Förlag: Ponto Pocket
Utgivningsår: 2005/2008
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 585 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: –
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Book Thief
Annat: Även läst 2015 (dock inte recenserad?!)
Handling
För Liesel börjar kärleken till orden med hennes första stöld, Dödgrävarens handbok, som hon tar under sin lillebrors begravning. Böckerna öppnar dörrar till nya världar för Liesel, och snart stjäl hon fler böcker från nazisternas bokbål, borgmästarens bibliotek – varhelst hon kan hitta dem. Hon delar med sig av böckerna till sina grannar när de sitter i skyddsrummen under bombningarna och till den jude som döljer sig i familjens källare. Slutligen är det den bok hon själv skriver som bokstavligen räddar hennes liv.
-Handling från Bokus.se
Omdöme
Jag plockade upp Boktjuven 2015. Tror jag. Nu när jag tänker efter är jag osäker på om jag faktiskt läste ut den, eftersom jag tyckte att den var långsam och tråkig. Om jag verkligen hade läst klart den borde jag ha haft en annan uppfattning, för det är en fantastisk bok. Egentligen är denna recension överflödig, för jag tror att de flesta redan känner till den. Stort tack till skolan som fick mig att ge den en chans! Till er som inte riktigt gillade den – ge den en ny chans, om och om igen! För den är verkligen bra!
Det är en genialisk bok och jag älskar verkligen kopplingen till andra världskriget. Man lär sig så mycket och får en intressant syn på kriget, inte bara ur Förintelsens perspektiv utan även om Tyskland och kriget i stort. Markus Zusak lyckas fantastiskt bra med att blanda verklighet och fiktion. Jag skulle gärna vilja besöka Himmel Straße år 1944, för jag älskar den värld han har skapat.
Många kanske tvekar att läsa Boktjuven på grund av krigstemat, men tveka inte! För Boktjuven handlar om så mycket mer än bara krig. Det utforskar död, sorg och tragedi på ett brutalt ärligt och naket sätt som gör att man vill läsa vidare, trots att det är smärtsamt. Men det finns också ljusa stunder av vänskap, kärlek och framför allt: ord. Dessa ord! Jag älskar deras betydelse, vilket är unikt och helt rätt. Det är inspirerande läsning.
Det är en bok för nästan alla. Kanske inte för yngre barn som jag var 2015, då jag inte riktigt förstod bokens fulla värde och mest tyckte den var tråkig. Men för alla andra finns det något att hämta i Boktjuven, för den fångar verkligen allt som livet innebär. Det är ingen actionfylld bok, vilket troligen är medvetet. Det handlar om en så viktig berättelse, och spänning skulle bara förstöra allvaret och den råa känslan. Trots detta blir boken aldrig tråkig; man vill bara ha mer.
Döden är vår berättare, vilket verkligen gör upplevelsen speciell. Oavsett om det handlar om krig, vänskap eller böcker – Döden är alltid närvarande och ger boken en tryckt, men intressant stämning. Jag uppskattar även hur Zusak framställer Döden som något vackert och inte skrämmande. Själar på väg mot sitt öde beskrivs så fint att man inte kan låta bli att fälla en tår.
Språket är både avancerat och flytande, med en stor variation. Det är så levande och äkta. Skildringen av kriget är verkligen imponerande. Språket rymmer sorg, glädje och humor, och Zusak lyckas blanda dessa element på de mest intressanta sätt. Läsupplevelsen är definitivt något utöver det vanliga. Det finns ett djup i språket, och de tänkvärda citaten är många. Här är några av dem:
“Han tog livet av sig för att han velat leva.” s. 534
“Han var lång i sin säng och jag kunde se silvret genom ögonlocken. Hans själ satt upp. Den mötte mig. Den sortens själar gör alltid det – de bästa.” s. 563-564
“Trots Rudys varning gick Liesel ännu närmare, och jag kan försäkra dig att vi kände igen varandra i exakt det ögonblicket.” s. 502
“Livet hade förändrats på det mest omstörtande sätt, men det var absolut nödvändigt att de betedde sig som om ingenting alls hade hänt.” s. 230
Sista raden
“Jag har hatat orden och jag har älskat dem, och jag hoppas att jag har använt dem rätt.” s. 560
Karaktärerna är ytterligare ett bevis på Markus Zusaks skicklighet. Jag älskar dem alla. Liesel, Döden, Rudy, Hans, Rosa… De känns så äkta och levande. Ibland kan man hata dem, men de har också fantastiska sidor, och den känslan av hat-kärlek är stark! Liesel är verkligen en förebild och relationerna hon har, särskilt med Max, är både oväntade och självklara på samma gång.
Detta är utan tvekan en av de bästa böcker jag har läst, och jag är glad att jag gav den en ny chans. Jag rekommenderar er att göra detsamma, för det här är en så viktig berättelse. Alla kan få ut något av den, oavsett om det handlar om livets eller dödens teman, eller om andra världskriget. Det är inte en bok man läser om och om igen, utan en gång räcker för att man ska dras med av både mörker och den fängslande historien, och jag kommer alltid att bära den med mig!
Boktjuven är bland det bästa jag har läst. Den är helt unik och kan inte jämföras med något annat. Handlingen är bred och intressant, språket är djupt och fyllt med fantastiska citat. Karaktärerna är underbara, levande och äkta. Boken är mörk, men Döden som berättare är uppfriskande, och jag uppskattar att dö
