Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2016 (Engelska & svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 448 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Röd drottning, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Glass Sword
Andra delar i serien: Röd drottning, Kungens fånge
Annat: Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar
Handling
Mare Barrows blod är rött – det vanliga folkets färg – men hennes förmåga att styra blixtar har gjort henne till en kraft som kungahuset vill kontrollera. Härskaren ser henne som en omöjlighet, en bluff. När Mare flyr från Maven, prinsen och en gång vännen som svek henne, gör hon en chockerande upptäckte: hon är inte ensam.
Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att hitta och rekrytera andra röd-och-silver-krigare för att kämpa mot förtrycket. Men hon inser snart att hon navigerar en farlig väg, där hon riskerar att bli det monster hon försöker bekämpa. Kommer hon att klara av det som upproret kräver av henne? Eller har allt svek och förräderi gjort henne härdad?
-Handling från Bokus.se
Omdöme
Jag vill verkligen gilla Glassvärdet. Jag vill det, och kanske kan jag i viss mån, men inte så mycket som jag önskar. Berättelsen har potential att fascinera, med sina unika karaktärer och intressanta relationer, men jag finner mig själv distanserad. Det borde inte vara så ansträngande att njuta av en bok, men ändå kämpar jag, för det här är en titel som borde tilltala mig.
Handlingen har många spännande inslag. Det finns intriger, drama och oväntade vändningar, och allt kretsar kring makt. Men tyvärr flyter berättelsen så dåligt att jag knappt kan uppskatta det. Den påminner mycket om Hungerspelen, med uppror, krig och kärleksdrama, men det blir bara en blek imitation. Det känns som om man tagit konceptet från Hungerspelen och lagt till en övernaturlig twist.
Språket är en stor besvikelse. Det är synd, för det finns verkligen en grundläggande potential i berättelsen, men språket måste också vara bra. Aveyard har en intressant stil, men det känns som att texten inte flyter. Lite mer dialog skulle kunna göra stor skillnad. Jag har kämpat mig igenom boken under nästan två veckor, och när jag når slutet har jag glömt början.
Jag saknar även levande beskrivningar och element som gör att man verkligen kan känna och engagera sig. Språket känns platt. Om vi återgår till min liknelse, så är Mare som en blek kopia av Katniss. Hon har fått den envisa sidan och kärleksdramat, men saknar Katniss’ kvicka humor och det som gör henne minnesvärd. Mare har ingen stark personlighet, inget djup. Hon leder en typ av krig, men känns aldrig som en naturlig ledare. Istället är hon mest trist och tragisk, och jag kan inte ens känna med henne.
Det är viktigt att känna empati och samhörighet med karaktärerna i böcker, men här lyckas inte berättelsen med det. Glassvärdet har alla möjligheter att bli en succé, men det fungerar inte. Språket förstör helhetsintrycket. Det känns platt och har ett dåligt flyt. Berättelsen är intressant med sina intriger och maktspel, och jag vill verkligen bli fascinerad. Men när man aldrig riktigt kan ta sig igenom boken, försvinner den känslan. Till viss del känns den också ganska vanlig bland andra dystopier och fantasyböcker, vilket är tråkigt.
Betyg:
★ ★ ★ ☆ ☆
