilt Digby. Så underbar, men ibland så irriterande. Det här är definitivt en bok jag skulle kunna läsa om direkt och få ett helt nytt perspektiv på.
Betyg
★ ★ ★ ★ ★
Utvalda citat
”Men hallå? Sätter du dig på en restaurang och äter fast du inte har några pengar? Det är ju helt knäppt.”
”Jag visste att det skulle lösa sig på något vis. Och så dök ju du upp.”
”Men jag kan inte betala för både dig och mig.”
”Och det behöver du inte heller, eftersom den där grejen hände.”
— Sid. 30-31”Jag låg bara och tänkte på hur jag skulle lyckas ställa tillbaka brandsläckaren i skjulet utan att mamma märkte nåt.”
”Har du ställt tillbaka brandsläckaren i skjulet?” sa Digby.
”Ja.”
”Okej… Och om det skulle börja brinna hemma hos er och din mamma springer och hämtar brandsläckaren och den är helt tom…?”
”Åh, hjälp.”
”Japp.”
”Så då måste jag smuggla ut den ur skjulet igen…”
”Japp.”
”Och köpa en ny, precis likadan…”
”Japp.”
”Och sen smuggla in den…”
”Japp.”
”Att vara kompis med dig är både dyrare och jobbigare än att bli rånad”, sa jag. ”Vilket jag faktiskt har råkat ut för en gång, så jag vet vad jag pratar om.”
”Pistol? Kniv?”
”Skruvmejsel”, sa jag.
”Vet du vad som är knäppt? Den där grejen när nån rånade mig med en skruvmejsel känns faktiskt mindre skruvad än alla grejer du drar in mig i.”
”Aha, ordvits. Kul.”
— Sid. 116-117”Hon skulle inte vilja missa det här för allt i världen. Kom igen, det här är ju kul, Princeton.
