Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar.
Dorei är den avslutande delen i Karolina Bjällerstedts fantasytrilogi. Under kung Traverons styre är Storriket på väg att falla samman. Samtidigt härjar de fruktansvärda gnistbärarna och utför skrämmande ritualer. För att Storriket ska överleva måste änkedrottningens nyfödda dotter, kronprinsessan Berilen, gömmas i säkerhet. Amman Dorei, tillsammans med en blandad grupp, har den svåra uppgiften att avgöra Storrikets öde. Kan prinsessan och hela riket räddas så att det kan blomstra igen?
”Snart skallade det kusliga stridsropet igen: – Gnistan ska befrias – Mantor, Mantor! Gnistan ska befrias – Mantor, Mantor! […] Gnistbärarnas mål var inte att vinna utan att utrota alla som inte delade deras tro. […] – Det här kan i värsta fall bli slutet för Norrstad, sade hon högt. Men det får inte bli slutet för det nya storriket. Prinsessan Berilen måste föras härifrån.” (s. 12-13)
Jag ville verkligen tycka om Dorei och skriva en positiv recension av Karolina Bjällerstedt Mickos författarskap. Tyvärr blev Dorei en besvikelse. Redan i bok två började min besvikelse, när vi inte längre följde Mantor, Araes och de andra. Första boken var enastående, med sin unika och personliga approach till fantasy, utan att fokusera på krig. Larona var också okej, med intressanta karaktärer och relationer.
I Dorei saknar jag dock det som gjorde de tidigare böckerna speciella. Handlingen har avvikit för mycket från den första boken för att det här ska kunna kallas en trilogi. Det skulle ha varit mer passande med två fristående uppföljare till den första, eftersom det knappt finns någon röd tråd nu, vilket gör läsningen förvirrande. Det görs några försök mot slutet av boken att knyta ihop allt, men det räcker inte.
Detta hade varit lättare att bortse ifrån om boken hade hållit samma kvalitet som Mantor och Larona, men det gör den inte. Jag fastnar aldrig för karaktärerna, och jag saknar de tidigare spännande relationerna och dilemman. Mystiken som präglade de tidigare böckerna saknas också, och även om det finns några överraskande avslöjanden mot slutet, räcker det inte för att lyfta boken.
Dorei känns mer som klassisk fantasy, och sådan finns det redan gott om. Jag saknar det som gjorde de andra delarna unika. Det här är tyvärr bara vanlig fantasy för mig, och det blir ganska trist. Det dröjer mer än halva boken innan läsningen blir medryckande, för den är mest trögläst och lyckas aldrig fånga mitt intresse. Jag får känslan av att Bjällerstedt Mickos kreativa idéer tog slut i Larona, för det här känns som en helt annan författare. Dessutom släpptes denna bok fem år efter den andra, vilket ger en känsla av att något har hänt under tiden.
Dorei är inte alls vad jag hade hoppats på eller förväntat mig efter en så bra första bok. Den röda tråden i trilogin saknas, och jag saknar karaktärerna, relationerna och dramat som gjorde de tidiga delarna minnesvärda. Dorei är en besvikelse och ett tråkigt avslut på en annars fantastisk serie. Just nu önskar jag att jag hade stannat efter första boken, för det var där Karolina Bjällerstedt Mickos verkligen glänste.
Betyg: ★ ★ ★ ☆ ☆
Författare: Karolina Bjällerstedt Mickos
Förlag: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2019 (Original: 2004)
Antal sidor: 412
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Till Esperani, Del 3
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Dorei
Andra delar i serien: Mantor, Larona
Annat: Tidigare utgiven år 2004, nu nyutgiven.
Blev du intresserad? Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.
