söndag 15 januari 2017

"En väktares bekännelser"

Av Elin Säfström

Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2016
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 284 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: En väktares bekännelser, Del 1 
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: En väktares bekännelser
Andra delar i serien: Visheten vaknar
Annat: 

Handling: Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra. 

I vanliga fall delar Tilda jobbet som stans väktare med sin mormor, men eftersom hon är i Norrland på ett särskilt uppdrag, är allt upp till Tilda nu. Ett angrepp av jordvättar i skolans källare hade räckt gott, och när det börjar rapporteras i nyheterna om folk som försvinner är det verkligen för mycket för en femtonåring, med bara en skabbig gammal hund till hjälp (även om han kan lukta sig till magiska överträdelser). I skolan finns dessutom Hakim, killen med världens brunaste ögon. Om han bara inte var helt trollbunden av överjordiskt vackra Natta, som av någon outgrundlig anledning verkar vilja bli vän med Tilda. 

-Handling från Bokus.se

Omdöme: Jag hade helt ärligt inga förväntningar på den här boken alls, och det är åtminstone en av anledningar till att jag blir så positivt överraskad. Det är inget mästerverk, men det som utmärker En väktares bekännelser är författarens taktik. Elin Säfström har inte tagit sig vatten över huvudet och försökt skriva något över hennes skicklighet. Istället har hon accepterat sin nivå, och utifrån lyckats skapa något unikt och oväntat, och det är unikt.

Det första som slår mig är hur snäll och trevlig boken är. Den är så gullig och mysig att läsa. Det är lite bråk, våld och sorg, men den sammanlagda läsupplevelsen är bara trevlig. Kärleken och vänskapen är klassisk, men det är trots allt bara en liten del. Resten är unikt, och idéen att skriva den så här gör boken riktigt underhållande. Stackars Tilda avskyr sin väktarroll till viss del, och den ger henne stora problem och är snyggt kopplad till vardagen. 

Redan på sida ett ser jag att det här kan bli något bra, för boken har ett lättsamt språk, samtidigt som det är så rakt på. Tilda är verkligen rapp i orden och en lyckad berättarröst. Boken har ett bra flyt, tack vare ett i allmänhet väldigt rappt och underhållande språk. Trots att det inte är någon ansträngning alls att läsa, känns det nu som om jag skulle kunna ta över efter Tilda som väktare, och det är en imponerande bedrift av Elin Säfström. 

""Hej. Kan jag få din hunds bajs?" (Som sagt, mormor hade nog inte ens frågat, men det kan ju inte skada att vara lite artig.)
   Återigen blir jag stirrad på som om jag var en ångande hög med exkrementer.
"Öh? Vad...? Okej? Men...?"
   Jag tar det som ett ja.
Så fort hunden - en stor rhodesian ridgeback - uträttat sina behov är jag där med min svarta plastpåse.
   "Tack!" Jag ler mot hundens ägare.
"Öh, varsågod?"
   Hon ser ut som om hon vill fortsätta ge ifrån sig frågande läten så jag vänder mig raskt om för att ta mig därifrån.
   Och frontalkrockar mer eller mindre med Hakim.
"Hej."
   Jag börjar nu bli van vid att bli tittad på som om jag var en klump hundfekalier. Men jag önskar, önskar, önskar att det var någon annan än just Hakim som gav mig den blicken.
"Hej."
"Vad gör du?"
   Han har den lilla bruna valpen med sig. Törnrosa. Hon studsar även denna gång hoppfullt fram till Dumpe, som ignorerar henne fullständigt.
"Inget särskilt", säger jag och känner hur den varma plastpåsen som hänger från min hand liksom blinkar rött, så iögonfallande känns den."...
   ...Det här är officiellt den värsta dagen i mitt liv." 

Tilda är en helt vanlig, ung tjej och att skapa hennes så är ett smart drag av Elin Säfström. Hon låter Tilda ha problem, uppleva pinsamma situationer, jobbiga lärare, obesvarad kärlek. Allt det här leder till att man som läsare kan känna en så enorm sympati med Tilda, vilket är riktigt bra, för det gör boken ännu bättre. Jag tycker ofta synd om Tilda, för hon skämmer verkligen ut sig och har det riktigt tufft. Inget är en dans på rosor, och det uppmärksammas. 

När det närmade sig slutet antecknade jag "uppenbar". Sidor senare satt jag i princip gapande och undrade vad som just hände. För det uppenbara var bara ett villospår. I själva verket kom en riktigt stor tvist. Den här tvisten fick boken att växa så mycket i mina ögon, för då insåg jag hur talangfull författaren faktiskt är. Utan den hade boken blivit tråkig, men nu trappades spänningen upp och boken slutar på topp. 


En väktares bekännelser är ingen läsupplevelse jag kommer minnas länge, men läsvärd, det är den. Idén är unik och riktigt intressant att läsa om. Balansen mellan vardag och fantasy är klockren, och jag älskar verkligen hur mycket Elin Säfström låter Tilda bjuda på sig själv. Sidorna fylls av hennes rappa språk, syrliga humor och trubbelfyllda liv. Rådarna gör boken speciell, även om resten är ganska klassiskt. Och slutet - Så oväntat, så bra! 

Betyg: 
    

(På gränsen till 4/5 stjärnor - Helt klart läsvärd!)

4 kommentarer:

  1. Svar
    1. Ja! Gör det! Den är en positiv överraskning och supermysig och lättsam att läsa, och riktigt rolig också!

      Radera
  2. Jag blir så himla glad av att läsa din recension! Otroligt härligt skrivet! Tack, Lexie!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för fina ord! Och tack själv för en så himla trevlig bok. Kul att hitta till din blogg om boken också, och få den grymma nyheten om att en uppföljare är på gång! Det var nog det första jag tänkte på när jag läst ut boken, och att det nu blir så är ju super! Så kul!

      Radera

Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)