Obs! Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar.
Harry Potter och Fången från Azkaban är den tredje delen i J. K. Rowlings hyllade serie. Här får vi följa Harry Potter innan hans tredje år på Hogwarts, när han flyr från Dursley-familjen efter att ha använt magi. När Harry träffar trolldomsministern är han övertygad om att han kommer att bli relegerad, eller kanske ännu värre – skickad till Azkaban. Men Fudge verkar istället lättad över att se Harry, och snart förstår Harry varför: den ökända Sirius Black har lyckats rymma från Azkaban och är på väg mot Hogwarts.
Harrys möjlighet att besöka trollkarlsbyn Hogsmeade försvinner, och de dementorer som vaktar slottet gör att han svimmar, vilket Malfoy utnyttjar för att göra sig lustig. Dessutom tar professor Trelawney, spådomsläraren, varje chans att meddela Harry att hon ser hans död i framtiden. Harry är trött på dementorer som stör Quidditch-matcher och Trelawneys förutsägelser, och trots varningar från alla håll tar han saken i egna händer. Men faran är närmare än han anar…
”I år ska vi gå igenom grundmetoderna i spådomskonst. Första terminen ägnas åt läsning av teblad. Nästa termin går vi vidare till kiromanti – konsten att spå i händer. Förresten, lilla vän,” sade hon hastigt och vände sig mot Parvati Patil, ”ta dig i akt för en rödhårig man.” Parvati kastade en förskräckt blick på Ron, som satt bakom henne, och skyndade sig att flytta sin stol. ”Under försommarterminen,” fortsatte professor Trelawney, ”ska vi syssla med kristallkulan – om vi har hunnit bli färdiga med eldvarslen till dess. Tyvärr kommer lektionerna att inställas i februari på grund av en elak influensaepidemi. Jag kommer själv att tappa rösten. Och vid påsktiden kommer en av er att lämna oss för alltid.”
s. 133
Att skriva den här recensionen känns nästan överflödigt, eftersom Harry Potter är en av de mest analyserade och älskade serierna som någonsin skrivits. Det är svårt att inte hålla med. Harry Potter är en fantastisk och fängslande läsupplevelse. En recension känns inte bara överflödig utan även utmanande, eftersom varje bok är en del av en helhet där varje del bidrar till magin.
Fången från Azkaban är en stark del av serien. Inledningsvis kände jag mig besviken över att huvudhistorien kring Sirius Black dröjde, men i efterhand uppskattar jag verkligen hur berättelsen gradvis byggs upp till något mer intensivt och förvirrande. Den andra halvan av boken är verkligen en medryckande läsupplevelse.
Det som gör Harry Potter unik är den mångfald av teman och karaktärer som finns i böckerna, särskilt i Fången från Azkaban. Det handlar om mer än bara trollkarlar och häxor; det handlar också om Sirius Black och farliga, magiska varelser, vilket gör att berättelsen aldrig blir tråkig. De tre första böckerna följer en liknande struktur där vardagen på Hogwarts störs av något ont, och Harry och hans vänner tar ansvar för att lösa problemen. Det är ett koncept som fungerar.
Att läsa om ännu ett ”vanligt” skolår på Hogwarts blir aldrig tråkigt, för det finns inget vanligt med Hogwarts. Jag har nämnt det tidigare, men det tåls att upprepas: J. K. Rowling har gjort ett fantastiskt arbete med att skapa ett magiskt England. Det är en fascinerande och genomtänkt värld som känns verklig trots sin fantasifullhet.
En annan aspekt jag tänker på när jag läser är hur snäll boken är. Jag tror inte det finns ett enda riktigt svärord i den. Läsningen är så härlig och mysig. Visst, det finns dödsfall och ondska, men berättelsen är inbäddad i en idyllisk bubbla som känns befriande och unik. Även om vissa delar är skrämmande, är boken aldrig obehaglig, vilket gör att den passar för en bredare publik. Trots att böckerna är tjocka, kan jag tänka mig att detta är en utmärkt högläsningsbok för barn. Den läskiga delen mildras på ett sätt som aldrig känns fånigt, och språket är enkelt, vilket gör att sidorna flyger förbi. Kapitlen är längre än jag föredrar, men den ständiga spänningen håller mig engagerad.
När det kommer till budskapet i boken, som i de andra delarna, är fokus på fantasivärlden. Men teman som vänskap, mod och vänlighet får också stort utrymme. Det finns dock inget djup som känns påtvingat; budskapen framträder naturligt. Jag uppskattar det, för böcker som är uppenbart skrivna med ett budskap kan ofta kännas krystade. Här känns det aldrig så.
Humorn är också en stor del av charmen. Vi har den komiska Sir Cardogan, stackars Neville Longbottom som alltid hamnar i knipor, och många andra roliga karaktärer. Jag blir nästan avundsjuk på den roliga skolgång Harry och hans vänner har. De hamnar i så många komiska situationer, vilket berikar berättelsen. Det finns en underbar blandning av spänning, mysterier, vänskap, sorg och humor som gör det till en fantastisk läsupplevelse.
Handlingen tog som sagt lite tid att komma igång, och jag var först orolig för att boken inte skulle leva upp till förväntningarna. Men det gjorde den. Jag är imponerad av J. K. Rowlings författarskap. Hon väver in små ledtrådar och lyckas alltid överraska med avslutningen. Hon knyter ihop dåtid och nutid på ett skickligt sätt, och när man väl får veta hur allt hänger ihop, blir det lätt att se tecknen som man tidigare missat. Att känna sig lurad är ett tecken på att författaren har lyckats.
Trots att jag har skrivit mycket, har jag knappt berört karaktärerna. Vi möter ständigt nya karaktärer, och de flesta av de tidigare återkommer, vilket gör att jag sällan förlor
