”Jag kommer hem till jul” är en feelgood-roman av Joanna Bolouri som tar oss med in i livet hos trettioåttaåriga Emily. Hon har fortfarande inte funnit sin plats i tillvaron, bor i en delad lägenhet och fruktar ständigt frågor från sina föräldrar om när det blir dags för giftermål och barn. Lyckligtvis har hon en fantastisk pojkvän, vilket gör att hon lovar att ta med sig Robert hem till jul. Men precis en vecka innan högtiden tar deras förhållande slut. För att undvika familjens besvikelse hamnar Emily i en bil med sin irriterande granne Evan, på väg mot Skottland, där hela familjen har skyhöga förväntningar på Robert.
”Usch, du är ett svin, Evan.” Jag vänder på klacken och marscherar tillbaka in i min lägenhet, hör honom ropa efter mig: ”Robert. Du är ett svin, Robert.” Jag stänger dörren, går raka vägen till mitt rum och kastar mig på sängen. Det snurrar i mitt huvud. Evan kanske är en framgångsrik marknadsföringschef, men hur ska jag kunna låtsas vara hans flickvän när jag bara vill strypa honom?” – s. 101
Det här är utan tvekan en av de roligaste böckerna jag har läst på länge! Den är verkligen underhållande och får mig att skratta gång på gång. Att läsa en julbok mitt i sommaren störde mig inte alls, eftersom detta är en berättelse jag skulle kunna plocka upp när som helst. Joanna Bolouri har en unik humor och ett lättsamt språk som gör läsningen till en ren njutning. Hennes förmåga att måla upp de galna situationerna gör att jag inte kan låta bli att le.
Emily, huvudpersonen, är fantastisk. Trots att hon är tjugo år äldre än jag, kan jag relatera till henne i många situationer. Hon är genuint rolig, utan att bli överdriven, och jag älskar att följa hennes berättelse. Relationerna i boken, särskilt mellan Emily och Evan, är också intressanta. Utvecklingen av deras förhållande är inte särskilt oväntad, men den känns helt logisk och tillfredsställande. Under läsningen förändras både min och Emilys syn på Evan, vilket är en spännande del av berättelsen.
Boken överraskar ofta, och även om slutet inte är oväntat, är det ändå perfekt – fint och underbart. Det känns som en idealisk avslutning på en så unik och överraskande historia, som jag verkligen tycker att alla som älskar feelgood-litteratur borde läsa!
Men är det verkligen så att någon firar jul som Emilys familj? Där hela släkten samlas för att dricka alkohol, leka galna lekar och ta tävlingar på största allvar? Det verkar osannolikt, men just därför är det så roligt att läsa om. Även om du kanske inte känner igen dig i deras julfirande, kommer du säkert att relatera till julstressen och tankarna kring att inte alltid behöva vara perfekt för andras skull. Bolouri lyckas på ett underbart sätt kombinera humor med allvar, och hon gör det med bravur.
”Jag kommer hem till jul” är verkligen en av de roligaste böckerna jag har läst på länge. Bolouri skriver alltid med en glimt i ögat och allvar i bakgrunden, vilket gör boken intressant på flera nivåer. Karaktärerna är välgjorda och roliga, och jag får inte nog av deras upptåg.
Sammanfattningsvis är det en bok för alla som känner igen sig i julstress, vill ha sig ett gott skratt och önskar avsluta med en varm känsla i hjärtat och viktiga lärdomar i minnet.
Betyg: ★ ★ ★ ★ ☆
Författare: Joanna Bolouri
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: 2018 (original: 2016)
Antal sidor: 314
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: –
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Most Wonderful Time of the Year
Blev du intresserad?
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.
Mitt favoritcitat från boken:
”Mamma, Emily vill inte att hennes pojkvän ska duscha medan hon ligger i badet”, säger Iona och räcker ut tungan åt mig. ”Hon vill hellre se min nakna rumpa än hans. Är inte det väldigt märkligt?”
”Åh, herregud. Skvallrar du för mamma nu? Allvarligt?”
”Till Emilys försvar måste jag säga att jag förstår om det kan kännas pinsamt att någon som ser ut som Robert ska titta på en när man är naken”, säger hon och tar sitt schampo. ”Men det är ju din pojkvän, älskling. Han älskar dig precis som du är.”
”Hur lyckas du med konststycket att vara både kritisk och uppmuntrande på en och samma gång?” frågar jag och känner på badvattnet.
”Var inte så överkänslig. Jag menade bara att det måste kännas jobbigt som äldre kvinna att ha en så ung och snygg partner. Det var inte menat som kritik.”
”Herregud. Ni går mig verkligen på nerverna, båda två.”
Jag kastar upp badrumsdörren och skriker: ”ROBERT! ROBERT! Kom och duscha med din ålderstigna flickvän. Men skynda dig innan jag halkar och bryter lårbenshalsen!”
– s. 193-194
