Sedan i torsdags har jag också fått sommarlov. Kanske den sista kommunen i Sverige att avsluta terminen… Men det borde ju betyda att vi börjar senare till hösten än alla andra. Jag har dock ingen aning om när vi drar igång igen. Just nu handlar det bara om att njuta av sommarlovet, inte tänka på när det är slut!
Idag tänkte jag dela med mig av en filmrecension. I onsdags såg jag ”Me and Earl and the Dying Girl”, filmatiseringen av Jesse Andrews bok med samma namn. Jag läste den svenska översättningen för ett tag sedan, och här kan ni läsa min recension av den (inklusive handling).
Till att börja med hade jag inga större förväntningar på filmen. Dels för att jag knappt mindes boken (vilket är lite konstigt, eftersom jag brukar ha bra minne för sånt), men också för att jag inte kände något direkt ”wow” när jag läste. Men det är ju kanske bra att gå in utan förväntningar!
Det gör dock att det blir lite knepigt att jämföra filmen med boken. En tydlig skillnad är att jag upplevde filmen som betydligt sorgligare än boken. Kanske beror det på att bokens språk är ganska avskalat. Dessutom är boken skriven som ett filmmanus, så dialogerna är inte lika livfulla, i jämförelse med exempelvis ”The Fault in Our Stars”. Boken utger sig ju också för att vara ”den roligaste boken om döden”. Filmen, å sin sida, tar en annan väg. Jag tycker inte det är en nackdel, även om jag personligen inte gillar att gråta.
Filmen är väldigt välgjord och innehåller både mycket skratt och mer sorg än vad boken förmedlar. Det är lite intressant hur det blev så. Den är också en väldigt vacker film, söt och härlig, och full av visdom, glädje och sorg. Det mesta jag minns från boken är också med i filmen. Jag älskar scenen med soppan och när de får i sig droger – så hysteriskt rolig! Jag är verkligen glad att de lyckades få till just den scenen, för den är den jag minns bäst, även om den kanske inte är avgörande för handlingen.
Skådespelarna är verkligen imponerande. De passar perfekt i sina roller. Jag gillar Rachels skådespelerska mest; hon känns precis som jag föreställde mig Rachel i boken. Hon har verkligen den rätta attityden. Hennes stil och kläder är också så coola! Och hennes rum, wow, så inspirerande.
Slutligen vill jag nämna filmens slut. Jag har inget minne av hur boken slutade. Kanske är det likadant, någon som vet? Men filmens slut är så otroligt fint, sorgligt och vackert. Det där med böckerna och ekorrarna var så fantastiskt och gulligt. Och brevet (som också fanns med i boken) berörde mig verkligen. Hur filmens omslag knyter an till slutet är också snyggt gjort. (Ni som har sett filmen förstår vad jag menar, men jag vill inte avslöja för mycket).
Överlag är det en riktigt lyckad film! Den berör på ett bra sätt och fångar det väsentliga från boken, men känslan är ändå helt annorlunda. Boken var mer lättsam, medan filmen verkligen fångar de äkta känslorna, blandat med humor. Skådespelarna är fantastiska, och deras utseenden samt miljöerna är välgjorda. Slutet är helt outstanding. Så bra, verkligen! Jag skulle kunna se om filmen bara för det, och för alla fina miljöer och den mysiga känslan som genomsyrar hela produktionen.
