Förlag: Simon and Schuster
Utgivningsår: 2013
Antal sidor (med eventuellt efterord/tack): 370 st
Åldersgrupp (enligt mig): 12+
Serie: The Lynburn Legacy, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Untold
Andra delar i serien: Unspoken (sv. Outtalat), Unmade
Annat: Läst på engelska
Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar.
Handling
I den andra delen av The Lynburn Legacy har de magiska rötterna i Sorry-in-the-Vale avslöjats. Ingen i staden är längre säker, och alla tvingas välja sida. Kommer invånarna (magiska eller ej) att bli ”ägda” av de magiker som anser det vara sin rätt att styra? Eller kommer det att fortsätta på ett mer modernt sätt, där magikernas roll blir tystare och betydligt mindre våldsam? Om Kami Glass får bestämma, kommer det onda inte att segra. Trots att hon har gett upp sin egen magiska förmåga är hon fast besluten att göra allt hon kan för att påverka situationen. Oavsett om de vill eller inte, kommer hennes vänner (och potentiella kärleksintressen) att följa med på hennes ovanliga planer och stridstaktik.
Omdöme
Det som gör The Lynburn Legacy så speciell är hur fantasy blandas med vår verklighet. Personligen är jag inte alltid så förtjust i fantasy, så det krävs en hel del för att jag ska uppskatta en bok. Att få läsa om en bekant miljö gör upplevelsen betydligt mer intressant. Det är en smart idé! Sorry-in-the-Vale känns som en så charmig plats och har verkligen en magisk och mystisk atmosfär.
Trots att världen är fascinerande, finns det något jag saknar. Berättelsen känns faktiskt ganska tråkig, då det inte händer så mycket. Det handlar mest om kärlek och lite konflikter, men inte mycket mer. Tyvärr räcker det inte att språket och miljöerna är fantastiska, för det är de verkligen. Slutet av boken ger mig ångest. Det påminner om The Mortal Instruments, ni vet, den där känslan av att aldrig riktigt få vara lycklig. Idén är intressant, men handlingen känns för uttjatad.
Språket i boken är en fröjd. Det är enkelt, fylligt och oerhört vackert. Det innehåller även en dos av den där enkla men träffsäkra humorn som gör läsningen till en ren njutning. Språket är levande och målande, vilket gör att boken verkligen kommer till liv. Att läsa den på engelska var lagom utmanande, vilket säger mycket om hur välskriven den är. Det flyter på bra utan att bli antingen för lätt eller för svårt. Det är precis på den nivån som är ”perfekt”.
Det är tydligt att jag älskar Kami, Angela, Rusty, Ash och Jared, men det finns också många andra karaktärer som är omöjliga att inte tycka om. Det är imponerande hur författaren lyckas skapa en bok med så många fantastiska personer utan att beskrivningarna tar över. Jag känner verkligen att jag har en relation till Kamis pappa, hennes syskon och Henry Thornton. Det är skickligt gjort.
Relationerna i boken är så fina och drömlika! Jag rekommenderar verkligen att ni bläddrar till sida 259 och läser den och nästa sida. Det var just där jag blev förälskad i Kamis pappa. Han är så otroligt charmig, en riktig supermänniska. Så intelligent och modig, och så cool. Jag älskar verkligen den scenen. Kamis pappa får mig inte bara att skratta, utan det är också på bekostnad av Lillian, och jag kan knappt föreställa mig hennes reaktion.
Untold har allt utom en stark handling. Språket är verkligen perfekt – vackert, underhållande och lättillgängligt. Boken är full av kreativa beskrivningar och komplexa scener. Karaktärerna är fantastiska och jag beundrar Sarah Rees Brennan för hennes förmåga att introducera dem utan att låta dem dominera berättelsen. Men trots allt detta fina räcker det inte när handlingen är så… tråkig. Utan de andra elementen hade den tyvärr sänkt boken.
Betyg:
★ ★ ★ ☆ ☆
