Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (med eventuellt efterord/tack): 335 st
Åldersgrupp (enligt mig): 13+
Serie: Den sista illusionen, Del 1
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: De förlorade
Andra delar i serien: –
Annat:
Handling
Ky betraktade hålet. Det var ungefär femtio centimeter brett och sträckte sig nästan en meter upp. Hon tog ett djupt andetag, klättrade upp på sängen och sträckte försiktigt in vänsterbenet. Hon gled över kanten och var inne. Det blev mörkt. En omedelbar känsla av panik sköljde över henne. När Ky av misstag gör ett hål i väggen i sitt rum snubblar hon över något som aldrig var avsett för henne. Något som kommer att förändra hennes liv för alltid. I en annan del av Stockholm börjar Adam ifrågasätta sin egen verklighet när allt omkring honom tycks omforma sig. Är det någon som driver med honom, eller håller han på att tappa greppet om verkligheten? En silvergrå bil verkar följa honom vart han än går. Män vars ansikten förblir dolda i skugga. Underjordiska tunnlar där luften är tung och det är lätt att gå vilse. När Ky och Adam möts dras de in i ett klaustrofobiskt äventyr som väcker frågor om sanning och illusion. Är det vi ser verkligen verkligt?
Omdöme
Det finns något som saknas, men vad? Känslan av att ”De förlorade” har potential, men den känns ofullständig och otillräckligt bearbetad. Den är svår att kategorisera; det är varken skräck, science fiction, fantasy eller något annat tydligt. Den blandar genrer på ett sätt som ibland fungerar, men här faller det platt. Handlingen är i sig intressant, men det blir för mycket av allt. Det blir snurrigt och otydligt, och till slut orkar man inte längre följa med.
En stor del av problemen ligger i att mycket av berättelsen utspelar sig i karaktärernas tankar. Det är en psykologisk bok, men den spänning som behövs hamnar i skymundan, vilket gör läsningen tråkig och förvirrande. Känslomässigt kopplar jag inte alls med berättelsen. Det är en avskalad upplevelse där inre dialoger dominerar, vilket gör det svårt att känna sig engagerad i det som händer. Jag är bara en åskådare till en konstig rad av händelser.
Många frågor förblir obesvarade, och när jag vänder sista sidan har jag fortfarande ingen klar bild av vad Ky och Adam har genomgått. Insatserna kring Harry Houdini och Frozone förstår jag inte alls. När dessa inslag återkommer börjar jag undra om boken riktar sig till en yngre publik, för det ger en barnslig ton. Det kanske skulle kunna fungera, men Fexeus lyckas inte få det att flyta.
Språket i boken är rätt så ordinärt och trist, men det fungerar helt okej. Jag uppskattar att vi får läsa varannat kapitel ur Kys och varannat ur Adams perspektiv. Det ger en intressant dimension i berättelsen, men kopplingen känns för enkel. Jag hade önskat något mer överraskande och imponerande. De sista hundra sidorna är sega, vilket drar ner läsupplevelsen.
Karaktärerna känns platta och stereotypa, och de får alldeles för lite utrymme. Vissa relationer, som när Bossi beskriver sig själv och Ky som ett ”radarpar”, känns onaturliga. Att Adam känner en mystisk koppling till Ky förblir oklart, och sådana detaljer stör helheten.
Slutet lämnar mycket att önska. Det verkar som att författaren hastar sig igenom det, och det känns som ett desperat försök att engagera läsarna med en plötslig plot-twist. Tyvärr är den klassisk och inte särskilt originell.
”De förlorade” är en blandning av hyfsade idéer som tyvärr inte riktigt kommer till sin rätt. Boken är svår att placera, saknar spänning och känns delvis barnslig. Slutet är abrupt och ett misslyckat försök att knyta ihop allt. Jag tvekar starkt på att fortsätta med serien.
