Av Christine Lundgren
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2016
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 240 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-18
Serie: –
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Jag lever, tror jag
Handling
”Det är tisdag när det händer. Jag har alltid trott att man får någon slags förvarning innan hela ens liv rasar samman. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle ske en helt vanlig dag. Men jag borde ha anat. Tisdagar har alltid varit tunga.”
Våren i trean är en svår tid för Kim, hennes bästa vän Moa har omkommit i en olycka. Kims liv faller i bitar. Hur kunde detta hända? Var det verkligen en olycka, eller var det något mer? Kim undviker kyrkogården på dagarna och väljer istället att besöka den på natten. Hon brottas med sina känslor, det som ständigt gnager inombords. Hon försöker att upprätthålla en fasad av normalitet, som om allt är som det ska, men hon vet att ingenting någonsin kommer att bli som förut igen.
– Handling från Bokus.se
Omdöme
Det här är en bok som präglas av starka känslor av ilska, sorg och frustration. Trots det svåra ämnet finns det en drivkraft som gör att man vill läsa vidare, vilket vittnar om bokens kvalitet. Även om det inte är min favoritgenre, finner jag ändå en del värde i berättelsen. Den tar upp ett tungt ämne men gör det på ett sätt som är möjligt att relatera till.
Kanske är det lite för mycket av den negativa energin. Kim fördärvar så mycket för sig själv, och det känns som om hela hennes värld har kollapsat. Ett enda problem hade nog varit tillräckligt… Men jag ska inte döma, för jag kan inte påstå att jag vet hur man hanterar sådana situationer, och det är jag glad för.
Språket är intressant och varierat. Ibland är det djupt och reflekterande, för att i nästa stund övergå till mer vardagliga uttryck, som när Kim konstaterar: ”Men jag var faktiskt full.” Kanske inte den mest intelligenta kommentaren, men det är just det som ger boken dess charm. Det är en äkta känsla som genomsyrar texten.
Boken är uppbyggd som en dagbok, där dagarna räknas efter den tragiska händelsen. Ibland är texterna långa, ibland korta, och vissa dagar utelämnas helt. Trots detta finns det ett bra flyt, mycket tack vare de korta ”kapitlen”.
Karaktärerna är mänskliga och relaterbara. De gör misstag, känner känslor som kanske inte alltid är okej att ha, och de ångrar sig. Tyvärr känns Kim ganska ytlig, och jag får inte riktigt grepp om henne. Amanda och Moa är mer intressanta och har tydliga personligheter. Moa är en fascinerande karaktär; henne skulle man vilja vara vän med. Johan och Erik är också sympatiska, men när jag tänker efter så tyckte jag om alla huvudkaraktärer utom Kim. Hennes val är ibland underliga, och den ständiga ilskan gör det svårt att relatera till henne.
Relationen mellan Kim och Erik var till en början intressant, men jag började heja mer på Kim och Johan istället. Det visar på bokens snabba förändringar.
Slutet var en överraskning. En plot-twist som verkligen förändrade allt. Jag kan inte påstå att jag inte blev besviken, för det gjorde jag. De som läst boken kanske förstår vad jag menar, med tanke på näst sista meningen i föregående stycke. Vändningen var oväntad och fick mig att tänka tillbaka och inse att jag kanske hade anat det. Jag uppskattar hur Kim till slut inser sina tidigare misstag. Ett ärligt slut!
”Jag lever, tror jag” är som en samling av all den ilska, sorg och frustration som kan skickas till Christine Lundgren. Det mesta i berättelsen fungerar, och det finns även ljusglimtar, men det är kanske lite för mycket av det negativa. Trots detta fortsätter man att läsa, för språket är enkelt och äkta. Det finns kloka ”ledtrådar” som håller intresset vid liv. Karaktärerna är genuina, och jag tycker om de flesta, förutom Kim. Jag brukar sällan läsa böcker av den här typen, men detta är en av de bättre. Den står ut tack vare sin äkthet.
Betyg:
★ ★ ★ ☆ ☆