Tjänarinnans berättelse är Margaret Atwoods dystopiska roman från 1985, som nyligen fått en ny skjuts i popularitet, inte minst tack vare tv-serien The Handmaid’s Tale. Kanske är det också en reflektion av vår tids utveckling? Berättelsen följer Offred i Gilead, en värld där grundlagen har avskaffats och kvinnor har förlorat sina rättigheter. De få fertila kvinnorna har nu en enda uppgift: att föda barn. Offred har inget annat val än att följa sin ledares order, men minnena av livet innan är svåra att glömma. Det är smärtsamt att se barn växa upp i en sådan värld utan att förstå hur livet var tidigare. Berättelsen är dyster och utan hopp, en skildring av en verklighet där allt har gått fel.
”Vi har fortfarande…, sade han. Men han sade inte vad det var vi fortfarande hade. Det kom för mig att han inte borde säga ’vi’, eftersom ingenting såvitt jag visste hade fråntagits honom. […] Det här gör honom ingenting, tänkte jag. Det gör honom inte ett dugg. Kanhända tycker han rentav om det. Vi är inte varandras, nu längre. I stället är jag hans.” s. 221
Jag är osäker på hur jag ska sammanfatta mina känslor kring den här boken. En del av mig ser en storhet i den, men det finns också en del som tycker att den inte riktigt motsvarar de förväntningar jag haft efter all uppmärksamhet. Vi får inte glömma att det här är en bok från 80-talet, skriven på ett annat sätt än dagens litteratur. Det är inte Hungerspelen eller Divergent, utan betydligt djupare och mörkare på flera sätt. Jag vet fortfarande inte vad jag tycker om det.
Det finns ingen tydlig handling eller något mål som läsaren följer mot. Jag väntar länge på att något avgörande ska inträffa; något som chockar eller upprör så att jag vänder blad snabbare. Men det händer aldrig. Den klassiska berättarkurvan saknas – om den ens existerar så är den mycket svag – vilket gör boken unik och intressant. Dessutom bidrar det till en känsla av verklighet.
Boken är en monoton och nedtonad berättelse om en galen värld, där hopp, mod och hjältar är frånvarande. Det är nog inte så verkligheten skulle se ut. Atwood skriver med eftertanke bakom varje ord, och den lågmälda tonen gör allt obehagligt på ett äkta sätt. Jag kan definitivt vänja mig vid denna berättarteknik.
Atwoods mörka och dystra stil beskriver Gilead utan försköningar, vilket gör läsningen skrämmande. Det finns knappt någon gnista av hopp kvar, och detta väcker tankar kring riktningen vår värld tar. Det är både fascinerande och skrämmande att tänka på hur Atwood redan på 80-talet skrev en bok som idag känns så aktuell och inte långt ifrån vår verklighet. Vi får hoppas att Tjänarinnans berättelse fungerar som en varning.
Boken är speciell på så sätt att den bryter mot normer. Den saknar en handling som engagerar, väcker känslor och ger hopp, och den är skriven med ett språk som är mer skrämmande än underhållande. Det är en styrka i boken. Atwood har verkligen tänkt igenom sin berättarteknik. Genom att hålla allt mörkt och uttryckslöst blir det väldigt verkligt och skrämmande. För den som är öppen för det finns det mycket att hämta i detta verk som troligen alltid kommer att vara relevant.
⭐️ ⭐️ ⭐️ ,5
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2018 (Original: 1985)
Antal sidor: 364
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: Tjänarinnans berättelse, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Handmaid’s Tale
Andra delar i serien: Gileads döttrar
Annat: Läst som pocket
Blev du intresserad? Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.
