Förlag: Månpocket
Utgivningsår: 2013 (Engelska), 2015 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 330 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: –
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Eleanor & Park
Annat:
Handling:
Två udda individer. En oemotståndlig kärlek.
En oförglömlig berättelse om första kärleken i motvind! Året är 1986 och Parks monotona liv får en ny vändning när Eleanor, den nya tjejen, sätter sig bredvid honom på skolbussen. Med sitt röda hår, sin fylliga kropp och sina udda kläder passar hon inte in. Men de fungerar tillsammans. De förenas genom musiken, serierna och en gemensam längtan. Trots att Eleanor och Park inser att den första kärleken sällan är bestående, är de modiga nog att ge det en chans. Mycket kan hända under ett skolår. Eleanor och Park är en nostalgisk resa för alla som minns sin första kärlek.
– Handling från Bokus.se
Omdöme:
Jag önskar verkligen att jag kunde älska den här boken. För det är en vacker kärlekshistoria. Men jag kan inte. Jag känner inget. Jag blir inte berörd av kärleken, jag blir inte ledsen. Och det gör mig ledsen. Man kan inte tvinga sig att gilla en bok. Jag ser skönheten, men känslorna lyser med sin frånvaro, och det är problemet.
Det finns i grund och botten tre faktorer: Jag har aldrig upplevt en kärlek som Eleanor och Park. Jag har ingen passion för musik. Och jag föredrar nutid framför 1986. Det är just detta som handlingen kretsar kring. Jag inser att det är något som är fel med mig, inte boken. Jag ser att den är välgjord, men den påverkar mig inte. Många andra kanske uppskattar den för precis det jag inte gör, och det är ju fint.
Språket är också bra och vackert, och jag kan tänka mig att många blir helt fängslade av det och av tidsresan, men jag är inte en av dem. För mig blir det lite för mycket. Det blir för sött, nästan löjligt. Kanske sätter Rainbow Rowell ord på första kärleken på ett sätt som någon annan kan relatera till, men jag gör inte det, och därför förstår jag aldrig.
Eleanor och Park är unika karaktärer, och många kanske blir förälskade i dem, men jag fick aldrig grepp om deras charm. Jag hade svårt att förstå deras val genom hela berättelsen. Jag kom aldrig riktigt nära dem; de förblev mest tomma skal med intressanta drag. Jag uppskattade Eleanors humor, men jag kom aldrig in på djupet med karaktärerna.
Det är inte bokens fel, för jag har läst Fangirl tidigare och älskade den. Där kändes nörderiet och passionen mer äkta, och jag känner igen Rainbow Rowells stil. Hennes sätt att skriva om kärlek passade mig i den boken, men inte här. Jag vill ändå inte avfärda den här boken helt, för den har säkert mycket att ge för rätt läsare. Jag försöker se den för vad den är, snarare än vad jag känner. Det känns mer rättvist.
Eleanor & Park är förmodligen en utmärkt bok för den som är rätt person att läsa den. Jag är inte den rätta. Läsupplevelsen kan aldrig bli optimal om man bara betraktar utan att känna. Och jag känner ingenting. Jag ser allt det vackra, men jag kan inte relatera eller dela deras glädje. Det är ett enkelt och vackert språk och intressanta karaktärer, men jag får ingen koppling till den här boken, och därför kan jag inte uppskatta dess skönhet.
Betyg:
★ ★ ★ ☆ ☆
Angående betyget:
Det är en bra bok, men den passar inte mig. Jag skulle vara orättvis om jag gav den ett lägre betyg, eftersom min brist på engagemang beror på mig själv.
