Förlag: Brombergs
Utgivningsår: 2004 (Engelska) 2005 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 189 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-18
Serie: –
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: How I Live Now
Annat:
Handling:
Femtonåriga Daisy skickas från New York till den engelska landsbygden för att tillbringa sommaren med en moster och fyra kusiner som hon aldrig har träffat. Strax efter att hon anländer måste mostern åka bort, och de fem kusinerna finner sig ensamma i det stora huset. Dagen därpå detonerar flera bomber i centrala London, och England blir ockuperat av en okänd fiende.
Trots att omvärlden förvärras och kriget närmar sig, förvandlas gården till en fristad: en plats fri från vuxna och regler, där Daisys spirande och förbjudna kärlek till kusinen Edmond får blomma ostört. Men kriget drabbar dem alla, och kusinerna evakueras åt olika håll. Sommaren blir en tid då barndomen abrupt tar slut, men också en tid som formar Daisy till en person hon aldrig trott att hon skulle bli.
- Handling från Bokus.se
Omdöme:
Jag hade höga förväntningar på att läsa en ALMA-pristagare, men initialt kände jag bara ”Vad är det här? Nej, usch”. Men snart förändrades allt. Det jag läser känns genuint. Meg Rosoff har skrivit en bok som, i sin enkelhet, är unik. Inget känns påklistrat; allt framstår som äkta. Händelserna följer inte alltid den typiska strukturen som man ofta ser i böcker, och det ger en känsla av verklighet.
Jag tror inte att det är handlingen som har gett Meg Rosoff priset. Det kan låta konstigt, men den är faktiskt inte så central i berättelsen. Det är språket, karaktärerna och sättet att berätta som är det som verkligen står ut. Samtidigt är handlingen intressant; den dyker inte djupt, utan håller sig på en ganska trygg och lättsam nivå, vilket är lite synd. Men att dramatiken uteblir är… skönt, på sitt sätt.
Den där ”Vad är det här? Nej, usch”-känslan kom först och främst av språket. Långa meningar skrivna i ett talspråk, utan tydliga dialogmarkeringar, bara en ström av text som ibland kändes svår att ta sig in i. Men när det väl klickade, blev jag medveten om charmen i det hela; språket är inte bara unikt, utan också oerhört äkta. Livet följer inte alltid punkter och kommatecken, och det har Meg Rosoff verkligen förstått. Det inspirerar mig, och jag tycker om det!
Det är nog språket som gör att jag gillar Daisy så mycket. Meg Rosoff har verkligen gett henne en distinkt röst. Jag kan känna igen mig i henne; hon är så ”vanlig” och har tankar som många av oss bär på. Tankar som kan verka fåniga, men som är universella. Dock förstod jag aldrig riktigt varför hon inte äter. Känslan av en eventuell ätstörning kändes lite malplacerad och förstörde delvis intrycket.
Så har jag det nu är en metafor för livet. Det är enkelt, äkta och träffsäkert skrivet. Språket är unikt och jag reagerade först negativt, men nu känns det helt rätt. Livet är inte alltid linjärt, och det har Meg Rosoff kommit underfund med. Det är just det som gör Så har jag det nu speciell. Den visar verkligheten på ett sätt som få böcker gör. Tyvärr är handlingen rätt platt, och språket kan inte helt kompensera för det.
Betyg: ★ ★ ★ ☆ ☆
