Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2013/2016
Antal sidor (med eventuellt efterord/tack): 438 st
Åldersgrupp (enligt mig): 12-16
Serie: Razorland-trilogin, del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Horde
Andra delar i serien: Enklav, Utpost
Annat: Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar
Handling
Staden Räddning är omringad av monster som har samlats vid stadsportarna, och den här gången har de inga planer på att ge sig av. När Spadertvå, Tålig, Stalker och Tegan går till angrepp har de oddsen emot sig. Oddsen har varit mot Spadertvå sedan hennes födelse. Även om hon inte längre är en Jägarinna, tänker hon inte fly. Med knivar i händerna och sina vänner vid sin sida ger hon inte upp, oavsett om det handlar om att kämpa för sitt liv eller för Tåligs kärlek. Framför dem ligger livets strid. Det har inte förekommit ett krig av detta slag på århundraden, och mänskligheten har glömt hur man kämpar för sig själv. Om inte Spadertvå kan leda dem i striden. Den här gången handlar det om mer än en enstaka enklavs eller utposts öde. Denna gång bär Spadertvå fanan för hela mänsklighetens överlevnad.
Omdöme
Jag har tagit mig igenom hela serien och kommit nästan till slutet. Det är i slutet som Hord verkligen lyfter. Mycket bättre, men inte tillräckligt bra för att jag skulle rekommendera trilogin till någon annan. Jag är glad att jag läste klart, men jag hade antagligen klarat mig lika bra utan att ens börja. Jag har länge försökt förstå vad som gör att vissa karaktärer faller så djupt. Mot slutet närmar sig något av svaret.
Hord är utan tvekan den bästa delen av serien. Vad som gör det så är oklart, men för första gången händer det saker som verkligen leder någonstans. Jag blir engagerad i berättelsen och vill veta vad som kommer hända. Det borde ha varit så här från början, men att det dröjer 200 sidor in känns verkligen synd. Boken är spännande och för första gången intressant och genomtänkt, även om den ibland känns lite rörig och inte allt hänger ihop som det borde.
Språket är faktiskt riktigt bra, vilket jag inser först mot slutet. Innan dess kan inte ens språket rädda boken. Jag tycker att det finns många överdrifter, som när Spadertvå inte känner igen vanliga saker. Det känns som ett onödigt inslag och det faktum att det irriterar mig gör boken svårläst. Men mot slutet blir det bättre, med mer känsla och tanke bakom texten, och jag kan för första gången verkligen flyta med. Vägen dit var dock lång.
Det står klart att Hord är den mest känslosamma boken av de tre. Aguirre lyckas få mig att bli tårögd när vissa karaktärer dör. Tidigare har jag inte känt något för någon av dem, men här visar Aguirre att hon har en viktig skrivförmåga. Samtidigt känner jag fortfarande inget för Tålig och Spadertvå. Deras relation känns fel, men det finns andra karaktärer som jag verkligen bryr mig om. Att jag inte känner något för huvudpersonerna gör det svårare att uppskatta hela berättelsen.
Trots att jag gillar Stalker, Tegan, Morrow och Szarok, räcker det inte, eftersom det är Tålig och Spadertvå som boken och serien kretsar kring. Jag har länge väntat på att spänningen ska öka, och när det väl händer blir jag fast. Det är genialt, spännande och riktigt bra, men det är inte tillräckligt för att förändra min uppfattning om hela serien. Hord är en positiv överraskning, men det räcker inte hela vägen.
Även om Hord är den bästa boken i serien, tar det tid innan den verkligen kommer igång. När det väl händer har jag svårt att släppa taget. Boken är spännande, djup och fylld av känslor, men det räcker ändå inte. Jag är glad att jag läste serien till slutet, men jag kan inte säga att jag skulle rekommendera den till någon annan. Det är inte tillräckligt när bara 200 av de cirka 1200 sidorna håller måttet.
Betyg:
★ ★ ★ ☆ ☆