Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2015/2016
Antal sidor (inkl. eventuellt efterord/tack): 286
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-16
Serie: –
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Accident Season
Annat:
Handling:
Vi höjer våra glas för olyckornas tid, för den dolda strömmen där själarna sänks i blåmärken, hemligheter, minnen och spöken i en ny skål för flodens väg. Det inträffar vid samma tid varje år. Bulor och blåmärken, skärsår och stygn, lungor som fylls med vatten. Så länge sjuttonåriga Cara kan minnas har olyckornas tid varit en del av hennes liv. I oktober varje år drabbas hennes familj av mystiska olyckor: skrubbsår, brutna ben, plötsliga dödsfall. Tragedier som förföljer Cara, hennes syster Alice och styvbrodern Sam, men som ingen vill diskutera. Olyckornas tid är här, och varje hemlighet kan leda till en olycka. Men detta år börjar Cara ställa frågor.
Omdöme:
Om jag skulle sammanfatta Olyckornas tid med ett ord, skulle det vara ”märklig”. För den här boken är verkligen konstig och jag känner mig ärligt talat besviken. När jag först läste om den lät den unik och spännande, och jag trodde att den skulle vara fantastisk, men så är det inte. Den påminner mycket om Kanske är det allt du behöver veta, med sina underliga inslag och vänskapskretsar. Men Olyckornas tid är snäppet mer bisarr, vilket inte gynnar den.
Det största problemet är att man aldrig riktigt vet vad som är verkligt och vad som bara är någon form av fantasi eller dröm. Det blir rörigt och svårt att hänga med. Dessutom händer det alldeles för lite som driver handlingen framåt. Berättelsen är trög och tyvärr inte intressant. Händelserna känns osammanhängande och det finns inget som verkligen sticker ut. Jag hade verkligen förväntat mig mer av Olyckornas tid.
Boken känns seg. Kanske beror det på att den är ointressant, men språket bidrar också. I vissa stunder flyter berättelsen på, medan det i andra fall blir en plåga att läsa. Språket är platt och livlöst, med enbart dialoger och ord som staplas på varandra, vilket gör läsupplevelsen trist. Dialogerna saknar både humor och djup.
Karaktärerna är också en besvikelse. De upplevs som tråkiga och orealistiska utan att det ger något positivt. De dricker, röker och använder droger i ungefär 70% av berättelsen, vilket känns varken unikt eller intressant. Relationerna mellan dem känns påklistrade, som om de bara finns för att skapa drama och göra boken ”speciell”. Det fungerar inte, och jag känner inget för dem.
Redan efter ett tiotal sidor hade jag en känsla för vart berättelsen var på väg, vilket gör läsningen ännu mer monoton. Jag uppskattar att författaren försöker ge läsaren en chans att förutse vad som kommer, men att ge en så tydlig ledtråd från början fungerar inte. Slutet är inte helt som jag förväntade mig, men nära nog. Ändå är det faktiskt slutet som boken har som styrka. Det är märkligt, men ändå genomtänkt och spännande.
Olyckornas tid är en stor besvikelse. Det är en underlig och bisarr berättelse, och jag saknar så mycket. Det verkar som att försöken att skapa något unikt har gått överstyr, och resultatet är en seg och konstig roman utan verklig handling. Även om det händer saker, finns det ingen tydlig koppling, och först i slutet blir det intressant. Även då är det inte riktigt bra, för boken har redan blivit alldeles för förutsägbar.
Betyg: ★ ★ ☆ ☆ ☆
