Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2008/2016
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 333 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: –
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Let it snow
Annat: Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar
Handling:
En stor snöstorm på julafton kan bli en riktig katastrof. Eller något helt fantastiskt. Det är julaftons kväll och Gracetown är begravt under snö. En ensam tjej hoppar av ett tåg som har fastnat och kämpar sig fram till en nattöppen restaurang vid spåret. En grupp av fjorton uppspelta cheerleaders följer efter och ber killarna på caféet att ordna fram ett spel. Tobin och Greven gräver fram ett Twister och ger sig ut i stormen för att delta i en episk tävling mot tvillingarna Reston. Baristan Addie försöker laga sitt krossade hjärta vid espressomaskinen och leta efter en försvunnen miniminigris. Låt det snöa!
Omdöme:
Mysfaktorn är på topp, och den där magiska julstämningen genomsyrar hela berättelsen, trots uttryck som ”rövskalle”, glittrande gubbar och miniminigrisar. Berättelsen är både underbar och osannolik, vilket gör den så njutbar att läsa. De tre delarna vävs samman på ett naturligt och skickligt sätt, och jag uppskattar verkligen konceptet. Kärleken och vänskapen skildras fint, och budskapet är varmt och fyllt av julkänsla.
Det är tre fantastiska författare som står bakom verket, varav jag tidigare bara läst av en. Johnson och Myracle överraskade mig positivt. Att dessa tre författare lyckas skriva varsin del utan att det blir hackigt är imponerande. Språket är genomgående enkelt, djupt och humoristiskt. John Green skriver på ett vågat och rörigt sätt, medan Maureen Johnsons bidrag är vackert och fyllt av glädje och värme.
Vi följer främst Jubilee, Tobin och Addie, men boken är också full av andra karaktärer. Jag lyckas minnas dem alla, vilket gör att det aldrig känns rörigt. Kommentaren ”Vi går i samma skola” dyker upp flera gånger, men det känns aldrig orealistiskt. Författarna har verkligen knutit ihop alla karaktärer på ett bra sätt. Jubilee är min favorit, JP är typisk för John Greens stil, och jag känner verkligen för Addie.
Inledningsvis hade jag andra förväntningar på boken, och under tågresan trodde jag att det skulle bli Jubilee och den kille hon träffade där. Jag blev lite besviken när det inte blev så, men mot slutet kändes det helt rätt. Avslutningen är lycklig utan att kännas fånig. Kanske har Mayzie en poäng i sina tankar? När alla samlas på Starbucks verkar de vara skapta för varandra, utan att det blir tillgjort, vilket är fint.
Let it snow fångar julens essens på drygt 300 sidor. Det handlar om värme, snö, glädje och känslor, och jag blir verkligen förtrollad av julmagin. Berättelsen är osannolik på många sätt, men författarna döljer det skickligt och påverkar mig på djupet, vilket är både skrämmande och imponerande. Att tre författare kan skapa något så unikt och vackert tillsammans är en prestation. Att samarbeta på det här sättet måste vara en utmaning, men det går uppenbarligen att göra.