Idag tänker jag skriva ett inlägg som inte har något med böcker att göra, men som ändå känns intressant. Det är en sådan typ av text som hamnar under ”Funderingar” och kan bli hur lång som helst… Eftersom vi har lite kortlov passar jag på att reflektera över skolan. Hmmm…
Jag är en av dem som får riktigt bra betyg i nästan alla ämnen. Det har fått mig att tänka mycket. Känner jag press, stress eller hets för att nå de betygen? För jag kämpar, det gör jag.
Många antar att man bara ”har lätt för skolan” och därför får bra betyg. Men så enkelt är det faktiskt inte. Det krävs en hel del arbete för att nå dit, och ingen kan bara ”ha lätt för” att ”undersöka var olika varor och tjänster produceras och konsumeras, beskriva komplexa geografiska mönster av handel och kommunikation samt föra välutvecklade och underbyggda resonemang om hur dessa mönster ser ut och hur de har förändrats över tid, samt orsaker och konsekvenser av detta.” Det här var ett av kunskapskraven vi hade nyligen i geografi. Tidigare handlade geografi mest om att pricka ut länder på en karta, men nu… Ingen kan bara ”ha lätt för” det här.
Så, vad handlar det om egentligen: betygspress eller inte? Mina föräldrar har frågat, lärarna ställer frågor, och jag har inte haft något tydligt svar. Men nu tror jag att jag har kommit fram till något, och jag känner faktiskt inte press. Jag känner mig inte tvingad att prestera bra för att göra mina föräldrar eller någon annan nöjd. Visst skulle jag bli besviken om jag inte når mina mål, men det skulle gå bra ändå. Det finns ingen hets bland kompisarna heller. Jag känner inte att jag måste få ett bra betyg för att ”tävla” med någon eller för att bli accepterad. Så är det verkligen inte.
Jag ska inte påstå att jag inte känner stress när det gäller skolan, läxor och prov. Det gör jag, men det handlar inte om press för att få högre betyg. Jag presterar på den här nivån för att jag vill. Jag vet att jag kan. Tidigare har jag fått bra betyg i till exempel SO, så jag känner att jag har förmågan. Det skapar en viss press, men inte på ett negativt sätt. Håll med om att det skulle kännas surt att ha geografi en termin, och sedan nästa termin få ett lägre betyg. När man har fått ett betyg vet man att man kan, och då vill man kämpa för att nå upp till det igen. Det är när man inte når dit som man blir besviken.
Det är en knepig situation. Att veta vad som krävs är inte alltid lätt. Kunskapskraven är ofta ganska otydliga. När man ska skriva ett prov där man ska utveckla, resonera, motivera och berätta om konsekvenser, är det svårt att veta hur mycket som behövs. Därför pluggar man lite extra, för att man vet att man har kapaciteten. Ofta visar det sig att man har ansträngt sig mer än nödvändigt. Men den känslan är bättre än att ha ansträngt sig för lite, när man vet att man kan. Så jag lägger ner mycket tid på att studera. Hellre för mycket än för lite.
I början av året hade vi hemprov i hemkunskap om försäkringar och liknande. Kunskapskraven var ”diskutera, resonera, motivera”. Ni förstår. Mycket text och prat, men inte så mycket fakta. Hur vet man vad som räknas som enkelt, utvecklat eller välutvecklat? Det gör man inte. Så man skriver mycket, för att man har åsikter och tankar om ämnet. Jag kämpade och skrev lite extra, bara för att vara säker på att jag hade gjort mitt bästa.
Efteråt fick jag feedback från min lärare som sa att det var jättebra, men hon frågade också hur mycket tid jag lagt på uppgiften. Hon sa att jag inte behövde skriva så mycket och att jag borde spara orken till andra, mer krävande ämnen. Hon hade rätt i det. Men det är fortfarande svårt att veta vad som krävs. Därför spelar man på säkerhet och lägger i en extra växel, ifall det skulle behövas. För man vet att man kan.
Tänk på pressen som ligger på Usain Bolt. Han vet att han är snabbast i världen, men han tränar ändå hårt och lägger ner extra tid. Tänk er besvikelsen om han skulle förlora. Det skulle verkligen svida, eftersom han vet att han kan. Eller tänk på Gladiatorerna i hinderbanan. När någon får ett försprång, säger alla att det är bäst att jaga. Då har man ett tydligt mål och kan inte bli besviken. Förlorar man, ja då gjorde man det. Man var ju ändå efter. Vinner man, så är det fantastiskt. Men den som startar först har mycket mer press på sig. Den har övertaget, men måste också kämpa hårt. En liten övermodighet kan leda till förlust, vilket blir en mycket större besvikelse, eftersom man hade övertaget.
Det är lite som med betyg. Att ligga på A ger större press på en själv. Man vet att man kan, och att få ett lägre betyg är inget man ser fram emot. Då kämpar man extra för att stanna kvar där. Om man istället har C kan man sträva efter A, och bli positivt överraskad om man når dit. Har man E kan det inte bli sämre, förutom F. Man kan bara fortsätta kämpa så mycket man kan. Man kan inte bli besviken eller få ett sämre betyg, om man inte blir underkänd. Så ser det ut för mig. Jag känner ingen press eller hets, utan det handlar om att jag vet att jag kan, och då känns det värre om man inte klarar det.
Frågan är hur det kommer sig att jag fick A från början…
(Snälla, ta inte detta inlägg som skryt. Det är inte min avsikt. Jag ville bara skriva av mig lite och fundera, och jag tror att många kan relatera till något av detta. Om inte, kanske jag ger nya perspektiv. Ingen är ju omedveten om mina betyg, så jag ser inget konstigt med att skriva om det här.)
