För några dagar sedan snubblade jag över ett inspirerande inlägg på Agnes bokblogg. Det fick mig att tänka, och plötsligt började jag få idéer till ett eget inlägg. Du kan läsa Agnes inlägg här (och jag rekommenderar verkligen att du gör det). Hon skriver om att läsa bilderböcker som tonåring och om skammen kring sina läsval. Det som verkligen fångade mig var hennes reflektioner kring varför tonåringar i allmänhet inte läser och varför läsning ofta har så låg status. Det är frågor jag också har funderat mycket på. Varför är det inte coolt att läsa? Varför inser inte folk i min ålder hur mycket glädje och nytta böcker kan ge? Jag skrev faktiskt tidigare ett inlägg med fem anledningar till varför läsning är ett fantastiskt intresse. Om du vill kan du läsa det här. Idag tänkte jag fortsätta på samma tema och dela med mig av min egen läshistoria och vad läsningen har betytt för mig.
Min mamma har berättat att hon läste sin första bok för mig när jag var åtta månader gammal. Sedan dess har högläsning varit en självklarhet i mitt liv. Det var nästan ett krav att få högläst på kvällen, oavsett hur trött jag var. Jag minns de stunder när jag kämpade för att hålla ögonen öppna medan pappa läste Nelly Rapp, och morgonen efter var jag alltid tvungen att fråga hur långt vi kommit, eftersom jag somnat. Kanske har det här bidragit till mitt intresse för läsning. På senare tid har jag dock börjat läsa själv för att somna.
Jag har aldrig riktigt gillat ljudböcker, troligen för att jag tycker att de läser så långsamt att jag inte kan slappna av. Jag minns inte exakt när jag lärde mig läsa, men sedan dess har det blivit en så naturlig och viktig del av mitt liv. Precis som att äta, dricka, sjunga, dansa, prata och lyssna hör läsning och skrivande ihop. Jag har märkt detta många gånger under min skolgång. Jag har alltid tyckt om att både läsa och skriva, vilket troligen beror på att de två aktiviteterna är så nära kopplade. Genom att läsa lär man sig mycket om skrivande, vilket är en stor fördel.
Jag är verkligen glad över att jag gillar att läsa, för det har hjälpt mig oerhört mycket i skolan. Ofta blir jag förvånad över hur dåligt mina klasskamrater skriver och uttrycker sig. De använder ord som ”typ”, ”asså” och ”såhär” i nästan varje mening, och det låter verkligen inte bra. Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig använder dessa ord, men jag gör det i betydligt mindre utsträckning och är medveten om det, vilket gör att jag försöker undvika dem så gott jag kan. Det är dock inte lätt när det är de enda orden man hör under åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan.
Jag har åtminstone lärt mig att koppla bort det. I mina resonemang på SO-lektionerna finns de här uttrycken inte, och det känns bra. Jag har ett stort ordförråd, antagligen tack vare att jag ständigt tar del av olika texter. Jag är glad att jag inte pratar så här: ”Asså jag typ ba asså typ såhära och sen asså, jag ba såhär”. Det låter inte bara illa, utan också ointelligent. Man kan prata så mycket utan att säga någonting egentligen…
Läsning har definitivt format mitt språk. Jag skriver aldrig med talspråk, jag använder punkt och komma på rätt sätt och har alltid haft lätt för stavning. Det är för mig helt obegripligt att folk i min klass fortfarande särskriver ord som ”jättestor”. Har de inte lärt sig det ännu? Kan läsning verkligen ha så stor inverkan?
Att göra hybridstycken och satsradningar känns för mig helt främmande, men tydligen är det ett vanligt fel i min klass. Hybridstycken innebär att man gör ett nytt stycke utan indrag eller blankrad, vilket jag inte förstår. Ett exempel på satsradning: ”Hon stängde dörren med tårar i ögonen, hon gick ner för trappan”. Man radade helt enkelt upp satser med komma istället för punkt eller bindeord, vilket känns fel. Men om man läser fem (eller ännu färre) böcker om året istället för i månaden, ser man ju inte lika mycket text och vet inte hur det ska vara…
Så det står helt klart att mitt läsande har gett mig stora fördelar, både när det kommer till muntligt och skriftligt språk. Jag har alltid haft lätt för svenska och andra ämnen som involverar skrivande. Dessutom har läsning gett mig ett övertag när det gäller hastigheten. En text som jag läser på tio minuter kan andra behöva det dubbla för, och jag tar ändå in all information. Jag hinner med så mycket mer, och framför allt har jag aldrig sett läsning som något jobbigt.
Till dig som inte läser:
Resten av det här inlägget riktar sig till dig som faktiskt inte läser. Kanske är du någon som aldrig ens har hittat till min blogg, eftersom den handlar om böcker… Eller så är du lite intresserad av böcker och har kommit hit, men inte orkat läsa hela inlägget och bara skrollat igenom det. Till dig skriver jag nu!
För det första, har du testat att läsa? Om du har gjort det, kanske det har varit fel bok. Men mer troligt är att du aldrig riktigt har försökt. Vad är anledningen till det? Kanske handlar det om den låga status läsning har, särskilt bland ungdomar. Att läsa borde vara något helt naturligt, men ofta ser folk förvånat på en tonåring som plockar upp en bok. Det är verkligen synd.
Jag tänker ibland att om fler läste som jag skulle situationen i skolan se helt annorlunda ut. Elevernas ambition och kunskapsnivå skulle vara betydligt högre, och den enskilda individen skulle också vinna på att börja läsa. Det gör hela skolgången mycket lättare, och dessutom kommer många andra fördelar med läsning. Här är en lista över allt fint med läsning, så kanske inser du hur värdefullt det är och kan börja själv, eller åtminstone inspirera dina barn eller andra.
- Om man är bra på något är det lättare att uppskatta det – så är det. Du blir bra på att läsa genom att öva. När du
