Av: Fredrik Backman
Förlag: Forum
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (inklusive eventuellt efterord/tack): 88 st
Åldersgrupp (enligt mig): 13+
Serie: –
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Handling
Farfar och Noah sitter på en bänk och samtalar. Under bänken blommar hyacinter, de samma som farmor brukade odla i sin trädgård. Deras samtal sträcker sig över livets alla aspekter, från de stora frågorna till de små detaljerna. När farfar pratar med Noah, kommer minnen av hans förälskelse i farmor tillbaka, liksom sorgen över att ha förlorat henne. Han ser henne framför sig, men oroar sig för den dag då minnena bleknar. Farfar känner att hans verklighet förändras och han vill stanna kvar på bänken med Noah, där doften av hyacinter är påtaglig. Men minnena blir svårare att hålla fast vid, och de måste tillsammans lära sig att säga farväl.
- Handling från Bokus.se
Omdöme
Det finns en lite rolig historia om hur jag kom över den här boken. En dag kom min mamma hem med den och berättade att en kollega till henne, som hade läst den, tyckte att jag borde läsa och recensera den. Efter att jag skrivit min recension skulle hon läsa den igen. Jag är riktigt glad att jag fick låna den, för det är en sådan bok som jag annars skulle ha missat helt, och det hade varit en förlust.
Det är en av de kortaste böckerna jag har läst på sistone, och berättelsen om hur den kom till är också intressant. Den var inte tänkt att bli en bok från början; Fredrik Backman skrev ursprungligen ner sina känslor, och texten blev en novell på hans blogg, som sedan blev en inbunden bok. Jag har nog inte läst någon novell, förutom i skolan, tidigare, så det var spännande att göra det nu.
88 sidor är ganska långt för en novell men kort för en bok. Jag kan ärligt säga att det här kan vara de mest engagerande 88 sidor jag någonsin har läst. Vetskapen om att det är så få sidor gör att varje rad känns avgörande. Att läsa noveller kräver en annan typ av fokus; man måste verkligen koncentrera sig och förstå även det som inte sägs rakt ut, vilket gör det till en utmanande läsupplevelse. Därför rekommenderar jag den för äldre läsare. Innehållet kan passa alla, men för att verkligen ta till sig boken krävs viss erfarenhet och läsförståelse. Jag kände ibland att jag hade svårt att hänga med, men i slutet klarnade allt, även om vägen dit var utmanande.
Novellgenren har ofta ett nästan mystiskt sätt att skriva. ”Säg allt med så få ord som möjligt” sammanfattar Backmans stil väl, och jag uppskattar det. Med bara 88 sidor att ta sig igenom är det enklare att hålla fokus. I en längre bok hade det varit svårare, och den skulle troligen inte klassas som en novell utan snarare som en ”svår bok”. Det intressanta med novell-liknande böcker är att de kan vara både komplexa och märkliga, men att de också är korta, vilket ger en möjlighet att röra sig fram och tillbaka genom berättelsen.
Det är en ny läsupplevelse för mig, och därför hade jag nog aldrig plockat upp den här boken annars. Men Backman skriver inte bara på ett svårt och mystiskt sätt; han har också en enkel stil. Texten är lättillgänglig, men det finns också djup för den som vill gräva djupare, vilket är en stor del av min fascination för hans skrivande. Språket är vackert och Backman lyckas skapa skildringar som berör och ger boken liv, allt inom de dryga 90 sidorna.
Boken har en nästan surrealistisk känsla. Den känns både overklig och äkta. Element som stenarna under ankaret och ”Noahnoah”, eftersom farfadern älskar Noahs namn mer än något annat, skulle kunna få mig att höja på ögonbrynen i vilken annan bok som helst, men här fungerar det. Det passar bra och gör boken unik och intressant. Trots att den strider mot mina tidigare åsikter om litteratur, har jag en annan känsla för den här boken.
En bild som verkligen berör mig är den av farfadern och Noah som befinner sig i farfaderns hjärna, som krymper mer och mer med tiden. Titeln är också väldigt smart. Jag kan se bilder framför mig, och det är lätt att relatera till vad Noah och hans farfar går igenom. Budskapet är både fint och viktigt, och jag älskar att det framförs genom dessa bilder snarare än enbart genom ord. Det gör boken speciell.
”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre” är en unik bok, och jag är glad att jag läste den. Den är fantastisk i sin genre, och jag älskar språket, som är mystiskt, enkelt och vackert. Budskapet är betydelsefullt, och Backman skildrar känslorna kring hjärnsjukdomar på ett varsamt och unikt sätt. Ja, det är en utmanande och energikrävande bok, men ge de 88 sidorna lite extra tid – det är verkligen värt det!
Betyg: ★ ★ ★ ★ ☆
