Av: Elin Säfström
Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2016
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 284 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: En väktares bekännelser, Del 1
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: En väktares bekännelser
Andra delar i serien: Visheten vaknar
Handling
I Stockholm kryllar det av tomtar, troll, vättar och älvor, men de flesta människor är helt omedvetna om deras existens, tack vare Tilda. Det är nämligen hennes uppgift att se till att de magiska varelserna och människorna hålls på avstånd. Vanligtvis arbetar Tilda tillsammans med sin mormor som väktare, men när mormorn är i Norrland på ett speciellt uppdrag, faller allt ansvar på Tilda.
När jordvättar börjar ställa till problem i skolans källare och nyheterna rapporterar om försvunna personer, känns det som en överväldigande uppgift för en femtonåring, särskilt när hon bara har sin gamla, skruttiga hund till hjälp (även om hunden har en talang för att upptäcka magiska brott). Dessutom finns Hakim, med sina bruna ögon, som tycks vara djupt förälskad i den fantastiskt vackra Natta, som av någon anledning verkar vilja bli vän med Tilda.
Omdöme
Jag hade inga förväntningar på denna bok, vilket kanske är anledningen till att jag blev så positivt överraskad. Det är inte ett litterärt mästerverk, men det som verkligen utmärker ”En väktares bekännelser” är författarens tillvägagångssätt. Elin Säfström har inte försökt sig på något som ligger över hennes nivå. Istället har hon skapat något unikt och oväntat, och det är verkligen imponerande.
Det första som slår mig är hur vänlig och lättsam boken är. Den är mysig att läsa, trots inslag av bråk, våld och sorg. Den övergripande läsupplevelsen är ändå positiv. Kärleken och vänskapen är klassiska teman, men de utgör bara en liten del av berättelsen. Mycket av det som presenteras är verkligen unikt, och sättet att skriva på gör boken underhållande.
Tilda har en ambivalent relation till sin väktarroll, vilket leder till många problem, och det kopplas snyggt till hennes vardag. Redan på första sidan känner jag att det här kan bli något bra, för boken har ett lättsamt och rakt språk. Tilda är en skarp och underhållande berättarröst. Berättelsen flyter på bra tack vare det snabba och underhållande språket, och trots att det är lättläst, känns det som om jag skulle kunna ta över Tildas roll som väktare, vilket är en imponerande prestation av Säfström.
Ett exempel på Tildas humor:
”Kan jag få din hunds bajs?” (Mormor hade nog inte ens ställt frågan, men det kan ju vara bra att vara artig.) Jag får en blick som om jag vore en stor hög med hundbajs. ”Öh? Vad…? Okej? Men…?” Jag tolkar det som ett ja. Så snart hunden – en stor rhodesian ridgeback – gjort sina behov är jag där med min svarta plastpåse. ”Tack!” Jag ler mot hundens ägare, som ser ut som om hon vill ställa fler frågor, så jag vänder mig snabbt om för att smita därifrån och krockar nästan med Hakim. ”Hej.”
Jag börjar vänja mig vid att få den där blicken, men jag önskar att det var någon annan som gav mig den. ”Vad gör du?” frågar han, och jag kan inte låta bli att känna mig generad. ”Inget särskilt,” svarar jag och känner hur den varma plastpåsen i min hand lyser rött, så uppenbar är den.
Tilda är en helt vanlig tonåring, och att skapa en så relaterbar karaktär är ett smart drag av Elin Säfström. Tilda går igenom pinsamma situationer, har tuffa lärare och kämpar med obesvarad kärlek. Det gör att läsaren kan känna stor sympati för henne, vilket verkligen förstärker boken. Jag känner ofta medlidande med Tilda, för hon har det verkligen tufft och det är inte alltid lätt.
När jag närmade mig slutet av boken, skrev jag ”uppenbar” i marginalen. Sidor senare satt jag med öppen mun och undrade vad som just hade hänt. Det uppenbara var bara en avledande manöver. En stor tvist kom som en överraskning och förändrade min uppfattning om boken. Utan den hade berättelsen blivit platt, men nu stegrades spänningen och boken avslutades på ett riktigt bra sätt.
”En väktares bekännelser” är inte en läsupplevelse jag kommer att minnas länge, men den är absolut värd att läsa. Idén är unik och intressant. Balansen mellan det vardagliga och det magiska är perfekt, och jag uppskattar verkligen hur Elin Säfström låter Tilda vara sig själv. Sidorna är fyllda med hennes snabba språk, vitsiga humor och trassliga liv. Rådarna bidrar till bokens särprägel, även om mycket annat känns klassiskt. Och slutet – så oväntat, så bra!
Betyg:
★ ★ ★ ☆ ☆
(På gränsen till 4/5 stjärnor – Absolut läsvärd!)
