Obs! Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar.
Harry Potter och Den flammande bägaren är den fjärde boken i den omtyckta serien om Harry Potter, och trots att den har funnits i sjutton år är den fortfarande lika älskad. Nu står Harry inför sitt fjärde år på Hogwarts, och han längtar som alltid bort från Dursleys. En natt vaknar han dock av att hans ärr gör ont, vilket tidigare har antytt att Voldemort är i närheten. Innan skolstarten hinner Harry dock fokusera på något annat – världsmästerskapet i quidditch står för dörren.
När Harry kommer tillbaka till Hogwarts blir det tydligt att året kommer att bli annorlunda. Elever från trollkarskolorna Beuxbatons och Durmstrang är på besök, och en stor turnering i magisk trekamp ska hållas. Från varje skola utses en deltagare över sjutton år, men när den flammande bägaren ska avslöja namnen på de utvalda tar allt en oväntad vändning. Återigen lurar ondska där man minst anar det, och Harry är osäker på vem som är vän och vem som är fiende.
”Utmärkt!” ropade Dumbledore glatt när tumultet äntligen lagt sig. ”Här har vi nu våra tre deltagare. Jag litar på att ni alla, inklusive de övriga eleverna från Beuxbatons och Durmstrang, kommer att ge era representanter allt stöd ni kan uppbåda. Genom att heja på dem bidrar ni på ett mycket viktigt sätt…” Dumbledore tystnade plötsligt, och alla kunde se vad som fått honom att stanna. Flammorna i bägaren hade åter blivit röda. Gnistorna flög ut, och en eldtunga sköt plötsligt upp i luften och förde med sig ett nytt pergament. Dumbledore sträckte fram en arm och tog tag i det, och alla i salen stirrade på honom. Efter en lång paus harklade han sig och läste högt:
Något säger mig att vi nu, efter den fjärde boken, kommer se en förändring. Mörkret kommer att sänka sig över Rowlings England och den trollkarlsvärld hon skapat. Ärligt talat ser jag inte fram emot det. Jag har verkligen uppskattat den smått idylliska stämning som präglat de tidigare böckerna. Visst har Harry, Ron och Hermione kämpat mot ondska och Voldemort tidigare, men nu kommer allt att förändras – kampen blir annorlunda. Kanske blir böckerna mer allvarliga, och den tidigare atmosfären försvinner.
Samtidigt känner jag mig kluven, för jag är lite trött på mönstret i de första böckerna. Harry Potter är alltid så speciell, vinner i quidditch, tar hem elevhemspokalen och räddar allt och alla… Det är inte helt orimligt att göra en förändring och bryta upp det hela. Men jag kommer sakna denna idylliska värld. De kommande böckerna lär ge mig mer att tänka på, och kanske blir det bra.
Den flammande bägaren markerar helt klart övergången mellan de ljusa och mörka delarna av serien, och jag uppskattar det. Den skiljer sig mer från de tidigare böckerna än vad de gjorde sinsemellan, men är inte för mörk eller jobbig. Harry Potter-är-så-speciell-temat fortsätter, men vad kan man förvänta sig när alla böcker heter ”Harry Potter och”? Jag gillar verkligen Harry, så det gör mig inget.
Rowling har insett att något omvälvande behövs för att hålla läsarna kvar, och det har hon verkligen lyckats med. Den flammande bägaren är utan tvekan bättre än föregångaren och kanske en av de bästa böckerna i serien hittills. Den har allt. Jag har tidigare pratat mycket om den fantastiska världen som byggts upp, men här finns också en betydligt bredare och mer komplex handling än i tidigare böcker. Berättelsen inleds innan skolåret börjar, och händelserna som sker då följer med genom hela boken. Det känns verkligen som att mycket energi lagts på att skapa en smart och genomtänkt handling, och jag älskar det.
En annan sak jag verkligen uppskattar med just denna bok är budskapet. Det är tydligt och starkt, och man får ta del av det under den magiska trekampen där en viss deltagare spelar på sina egna, ädla villkor. Boken förmedlar att en sann vinnare hjälper andra istället för att utnyttja deras olycka för egen vinning, och att det i slutändan kan vara mer värdefullt än att bara nå mållinjen snabbt. Mycket fint! Tidigare har budskapet ibland känts svagt, förutom några visdomsord om vänskap, men här får man verkligen allt!
Språket har jag också berömt tidigare. Med sina ungefär 750 sidor går boken att läsa ut på några få dagar. Sidorna fladdrar förbi, och jag kan inte sluta läsa. Det är så spännande och intressant, och man är ständigt engagerad. Man kan inte släppa taget, utan måste få veta vad som händer härnäst. Precis så ska det vara! Det är aldrig jobbigt att läsa, vilket är en stor prestation med tanke på den detaljrika världen som J.K. Rowling har byggt.
Karaktärerna är också något jag tidigare har hyllat. De är fantastiska, och jag vet inte vad mer jag kan säga. Att Harry är den ständige hjälten och att allt kretsar kring honom gör inget, för han är verkligen värd det. Jag älskar alla de gånger han sätter Malfoy på plats. Och något speciellt är de gånger Harry, Ron och Hermione bråkar. Deras vänskap är inte perfekt, och jag uppskattar att det lyfts fram, eftersom det är sällsynt i böcker. Det känns så äkta och lärorikt.
Det som gör Harry Potter, och särskilt just denna bok, så förlåtande är att världen är så fantastisk. Visst finns det saker som känns lite för bra eller lite för krystade, men det gör inte så mycket. J.K. Rowling underhåller mig ändå, även om vissa moment kan kännas lite tillgjorda. Men det är ju trots allt fantasy, och Harry Potter är fantasy när den är som bäst.
Harry Potter och Den flammande bägaren lever verkligen upp till mina förväntningar. Den står ut, och det beror på bokens bredd. Den är en tydlig
