Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2011 (Engelska) 2015 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 470 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: The Mortal Instruments, Del 4
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: City of Fallen Angels
Andra delar i serien: Stad av skuggor, Stad av aska, Stad av glas, Förlorade själars stad, Himmelska eldens stad, City of bones (Film).
Annat: Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar
Handling:
Kriget är över och 16-åriga Clary Fray har återvänt till New York. För en gångs skull verkar allt vara som det ska; fred råder, Clary tränar för att utveckla sin unika förmåga som skuggjägare och, viktigast av allt, hon och Jace kan äntligen vara tillsammans. Men ingenting varar för evigt. Någon har börjat mörda skuggjägare, och Clary dras snart in i en serie händelser som riskerar att kosta henne allt hon älskar. Till och med Jace.
-Handling från Bokus.se
Omdöme:
Redan under tredje boken började jag fundera på detta, och nu är jag säker: det är ganska tungt att följa TMI. Eller, det är inte allt, men det mesta som rör Clary och Jace. De blev förälskade, sedan visade det sig att de var syskon, sen var de inte det, men Jace var hälften demon, och så dog han… och nu är vi här. Det är för mycket dramatik. Trots det finns det en längtan tillbaka, och mycket av det beror på hur välskapt skuggvärlden är. Alla delar passar ihop, och det är inte bara de magiska och spännande inslagen som är med – allt känns så verkligt. Varje bok har sin egen intrig, även om det nu börjar kännas lite överdrivet med demoner och otur.
Språket är bra, även om det kanske inte är det jag fokuserar mest på. Nya avslöjanden dyker ständigt upp och komplicerar berättelsen ytterligare. Det händer mycket på flera fronter, vilket gör läsningen intensiv. Trots att det är en relativt lång bok och en fantasy med sin egen värld, är språket flytande och engagerande, även om vissa kapitel känns lite för långa. Det är också varierat; ibland finns det roliga skämt och livfulla dialoger, medan det i nästa stund kan bli djupt och känslosamt. Det är en känslomässig berg-och-dalbana att läsa TMI!
Karaktärerna är utan tvekan bokens styrka. Oavsett om de är vampyrer, skuggjägare, varulvar, onda eller goda, unga eller gamla, finns det alltid något att relatera till hos nästan alla. Många av dem ser fantastiska ut vid första anblick, men kan snabbt visa sina mänskliga sidor med misstag och brister. Det är något jag uppskattar; perfekt är tråkigt. Jag har svårt att välja en favoritkaraktär, men trots det stora antalet går det att hålla reda på dem. Relationerna mellan karaktärerna, som Clary och Simon, Simon och Izzy, och Magnus och Alec, är en stor del av charmen, även om jag börjar bli trött på dramat med Jace.
Jag inser att jag har pratat mer om serien som helhet än om just denna bok, men det är svårt att bedöma en del i en serie. Den står inte på egna ben utan de andra böckerna. När det gäller just denna bok så är handlingen, trots att dramat ibland känns överväldigande, riktigt bra. Berättelsen växlar perspektiv och fokuserar inte enbart på att slåss mot demoner; den har blivit mycket djupare. Flera nedomvärldare får också större roller, vilket jag uppskattar.
Fallna änglars stad levererar och gör mig inte besviken, även om det inte är en wow-upplevelse. Allt är välstrukturerat och jag fortsätter att imponeras av den fantastiska värld som Cassandra Clare har byggt upp. Boken är spännande och lägger mer fokus på relationer än på demoner. Att få följa med i lite drama utanför Clary och Jace är verkligen välkommet! Jag längtar tillbaka till de fantastiska relationerna som fortsätter att utvecklas!
