Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2013 (Engelska) 2016 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 348 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Grisha-trilogin, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Ruin and Rising
Andra delar i serien: I ljusets makt, Stormens öga
Annat: Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar
Handling:
Skuggmästaren har tagit kontroll över huvudstaden och härskar över Ravka från sin mörka tron. Alina och Mal lever gömda i underjorden. Snart inleds jakten på Morozovas tredje främjare, eldfågeln. Den utgör Ravkas enda chans till räddning, men att använda den kan kosta Alina allt. Men har hon något val?
– Handling från Bokus.se
Omdöme:
Det finns böcker som verkligen får mig att förlora mig själv. Jag känner en viss avundsjuka på livet i Ravka, som är så magiskt. Samtidigt är Ur askan en bok som gör mig gråtfärdig och får mig att reflektera över den girighet som även jag bär inom mig. Denna bok är en perfekt skildring av mänskligheten, och den väcker många tankar hos mig. Det är en känslomässig resa som är både skrämmande och vacker.
Fantasy är en komplex genre, och Leigh Bardugo har en fantastisk förmåga att navigera detta. Hennes berättande är varken för komplicerat eller för enkelt; hon har byggt sin värld med stor noggrannhet och en beundransvärd känsla för detaljer. Jag är djupt förälskad i Ravka och grisha-samhället. Det är en vanlig tanke, men Bardugos stil gör att serien verkligen står ut.
Ur askan lever verkligen upp till förväntningarna från de tidigare böckerna. Tonen och djupet kvarstår, och trots alla svängningar blir man aldrig uttråkad. Det finns alltid något som händer, och karaktärerna och deras relationer fortsätter att utvecklas på ett trovärdigt sätt. Berättelsen har ett bra driv, och spänning blandas med djup och humor. Jag har fortfarande svårt att helt placera tidsramen, men kanske är det just den osäkerheten som är en del av fantasyupplevelsen?
Att skriva fantasy är verkligen en konstform, särskilt när det kommer till språket. Det krävs en viss ton för att genren ska kännas rätt, men ett för tungt språk kan göra texten svårläst. Leigh Bardugo träffar mitt i prick. Hennes språk är både modernt och passande för berättelsen. Hon väver ihop humor med djup och fångar Ravkas traditioner, vilket ger boken dess unika prägel. De uppfunna termerna är kanske konstiga, men de har sin egen charm. Jag finner mig själv upprepa dem tyst och försöka förstå logiken bakom.
Karaktärerna är verkligen mångfacetterade. Bardugo lägger ner mycket energi på att skapa dem. Jag känner rädsla, beundran, hat och sorg tillsammans med Alina. Relationerna är välutvecklade, och jag blir verkligen en del av berättelsen. Trots att det är många karaktärer lyckas hon hålla dem distinkta, och ingen är den andra lik. Man måste på något sätt tycka om eller åtminstone ha sympati för dem alla, vilket ibland kan vara riktigt tungt.
Jag nästan älskar slutet. Det är få författare som kan skapa ett avslut som gör att man verkligen kan släppa berättelsen. Slutet känns så rätt, men jag blev också överraskad. Allt tog bara slut, och jag blev tårögd över allt som karaktärerna fick ge upp. Men det var ett vackert slut som knyter ihop trilogin på bästa sätt, och det kräver stor skicklighet.
Ur askan lever upp till mina förväntningar utan att direkt överraska. Det är en blandning av spänning, humor och djup. Teman kring makt, psykologi och relationer gör läsningen både intressant och skrämmande, eftersom jag ofta känner igen mig. Leigh Bardugo skriver på ett modernt och unikt sätt och lyckas förmedla känslor och budskap med stor skicklighet. Hon har en sällsynt förmåga att beröra mig på djupet. Allt knyts ihop av ett slut som inte kunde vara mer perfekt.
Betyg:
★ ★ ★ ★ ☆
Tankar om boken: (OBS! Spoilers, markera för att läsa)
- Slutet, alltså. Alina förlorar sin kraft och i stort sett sin identitet. Hon har en styrka som gör att hon kan börja om, efter att ha räddat världen. Det är sorgligt, och jag finner det hemskt att jag känner så när det finns värre saker.
- Alina valde Mal. Jag har aldrig gillat Mal, jag hoppades alltid att hon skulle välja Nikolai. Så det var lite skönt när Mal dog… Men samtidigt känns det rätt, för det har verkligen alltid varit de två.
- Budskapet kring främjarna var verkligen väl genomfört. Det kändes både logiskt och oväntat, en perfekt lösning. Vad skulle annars ha hänt? Skulle Alina bara ha fortsatt sitt eviga liv? Nej, det här var verkligen rätt sätt att avsluta serien.
- Jag älskar att det slutar med barnhemmet. Där började Mal och Alinas historia, och nu rundas den av där. Vackert! Och lappen med ”Du kommer alltid vara en av oss”. Jag grät! Det var så vackert och sorgligt, så direkt. Alina har förlorat sin gåva. Hon har förlorat den hon var, men nu får hon chansen att upptäcka sitt nya jag.
