Mitt liv har varit en ständig vandring utan mål, och det känns meningslöst. Jag ger mig av utan någon riktig anledning, bara för att hålla mig i rörelse, och det krossar mitt hjärta gång på gång, miljoner gånger. Men nu har jag äntligen hittat ett mål, och det känns som en lättnad. s. 130
I en dystopisk framtid är djuren på väg att försvinna för alltid. Franny Stone ger sig ut på en ödesdiger resa för att följa silvertärnornas sista migration, men kanske handlar det inte bara om fåglarnas sista färd? Frannys berättelse vävs samman av nutida reflektioner och minnen från ett liv som är allt annat än normalt.
Hur bra är den? Den är sällsynt, melankolisk och fascinerande, men ”bra” är ett otillräckligt ord för att beskriva Charlotte McConaghys roman. McConaghy har en unik förmåga att sätta ord på det svårfångade. Hon skildrar allt med enastående nyanser: liv och död, mening och meningslöshet… McConaghy ställer livets ytterligheter mot varandra, och det är i dessa kontraster som magin uppstår. Att kalla boken omvälvande vore en underdrift. Den har förändrat mitt perspektiv. Varje gång jag tror att jag förstått Franny och vad McConaghy vill förmedla, så vänds allt på huvudet igen. Boken är som en stormande hav; den är lika kaotisk som livet självt. När jag tillåter mig att dras med i Frannys mörka tankar och svallande känslor… har jag aldrig känt mig så levande.
Karaktärerna är en brokig samling människor. Mitt ute på de djupaste haven har de alla överlåtit sina liv till naturens makter, och då avlägsnas alla skyddande lager. Det trasiga, bräckliga och mänskliga träder fram på ett fantastiskt vackert sätt. Franny tycks förstöra allt i sin väg, men ändå dras alla till henne. Hennes personlighet är både skrämmande och fängslande. Jag kan aldrig riktigt vänja mig vid hur hon ständigt utmanar döden, men det kommer en tidpunkt då jag accepterar det, och då förstår jag vad ”Den sista migrationen” verkligen handlar om: Ibland måste man släppa taget och låta naturen – både den yttre och den inre – ta sin egen väg, för först då kan svaren träda fram.
“Mamma brukade säga att jag skulle leta efter ledtrådar. ‘Vilka ledtrådar?’ frågade jag första gången. ‘Till livet. De finns gömda överallt.’” s. 43
Den sista migrationen är som en tsunami och en virvelvind som inte lämnar någon oberörd. För alla som söker en läsupplevelse som går djupt och stannar kvar länge efteråt.
Den sista migrationen
Författare: Charlotte McConaghy
Förlag: Lavender Lit (2021)
Sidor: 347
Åldersgrupp: Vuxen
Originaltitel: Migrations
Köp: t.ex. hos Adlibris och Bokus.
