”Du känner mig så väl” är en gemensam skapelse av de amerikanska författarna Nina LaCour och David Levithan. Boken, som kom ut på svenska via Modernista för några månader sedan, sträcker sig över 237 sidor där relationer formas, avslutas och återuppstår under den intensiva tiden i slutet av gymnasiet, mitt under en pågående pride-festival.
Katie, eller Kate som hon nu föredrar, ser fram emot att träffa Violet. Violet, tjejen som hon aldrig riktigt har träffat, men som hon är övertygad om är den rätta. Men när stunden är inne tvekar Kate och drar sig undan. I sin förvirring hamnar hon på en gaybar där hon stöter på Mark, som dansar på ett bardisk i endast kalsonger. Mark, som gör allt för att få Ryan att se honom, alltid i offentligheten och inte bara i hemlighet. Mötet mellan Kate och Mark leder till en oväntad och intensiv vänskap som kommer att påverka deras liv på djupet.
”Kan vi bli vänner?” frågar jag.
Han lutar huvudet på sned.
”Ursäkta?”
”Jag vet att det låter som om jag går i förskolan eller något. Det är inte ens min huvudfråga, men det känns som om vi borde inleda en vänskap innan jag frågar dig det som jag egentligen vill fråga om. […] Det var inte meningen att jag skulle komma hit, men jag är här, och så är du här, och det är som om en blinkande pil pekar på dig och säger mig att du är en person som jag borde känna.”
”Öh”, säger Mark.
Ryan mumlar något om att vara osynlig, men jag frågar honom inte vad han menar för jag är för fokuserad på Marks ansikte.
”Kan vi väl”, säger han. ”Alltså, om du vill det.”
— s. 28
Jag måste erkänna att jag är besviken. Trots att jag aldrig varit helt övertygad av varken Levithans eller LaCours individuella verk, hade jag förväntat mig mer av ”Du känner mig så väl”. Besvikelsen sätter in tidigt, redan på sida 28 med citatet ovan. ”Det känns som om jag går i förskolan”, varning för klyschor! Jag har svårt att hitta något verklighetstroget i boken, och det är det största problemet. Jag hade hoppats på en fin vänskapsberättelse, men istället får jag en historia som bygger på konstiga omständigheter och sammanträffanden, vilket förstör känslan av äkthet.
Dessutom verkar boken utspela sig under en så kort tidsperiod, knappt en vecka, vilket gör att Mark och Kate hinner bli bästa vänner, bryta vänskapsband och inleda nya relationer på en och samma gång. Det känns helt osannolikt! En annan sak som stör mig är hur den vardagliga känslan nästan helt saknas. Jag vet inte hur många gånger Mark omnämns som baseballspelare, men han rör ju aldrig en baseboll! Detaljer som dessa stör läsupplevelsen.
Budskapet i boken är fint, men det hamnar i skuggan av en berättelse som känns dåligt genomtänkt. Kanske hade boken vunnit på att vara 150 sidor längre för att ge mer djup och trovärdighet. Språket är funktionellt; boken går snabbt att läsa och har ett bra flyt, men det är inget som står ut. Jag uppskattar att HBTQ-frågor får stort utrymme, och temat om att växa upp och bli kär är intressant, även om det ibland känns orealistiskt.
Trots den osannolika handlingen och relationerna, finner jag karaktärerna engagerande. Både Kate och Mark är charmiga och roliga att följa, och deras utveckling är intressant. Men vissa av deras handlingar, som Marks dans på bardisken eller Kates udda beslut, gör att deras karaktärer ibland känns mindre trovärdiga.
”Du känner mig så väl” är inte vad jag hade förväntat mig. Jag blir besviken på den orealistiska handlingen och relationerna, samt på en berättelse som känns förenklad och ytlig, vilket gör att den tappar sin äkthet. Trots att jag gillar Kate och Mark, och deras relation, så förblir det en känsla av att allt är för overkligt.
Betyg: ★ ★ ☆ ☆ ☆
Författare: David Levithan & Nina LaCour
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2017 (original: 2016)
Antal sidor: 237 st
Åldersgrupp: 13-18
Serie: –
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: You Know Me Well
Länkar:
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.
Boken finns även som e-bok på Adlibris och Bokus.
