Tjänarinnans berättelse är Margaret Atwoods dystopiska berättelse från 1985, som nyligen fått ett uppsving, inte minst tack vare tv-serien The Handmaid's Tale, men kanske dessvärre också på grund av världens utveckling? Här följer vi Offreds tillvaro i Gilead sedan grundlagen hävdes, kvinnor förlorade alla sina rättigheter, och den enda uppgiften för de få återstående fertila kvinnorna är att föda barn. Offred har inget val annat än att lyda sin anförare, men samtidigt är tiden innan omöjlig att släppa, och det är smärtsamt att se barnen som växer upp i den här världen utan att veta hur det såg ut innan. Det är en dyster skildring – utan hopp eller försköningar – av en värld där allt gått fruktansvärt fel. ”Vi har fortfarande..., sade han. Men han sade inte vad det var vi fortfarande hade. Det kom för mig att han inte borde säga vi, eftersom ingenting såvitt jag visste hade fråntagits honom.
[...]
Det här gör honom ingenting, tänkte jag. Det gör honom inte ett dugg. Kanhända tycker han rentav om det. Vi är inte varandras, nu längre. I stället är jag hans.”
s. 221
* * *
Jag vet verkligen inte vad jag ska säga om den här boken.
En del av mig ser en enorm storhet i den, men en annan del ser också att det här inte riktigt är vad jag väntade mig efter all uppmärksamhet den här boken har fått. Vi bör dock komma ihåg att det är en bok från 80-talet, där man skrev på ett annorlunda vis. Det är liksom inte Hungerspelen eller Divergent, utan otroligt mycket djupare, dystrare och dovare på något sätt. Och det här faktumet vet jag inte riktigt vad jag tycker om ännu.
Så här: Det finns inte någon riktig handling. Det finns inget mål som läsaren sedan får följa vägen mot att uppnå. Jag väntar länge på att något revolutionerande ska hända; något som chockar eller upprör och får mig att vända blad snabbare för att nå upplösningen. Men det kommer aldrig. Den klassiska berättarkurvan finns inte – om något så är den väldigt svag – och det gör sannerligen boken till något unikt och därmed intressant.
Dessutom gör det boken otroligt verklighetstrogen. Det känns så rätt att en sådan här bok är en monoton och nedtonad berättelse om en galen värld, utan utrymme för hopp, mod och hjältar. För det är nog aldrig så det skulle gå till i verkligheten. Margaret Atwood skriver med eftertanke bakom varje ord, och det faktum att boken är så här lågmäld gör effektivt allt mycket obehagligt, då det känns så äkta, hopplöst och slutgiltigt. Jag kan nog definitivt vänja mig vid sådan här berättarteknik.
Atwood skriver mörkt och dystert och beskriver sitt Gilead utan krusiduller, och också det gör boken skrämmande att läsa. Det finns knappt en gnutta hopp kvar här, och det sätter direkt i gång tankarna kring vart vår värld är på väg. Också det är ju både fascinerande och obehagligt; hur Atwood på 80-talet skrev en bok som idag känns skrämmande aktuell och inte alls långt ifrån sanningen. Vi får dock hoppas att Tjänarinnans berättelse tjänar tillräckligt som skräckexempel.
Tjänarinnans berättelse är speciell. Den är speciell på det sätt att den inte följer normer, utan den saknar en handling som väcker engagemang, känslor och hopp, samt är skriven med ett mörkt och dystert språk som snarare skrämmer än underhåller. Det är det som är bokens styrkor. Det är uppenbart att Atwood har tänkt till med sin berättarteknik och handling, för att hon låter allt vara mörkt och uttryckslöst gör allt väldigt verkligt och skrämmande. För den som vill finns det därmed mycket att hämta i detta storverk som nog aldrig går ur tiden.
En del av mig ser en enorm storhet i den, men en annan del ser också att det här inte riktigt är vad jag väntade mig efter all uppmärksamhet den här boken har fått. Vi bör dock komma ihåg att det är en bok från 80-talet, där man skrev på ett annorlunda vis. Det är liksom inte Hungerspelen eller Divergent, utan otroligt mycket djupare, dystrare och dovare på något sätt. Och det här faktumet vet jag inte riktigt vad jag tycker om ännu.
Så här: Det finns inte någon riktig handling. Det finns inget mål som läsaren sedan får följa vägen mot att uppnå. Jag väntar länge på att något revolutionerande ska hända; något som chockar eller upprör och får mig att vända blad snabbare för att nå upplösningen. Men det kommer aldrig. Den klassiska berättarkurvan finns inte – om något så är den väldigt svag – och det gör sannerligen boken till något unikt och därmed intressant.
Dessutom gör det boken otroligt verklighetstrogen. Det känns så rätt att en sådan här bok är en monoton och nedtonad berättelse om en galen värld, utan utrymme för hopp, mod och hjältar. För det är nog aldrig så det skulle gå till i verkligheten. Margaret Atwood skriver med eftertanke bakom varje ord, och det faktum att boken är så här lågmäld gör effektivt allt mycket obehagligt, då det känns så äkta, hopplöst och slutgiltigt. Jag kan nog definitivt vänja mig vid sådan här berättarteknik.
Atwood skriver mörkt och dystert och beskriver sitt Gilead utan krusiduller, och också det gör boken skrämmande att läsa. Det finns knappt en gnutta hopp kvar här, och det sätter direkt i gång tankarna kring vart vår värld är på väg. Också det är ju både fascinerande och obehagligt; hur Atwood på 80-talet skrev en bok som idag känns skrämmande aktuell och inte alls långt ifrån sanningen. Vi får dock hoppas att Tjänarinnans berättelse tjänar tillräckligt som skräckexempel.
Tjänarinnans berättelse är speciell. Den är speciell på det sätt att den inte följer normer, utan den saknar en handling som väcker engagemang, känslor och hopp, samt är skriven med ett mörkt och dystert språk som snarare skrämmer än underhåller. Det är det som är bokens styrkor. Det är uppenbart att Atwood har tänkt till med sin berättarteknik och handling, för att hon låter allt vara mörkt och uttryckslöst gör allt väldigt verkligt och skrämmande. För den som vill finns det därmed mycket att hämta i detta storverk som nog aldrig går ur tiden.
⭐️ ⭐️ ⭐️,5
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2018 (Original: 1985)
Antal sidor: 364 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: Tjänarinnans berättelse, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Handmaid's Tale
Andra delar i serien: Gileads döttrar
Annat: Läst som pocket
Blev du intresserad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)