The Catcher in the Rye är J.D. Salingers enda roman och publicerades första gången 1951. Vid den tidpunkten var den både omtalad och kontroversiell, och idag används den ofta i utbildningssammanhang. Det var också så jag kom i kontakt med boken, som utspelar sig i USA under 1950-talet. Huvudpersonen, Holden Caulfield, är en sjuttonåring som just blivit utsparkad från sin fjärde skola. I sin desperation söker han sig till New York, där hans korta men intensiva äventyr tar sin början. Det handlar om allt från ankorna i Central Park till möten med gamla bekanta och något udda lärare. Holden ger läsaren en mörk, men ärlig bild av livet och samhället. Berättelsen handlar om ensamhet, identitet och processen att växa upp, och boken innehåller exakt 245 upprepningar av ordet ”goddamn”.
”He was singing that song, ’If a body catch a body coming through the rye.’ He had a pretty little voice, too. He was just singing for the hell of it, you could tell.” — s. 125
Jag tror att det här är en sådan bok som man bör läsa, mest för att ha gjort det. Jag ser inte många anledningar till att faktiskt läsa den. Handlingen är bisarr, den röda tråden är otydlig, och berättelsen känns ofta ofullständig och oengagerande. Om man gräver djupare kan man hitta teman kring ensamhet, depression och identitet, men vägen dit är så krävande att mycket av nöjet försvinner.
Det största hindret för mig är språket. Som nämnts upprepas ordet ”goddamn” nästan 250 gånger, och det finns till och med listor online som visar ordens frekvens i boken. Det är ett omfattande ämne. Det finns också humoristiska texter som använder alla Holden Caulfields favorituttryck, som ”madman”, ”terrific”, ”lousy”, ”phony”, ”old” och ”that kills me”. Tro mig, efter att ha läst ”terrific” för femtionde gången blir det tröttsamt, och man undrar om man inte redan har läst just den sidan. De språkliga upprepningarna gör att man tydligt kan identifiera Holden som berättare, men det resulterar i ett språk som känns fyrkantigt och trist.
Dessutom är det som att inget egentligen händer. Det sker mycket, men det känns som att det bara händer för Holden, och vi som läsare får aldrig vara med om att känna eller uppleva det. Allt är så avlägset att det gör läsningen trist. Boken saknar också struktur, och händelserna har sällan någon koppling till varandra och känns ofta orealistiska.
Det finns visserligen tankar kring livet och religion, samt några fina citat, men även där är det tydligt att strukturen saknas. Citaten är alla väldigt olika och kopplar sällan till varandra, vilket också känns typiskt för Holden. Att detta var en av de mest omtalade och tabubelagda böckerna vid sin publicering förstår jag inte helt. Visst, den är märklig, men inte särskilt extraordinär.
The Catcher in the Rye har chockat och delat åsikter i flera decennier, men jag förstår inte riktigt vad som gör den så speciell. Jag faller varken för handlingen, språket eller Holden Caulfield. Allt känns i mina ögon bara märkligt. Boken har dock sina stunder, och vissa citat och budskap ger en viss förbättring till upplevelsen.
”Life is a game, boy. Life is a game that one plays according to the rules.” ”Yes, sir. I know it is. I know it.” ”Game, my ass. Some game.” — s. 9
”I was wondering if it would be frozen over when I got home, and if it was, where did the ducks go.” — s. 13-14
”What really knocks me out is a book that, when you’re all done reading it, you wish the author that wrote it was a terrific friend of yours and you could call him up on the phone whenever you felt like it.” — s. 19
”Almost every time somebody gives me a present, it ends up making me sad.” — s. 55
Betyg: ★ ★ ☆ ☆ ☆
Författare: J. D. Salinger
Förlag: Penguin Books
Utgivningsår: 2010 (original: 1951)
Antal sidor: 230
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: –
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Catcher in the Rye
Vill du läsa boken? Du hittar den på Adlibris, Bokus och CDON.
