Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2014 (Engelska) 2015 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 332 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Den femte vågen, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Infinite Sea
Andra delar i serien: Den femte vågen, Den sista stjärnan
Annat: Läst som pocket
Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar
Handling:
Hur kan man utplåna hela mänskligheten? Genom att ta ifrån dem deras mänsklighet. I Den femte vågen kämpade Cassie för att återförenas med sin lillebror. Hon lyckades, men kampen mot De andra är långt ifrån över. Cassie, Ben, Ringer och deras allierade måste fortsätta striden mot en osynlig fiende. En sak är säker: De andra kommer inte att ge sig förrän hela mänskligheten är utrotad.
– Handling från Bokus.se
Omdöme:
Efter att ha avslutat Det oändliga havet fann jag mig själv djupt försjunken i tankar om den första boken. Vad var det som fångade mig där? Hur kunde jag tycka om den så mycket? Var den verkligen så annorlunda jämfört med denna? Jag kan inte riktigt förstå varför jag uppskattade den första boken så mycket, när denna kändes ganska svag.
Bokens största svaghet är att det inte händer särskilt mycket. Det finns mycket som sker på en mental och psykologisk nivå, men det finns ingen verklig utveckling som driver berättelsen framåt. Jag förstår inte varför Yancey har valt att göra det så komplicerat. Han har lagt för mycket fokus på symbolik. I den första boken var det en bra balans, vilket gav den en unik känsla, men nu känns det överdrivet.
Det är frustrerande att nå en punkt där man tänker ”jag orkar inte försöka förstå, jag läser bara”. Hela boken känns som en fråga: ”Hände det här på riktigt? Eller är det bara återberättat?”. Författaren ska dock ha beröm för slutet, där jag kände igen stilen från Den femte vågen, men det räcker inte när resten av boken inte håller samma standard.
Trots att läsningen var seg i början, flöt boken på relativt snabbt. Kanske för att jag inte grävde djupt, utan lät mig svepas med. Språket är intressant och unikt, men berättartekniken försvårar förståelsen. Det är oklart om händelserna verkligen äger rum eller om de är fantasier, vilket skapar förvirring. Dessutom är det svårt att följa de olika berättarna; man måste hela tiden lista ut vem som talar.
Ringer är den tydliga huvudpersonen här, vilket jag var skeptisk till i början. Jag föredrog Cassie, som inte har lika stor roll i denna del. Men Ringer växte faktiskt på mig under bokens gång, vilket nog var avsikten. En karaktär som först framstår som kall och brutal visar sig ha mer mänsklighet och känslor än vad man först tror. Cassie, Ben och de andra kändes mer som bakgrundsfigurer utan att göra något särskilt intryck.
Det oändliga havet hade stora förväntningar att leva upp till, men misslyckades. Berättelsen känns meningslös och det är först i slutet som något av betydelse inträffar. Resan dit är frustrerande. Språket, som jag tidigare uppskattade, har blivit överarbetat och förvirrande. Det är svårt att följa med i vad som händer. För att verkligen kunna njuta av en bok måste man kunna förstå händelserna, vilket författaren tyvärr misslyckas med här. Men slutet – det var riktigt bra och spännande!
Betyg:
★ ★ ★ ☆ ☆
