Drakviskaren är den första delen i Lovisa Wistrands serie Alvblodstrilogin. Berättelsen kretsar kring solalven Iszaelda, som skiljer sig från sina likar. Hon har en brinnande passion för strid och pilbågsskytte, något som inte är accepterat bland solalverna. När hon dessutom missar den unika förmåga som alla solalver får vid 21 års ålder, känner hon sig mer isolerad och vilsen än någonsin. Efter att den onde Akares angriper hennes folk, lyckas hon fly, men hennes familj blir kvar och dödas.
Av en slump hamnar hon bland stjärnalver, där kvinnor också får strida. Hon påbörjar en utbildning långt senare än de andra och måste kämpa hårdare för att nå framgång. Hade det inte varit för hennes svåra mästare hade det kanske varit enklare, men nu är varje dag en kamp. Samtidigt växer en oväntad relation fram mellan dem, och frågan är om allt verkligen är som det verkar, och vem som kan litas på i en värld fylld av mörka krafter.
”Jag är annorlunda. Huden och håret är ljusare än de andras, vitt som snöfallet, och ögonen missfärgade. Jag är inte lika feg och skör som de andra. Jag kan vara ute med bara armar och simma i frusna floder. Jag påverkas inte av kylan och mörkret på samma sätt som de gör. Och jag har ingen förmåga.” s. 45
Det finns så mycket i Drakviskaren som gör att jag verkligen uppskattar den. Jag är förvånad över hur bra en bok som jag aldrig tidigare hört talas om kan vara. Det är synd att vissa böcker som förtjänar mer uppmärksamhet hamnar i skymundan, och Drakviskaren är definitivt en av dem som borde stå i skyltfönstren på bokhandlar. Jag älskar boken på många sätt, men det finns också en betydande utmaning: språket.
Inledningsvis måste jag ge ett erkännande till språket, som också har sina stunder värda fem av fem stjärnor. Det är unikt, annorlunda och har en gammaldags stil som jag uppskattar. Wistrand har noggrant utformat språket så att det harmoniserar med handlingen och den övergripande stilen. Detta är något hon också nämner i sitt tack i slutet av boken, och jag har läst många fantasyböcker där språket känns alldeles för modernt eller felaktigt för den skapade världen. Här imponerar Wistrand verkligen.
Jag gillar att hon använder gamla och numera ovanliga uttryck som ”sedermera”, ”allaredan” och ”ingalunda” på ett naturligt sätt. Men det finns även fraser som återkommer och känns lite malplacerade. Till exempel ”jag har inte något val, har jag?” låter inte helt rätt för mig, utan det känns mer som något som skulle passa i engelskan. Det kan vara en vanlig skrivstil, men det återkommer lite för ofta och låter underligt.
En annan aspekt av språket som stör mig är att det tog mig omkring två veckor att läsa ut boken. En annan bok av liknande längd (som exempelvis Harry Potter) läser jag på 4-5 dagar, men här gick det bara inte. Det är frustrerande, eftersom boken är så bra i övrigt. Jag älskar den och den är ständigt spännande, men jag får aldrig något flyt och kommer aldrig riktigt in i språket. Språket är en viktig del av boken, och av någon anledning fungerar det inte för mig här.
Trots detta finns det mycket annat i boken som jag uppskattar. Den värld som Lovisa Wistrand skapar och den energi hon lagt ner på den liknar J.K. Rowlings stil i Harry Potter-böckerna, vilket är ett stort beröm. Alvernas värld känns trovärdig och välutvecklad, och trots att det är en ny värld blir jag aldrig förvirrad. Detta gäller även de nya uttrycken som listas i en ordlista i början av boken, vilket är ett stort plus och bidrar till att allt känns mer äkta!
Handlingens utveckling är också fantastisk. Jag förväntade mig en klassisk fantasyberättelse, men i Drakviskaren överraskas jag gång på gång av oväntade vändningar och nya perspektiv på klassiska fantasyinslag. Riktigt imponerande och väldigt roligt att läsa! Jag uppskattar också inslagen om skillnader mellan män och kvinnor och andra aktuella teman, vilket ger ytterligare djup till den gammaldags fantasyvärlden.
Trots att många av karaktärernas namn är svåra att komma ihåg, uttala och skriva, är jag fängslad av de flesta karaktärer och deras relationer. Jag älskar verkligen Iszaeldas relation med Netharu’el, den är så trovärdig. Även om den inte är oväntad, känns den perfekt och drömlik, vilket gör mig nästan avundsjuk på den och andra relationer i boken. När man känner så, är det tydligt att författaren har lyckats.
Wow! Drakviskaren är fantastisk. Den är unik, modig och nytänkande. Den värld som Wistrand har skapat är imponerande och kan mäta sig med Rowlings magiska England, och jag blir genast engagerad. Det enda problemet är språket som jag aldrig riktigt får grepp om, och tyvärr blir det ett betydande hinder. Men jag uppskattar att språket är i linje med världen och handlingen. Lovisa Wistrand har verkligen tänkt på allt, och jag ser redan fram emot uppföljarna!
Betyg: ★★★☆☆
Författare: Lovisa Wistrand
Förlag: Whip Media
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (inklusive eventuellt efterord/tack): 599
Åldersgrupp (enligt mig): 13+
Serie: Alvblodstrilogin, Del 1
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Drakviskaren
Andra delar i serien: Utan titel, bok 2, Utan titel, bok 3
Länkar:
Du hittar boken på Adlibris, [Bokus](https
