Författare: Johanna Nilsson
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: 1996
Antal sidor: 296
Åldersgrupp: 13+
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Hon går genom tavlan, ut ur bilden
Annat: Läst med skolan (därav en så sen recension)
Johanna Nilssons debutbok från 1996, Hon går genom tavlan, ut ur bilden, är en delvis självbiografisk berättelse som skildrar hur grymma barn kan vara och konsekvenserna av mobbning och utanförskap. Handlingen följer Hanna, som är 10, 11 och 12 år gammal, när hennes bästa vän Karin plötsligt sviker henne och hela klassen vänder sig emot henne.
Ingen sjunger för henne på födelsedagen, inga inbjudningar till kalas kommer längre, och den tidigare skolälskaren gör allt för att undvika skolan. Lärarna blundar för situationen, vilket gör att Hanna känner sig ensam och skamsen, och hon avvisar dem som försöker hjälpa henne. År senare, efter att ha tagit studenten, befinner hon sig på ett mentalsjukhus, ständigt plågad av tankar på ett rakblad gömt i madrassen och längtan efter frihet.
”Men Hanna, flyga?” Han strök henne över kinden och log försiktigt. Visste inte vad han skulle tro. Hon ville berätta om hur lätt det var att försvinna och slippa allt. Men hon förstod att han skulle bli rädd och ledsen. Kanske var det bara hon som kände så.
Att läsa denna bok är en smärtsam upplevelse, och vetskapen om att den är delvis självbiografisk förstärker känslan. Min omedelbara reaktion efter att ha läst klart boken är ilska och frustration över hur barn kan bete sig så grymt, som Karin och Peter. Det är hjärtskärande att veta att sådant verkligen händer i verkligheten, och Johanna Nilsson lyckas med sin viktiga berättelse beröra mig djupt.
Läsningen är sorglig, mörk och tragisk, vilket gör boken både jobbig och stundtals tråkig, då det inte finns några stora händelser. Jag förstår syftet med att låta berättelsen förbli i mörkret, eftersom det stärker budskapet, som är både viktigt och kraftfullt. Nilsson ger en rå och ärlig skildring utan försköningar, vilket ökar trovärdigheten.
Språket i boken, som är över 20 år gammalt, känns omodernt och jag har svårt att relatera till det, vilket gör läsningen svårare. Det flyter inte alltid bra och kan kännas osammanhängande. Jag är också skeptisk till den barnsliga tonen, som försvårar trovärdigheten, även om det blir tydligt att berättaren är ett barn, vilket i sin tur stärker berättelsen.
Det som är intressant är hur språket förändras mellan delarna som utspelar sig på mentalsjukhuset och de som rör Hannas mellanstadietid. Författaren visar skicklighet i att använda två helt olika stilar som ändå harmoniserar. Det blir uppenbart att det är två olika versioner av Hanna som berättar, vilket ökar känslan av ”före och efter”.
Jag har svårt att sätta mig in i Hannas situation, då jag inte har upplevt något liknande, och språket kan ibland kännas platt. Men det finns passager som verkligen väcker starka känslor och tankar, och dessa förstärker budskapet. Att Hanna deltar i mobbningen av Katarina i början gör att jag har svårt att känna sympati för henne, vilket är en nackdel.
Hon går genom tavlan, ut ur bilden är en läsvärd bok som erbjuder viktiga och tankeväckande reflektioner kring mobbning. Trots det barnsliga språket, som kan minska trovärdigheten, är berättelsen både mörk och sorglig, vilket skapar en stark och jobbig läsupplevelse. Detta är ingen bok för nöjesläsning, men den är viktig och kraftfull.
Betyg: ★ ★ ★ ☆ ☆
Länkar:
Tyvärr finns det ingen fysisk kopia av boken tillgänglig för köp, men den finns förmodligen på bibliotek och i många skolor! Den elektroniska versionen kan du hitta på Adlibris, Bokus och CDON.
