s. 9
Salar får avslag på sin asylansökan, så han gör det enda han kan: flyr igen. Han hamnar i Paris och Porte de la Chapelle, där flyktingar lever i tältläger i väntan på att kunna söka asyl. Medan han försöker anpassa sig till en ny verklighet hemsöks han av gamla minnen.
En nyhetsnotis här, ett Instagraminlägg där. Små fragment ur livet för människor på flykt. Prinsen av Porte de la Chapelle ger några av siffrorna ett ansikte, och det tidigare så avlägsna
* * *
En nyhetsnotis här, ett Instagraminlägg där. Små fragment ur livet för människor på flykt. Prinsen av Porte de la Chapelle ger några av siffrorna ett ansikte, och det tidigare så avlägsna
blir plötsligt allas angelägenhet.
Annelie Drewsen skriver kärnfullt och inte ett enda ord känns överflödigt i denna mörka om än hoppfulla verklighetsskildring. När orden spottas ut lyser Salars ilska igenom, och då når budskapet ända in. De hackiga, nakna meningarna och de poetiska styckena bildar tillsammans en helhet och ringar vackert in denna berättelse om skärvor av ett liv.
Tack vare imponerande research ger Prinsen av Porte de la Chapelle tusentals människor en röst. Migration är en så kontroversiell fråga, men Drewsen lyckas undkomma alla fallgropar. Istället för att komma med politiska pekpinnar lägger hon ribban på en högre nivå. Hon talar till våra mänskliga värderingar och låter debatten handla om etik och moral istället för partipolitik, och jag är övertygad om att det är en framgångsfaktor för en mer konstruktiv diskussion.
När Salar i slutet får återse någon bekant går dock boken från att vara en röst för många till att bli främst skönlitterär, vilket är synd, för där förloras delar av budskapet. Istället hade jag gärna läst mer om vänskapen mellan Salar och Najib. Vidare förblir det ett mysterium att boken är klassad för 12-15 år. Jag vet åtminstone att tolvåriga jag skulle haft svårt att hämta mig efter den fruktansvärda scenen i lastbilen i Tyskland. För äldre tonåringar och vuxna som vill få nya perspektiv på situationen är boken dock given.
Prinsen av Porte de la Chapelle väcker intresse, ilska och insikt. Precis som alla böcker borde.
Annelie Drewsen skriver kärnfullt och inte ett enda ord känns överflödigt i denna mörka om än hoppfulla verklighetsskildring. När orden spottas ut lyser Salars ilska igenom, och då når budskapet ända in. De hackiga, nakna meningarna och de poetiska styckena bildar tillsammans en helhet och ringar vackert in denna berättelse om skärvor av ett liv.
Tack vare imponerande research ger Prinsen av Porte de la Chapelle tusentals människor en röst. Migration är en så kontroversiell fråga, men Drewsen lyckas undkomma alla fallgropar. Istället för att komma med politiska pekpinnar lägger hon ribban på en högre nivå. Hon talar till våra mänskliga värderingar och låter debatten handla om etik och moral istället för partipolitik, och jag är övertygad om att det är en framgångsfaktor för en mer konstruktiv diskussion.
När Salar i slutet får återse någon bekant går dock boken från att vara en röst för många till att bli främst skönlitterär, vilket är synd, för där förloras delar av budskapet. Istället hade jag gärna läst mer om vänskapen mellan Salar och Najib. Vidare förblir det ett mysterium att boken är klassad för 12-15 år. Jag vet åtminstone att tolvåriga jag skulle haft svårt att hämta mig efter den fruktansvärda scenen i lastbilen i Tyskland. För äldre tonåringar och vuxna som vill få nya perspektiv på situationen är boken dock given.
Prinsen av Porte de la Chapelle väcker intresse, ilska och insikt. Precis som alla böcker borde.
