Johanna Nilssons senaste bok, För att väcka hon som drömmer, är en av de nominerade till Augustpriset i år. Handlingen utspelar sig i slutet av 1900-talet och följer Josefin, vars liv plötsligt förändras drastiskt. Hennes mamma drabbas av en allvarlig sjukdom och hamnar i koma, vilket får Josefin att tro att hennes liv har ställts på ända. För att behålla illusionen av normalitet fortsätter hon att gå till kyrkan, men bakom fasaden kämpar hon med att skada sig själv, i hopp om att Gud ska bli nöjd och väcka hennes mamma till liv.
I denna tunga tid träffar hon Marcus, en kille som förstår att livet kan vara smärtsamt och som hon kan dela sina tankar med. Men också Marcus har sina svårigheter och är inte alltid tillgänglig när Josefin som mest behöver hans stöd. Veronika, en ny tjej i klassen, framstår som en räddning för Josefin, men hon drar henne istället djupare ner i mörkret. När mamma inte vill vakna, blir Josefins sätt att hantera situationen allt mer destruktivt, och snart är det för sent.
”Alla andra sov, men hon hade vaknat av den där konstiga värken i huvudet och känslan av att det regnade inuti henne. […] …det var som något skamligt, som en svart fläck som bar hennes namn.” s. 3
Reflektioner
Det första jag tänker är: ”Nej, hon kan inte heta Josefin, hon måste vara Hanna.” Huvudkaraktären Josefin känns som en nästan exakt kopia av Hanna, som var huvudpersonen i Nilssons debutroman från 1996. Tjugo år senare, och det verkar som om författaren har svårt att hitta nya idéer, vilket gör att jag känner mig en aning besviken. Att boken dessutom är nominerad till Augustpriset gör det hela ännu tråkigare.
Det finns dock intressanta inslag, särskilt när det kommer till kyrkan. Josefins familj är djupt troende, och deras liv kretsar kring den kristna tron. Detta perspektiv är nytt för mig och ger en inblick i pingstkyrkan, Livets ord och de människor som bygger sina liv på sin tro. Men trots dessa inslag känns mycket av berättelsen som en upprepning av tidigare teman: självskadebeteende, frånvarande föräldrar och mörka känslor.
Språket är en annan aspekt jag har problem med. Jag läste en tidigare bok av Nilsson från 2016 och där är språket helt annat. Kanske försöker författaren spegla 80-talet genom sitt språkval, men resultatet blir en platt och barnslig ton. Josefin är fjorton år, men utan den informationen skulle jag ha gissat på elva. Det skapar en känsla av bristande trovärdighet som gör läsningen svår.
Slutet av boken är också en besvikelse. Visst, det finns ett hoppfullt inslag, men det känns alldeles för enkelt och luddigt. Jag saknar en känsla av att Josefins liv verkligen förändras, och utan konkreta bevis för detta, känns slutet för simpelt för en så tung berättelse.
För att väcka hon som drömmer är en av årets Augustnominerade böcker, men om jag hade suttit i den kommittén skulle jag ha ifrågasatt dess plats där. Det är för nära en kopia av Nilssons debutroman, med en något äldre karaktär och intressanta religiösa inslag, men språket och det simpla slutet gör att boken misslyckas med att nå upp till förväntningarna.
Betyg: ★ ★ ★ ☆ ☆
Författare: Johanna Nilsson
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 336 st
Åldersgrupp: 11-15
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: För att väcka hon som drömmer
Annat: Nominerad till Augustpriset 2017
