- Det är antalet dagar som många psykologiforskare anser krävs för att forma en vana. Den 6 mars (73 dagar sedan) rapporterades det första fallet av lokal smittspridning i Sverige. Den 11 mars (68 dagar sedan) inträffade det första dödsfallet kopplat till viruset i landet. Den 17 mars (62 dagar sedan) övergick gymnasie- och högskoleutbildningen till distansundervisning.
Men oavsett om vi pratar om vanor eller inte, så är en sak tydlig: vi anpassar oss snabbt. Numera följer alla Anders Tegnells rekommendationer. Ja, alla utom de som fortfarande verkar ignorera läget och hänger på trånga uteserveringar. Det är faktiskt skrämmande hur något som för bara ett halvår sedan knappt existerade (möjligen i ett laboratorium i Wuhan) nu är en del av vår vardag. För två månader sedan var nyheterna om coronapandemin sensationella, men idag bläddrar vi bara förbi dem. Kom det upp något om “2-metersregeln” eller “Stanna hemma om du är sjuk” i annonserna? Ingen aning. Vi vänder blad. “Vi måste testa mer”, hör vi… VÄND. Vad blir vädret i helgen?
För 68 dagar sedan kom nyheten om det första dödsfallet i Sverige till följd av covid-19. Det handlade om en person som vårdades på Karolinska i Huddinge, över 70 år gammal och med en underliggande sjukdom. Samma information fanns i alla dagstidningar och på tv och radio. Men nu? Nu handlar de dagliga rapporterna från Folkhälsomyndigheten, liksom medierna, mer om siffror. Med en lugnande ton meddelar de antalet dödsfall, intensivvårdade och bekräftat smittade. Visst är det bra att vi hittar sätt att hantera situationen, men när blev vi egentligen vana vid att höra rapporter om flera dussin döda varje dag? Vid vilken tidpunkt förvandlades tragiska livsöden till anonyma siffror? Och hur lång tid tog det innan vi började scrolla förbi den dystra statistiken? När blev pandemins tragedier gamla nyheter?
Det tog garanterat inte ens 66 dagar. Människans förmåga att snabbt anpassa sig till något som för bara ett halvår sedan kändes helt otänkbart handlar kanske inte om vanor, utan mer om överlevnadsinstinkt. När vi bläddrar förbi sidorna med dödsannonser eller inte orkar höra ännu en presskonferens, gör vi det inte av okänslighet, utan för vår egen överlevnads skull. Vi lever med ett hot hängande över oss. Inte ens de som inte tillhör en riskgrupp kan vara säkra på att gå fria, eftersom viruset tycks drabba människor på de mest oförutsägbara sätt. En sjuk 90-åring blir mirakulöst friskförklarad, medan en 16-åring med hela livet framför sig aldrig får chansen att bli vuxen. Pandemin påminner oss om vår egen och våra närståendes dödlighet, och ibland måste vi få glömma det för en stund. När vi bläddrar förbi ännu en coronaartikel kan det vara för att vi har kommit till en acceptans av vårt öde. Vi behöver inte längre läsa varje detalj, för vi vet att det kommer fler nyheter i morgon också. Det finns fortfarande inget ljus i tunneln. Vi har förstått att det dröjer länge innan Folkhälsomyndigheten slutar rapportera om flera dussin döda varje dag och att nyheterna återigen handlar om något annat.
Så nu gör vi det enda vi kan: försöker vänja oss. Vid att världen är trasig. Vi anpassar oss till en ny verklighet och gör vårt bästa för att lämna “hjälp-vi-alla-kommer-att-dö”-mentaliteten bakom oss. Vi läser inte längre slaviskt varje reportage om bristen på skyddsutrustning eller hur viruset tog sig in på äldreboendena. För det krossar oss, flera gånger om dagen. Istället accepterar vi att pandemin blivit en del av vår vardag och låter den förvandlas till gamla nyheter. Kanske räddar vi både oss själva och framtiden på så sätt.
Den här texten skrev jag för ungefär 1,5 månad sedan. Idag känns den ännu mer aktuell. För nu har annonserna från 1177 Vårdguiden försvunnit från morgontidningarna, tidningarna handlar inte längre enbart om coronaviruset och Folkhälsomyndigheten har avslutat de dagliga presskonferenserna. Vi har anpassat oss. Vant oss? Vi glömmer oftare det existentiella hot som fortfarande finns kvar, och livet närmar sig oroväckande snabbt det normala. Men kanske är det det enda sättet att ha något att återvända till när världen kan andas ut igen? ❤️
