söndag 29 januari 2017

Nu kör vi, Harry Potter!


Ja! Igår kväll var det äntligen dags. Nu ska Harry Potter läsas. Eller åtminstone första boken och resten av dem under året, om allt går som det ska. För att jag inte har läst Harry Potter är ju något som måste förändras. Om det är någon bok de som nästan aldrig läser faktiskt har läst är det ju Harry Potter, och jag har ju inte undgått att förstå att det är bra läsning. Inte ens filmerna har jag sett, men nu ska det alltså bli ändring på det!

Jag läste faktiskt de tre första böcker för ett tag sedan. Trodde jag, men det visade sig att var ungefär tre år sedan, då böckerna inte ens finns recenserade på bloggen. Så jag kände att det nog är bäst att börja från början, så igår kväll slog jag upp Harry Potter och de vises sten

Än så länge har jag läst några få kapitel och kan inte säga så mycket. Jag har ju läst just den här boken innan och det är även en av två filmer jag faktiskt sett, så jag väntar mig inte riktigt att bli överraskad. Det känns dock bäst att börja från början. Jag gillar att göra saker grundligt, haha! 

Så nu har jag alltså åtta böcker framför mig, och jag har verkligen höga förväntningar, så vi får se vad det slutar! 

torsdag 26 januari 2017

"Gå vidare"

Av Rainbow Rowell

Förlag: Berghs
Utgivningsår: 2015/2016 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 488 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Carry on
Annat: Lite av en uppföljare till Fangirl.

Handling: Simon Snow är utvald att rädda hela magikervärlden men han känner sig allt annat än utvald när han undviks av sin mentor och dumpas av flickvännen. Samtidigt är det annat som börjar uppta allt större del av hans tankar.
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Jag läste Fangirl för ungefär ett och ett halvt år sedan, och blev förälskad. Inte bara i Cath och Levi, utan även i Simon Snow och Baz. Jag minns att jag faktiskt där och då önskade att Rowell skulle skriva en bok om Simon Snow, och jag blev därför helt paff när jag förstod vad Gå vidare faktiskt handlade om. Simon Snow! Wow! Därför var mina förväntningar på Gå vidare enorma, och jag är nöjd. Rowell har helt klart lyckats. 

Gå vidare påminner en hel del om Harry Potter (säger jag som knappt läst/sett...), men det är samtidigt något helt annat. Det är en så himla knäpp och härlig bok, och man blir så glad av att läsa den. Det är en helt annan värld, samtidigt som den är så modern. Det finns även en hel del djup och boken berör mig på många sätt. Mycket viktigt tas upp och samtidigt är boken spännande. Det är intriger och historier som knyter an till nutid, och mysterier!

Språket är Rainbow Rowells absoluta styrka. Hon skriver långa böcker som känns korta, och får till ett sådant driv och man vill fortsätta läsa för att få veta hur det ska gå. Det är ett språk fyllt av känslor, spänning och humor, och allt är välbalanserat. Det blir inte för mycket av magivärlden, men det försvinner inte heller bort. Jag är imponerad av Rowell, för även om Fangirl var underbar trodde jag inte hon kunde göra det samma med en fantasyroman. 

Simon Snow, Penelope och Baz är tre så underbara karaktärer. Deras relationer känns från början helt osannolika och overkliga, men i slutet känns det bara så rätt, och de gör mig så glada. De utvecklas så mycket under bokens gång och jag älskar förändringarna de genomgår. Jag gillar även hur Rowell kopplar ihop dem. Det är otippade möten och problem och saker från dåtiden som skapar deras relationer, och det är så intressant att läsa om. 

Det finns något som faktiskt gör mig lite besviken. Slutet känns faktiskt ganska halvdant och ofullständigt. Jag har alldeles för många frågor kvar, och även om det inte är så viktiga saker vill jag ändå veta. Varför fick inte Simon veta vilka hans föräldrar var, t ex? I övrigt älskar jag slutet. Först var jag upprörd över hur Simons liv, och utseende (ni som läst förstår). Det säger mycket om mig, och det ligger så mycket djup i det. 

Gå vidare är Harry Potter år 2017, med inte en, utan flera tvister. Det är intriger, spänning, konstiga varelser, kärlek, vänskap och humor. Rainbow Rowell skriver sin uppföljare i en helt ny genre och lyckas! Idén till Gå vidare är knasig, unik och helt underbar. Jag slutar aldrig fascineras över magivärlden och relationerna mellan Simon, Baz och Penny. Klockrent och underbar läsning! Jag vill aldrig lägga bort boken, utan jag vill bara ha mer. 

Betyg: 
   

söndag 22 januari 2017

"Hord"

Av Ann Aguirre

Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2013/2016
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 438 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 12-16
Serie: Razorland-trilogin, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Horde
Andra delar i serien: Enklav, Utpost
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Staden Räddning är omringad, monstren har samlats vid stadsportarna och den här gången kommer de inte att ge sig av. När Spadertvå, Tålig, Stalker och Tegan drar i gång har de oddsen emot sig. Men oddsen har varit emot Spadertvå sedan hon föddes.Det må vara sant att hon inte är någon Jägarinna längre, men hon är inte den som tar till flykten. Med knivar i händerna och med kompanjonerna vid sin sida, kommer hon inte att ge upp, vare sig hon kämpar för sitt liv eller för Tåligs kärlek.

Framför sig har de sitt livs strid. Det har inte funnits ett krig som det här på århundraden, och människan har glömt hur man står upp för sig själv och kämpar. 
Såvida inte Spadertvå kan leda dem i striden.

Men den här gången är det mer än en enstaka enklavs eller utposts öde det handlar om. Den här gången bär Spadertvå fanan för hela mänsklighetens överlevnad.

-Handling från Bokus.se

Omdöme: Jag har kämpat mig igenom den här serien från början, och nästan till slutet. För i slutet blir Hord bättre. Mycket bättre, men inte så bra att jag skulle rekommendera trilogin till någon annan. Att jag läste klart den är jag dock glad för, men samtidigt hade jag klarat mig lika bra utan att ens påbörja serien. Genom hela serien har jag försökt förstå vad det är som gör att vissa verkar ha fallit så totalt. I slutet kommer något som närmar sig svaret.

Hord är bokens bästa serie, helt klart. Vad det beror på står inte klart, men för första gången händer saker som verkligen leder någonstans och jag blir för första gången medryckt i handlingen och vill veta vad som ska hända. Precis så ska det vara, men att det kommer först 200 sidor in i boken är synd. Boken är spännande och för första gången intressant och väl genomtänkt, även den ibland känns lite slarvig, för allt hänger inte riktigt ihop.

Språket är egentligen riktigt bra, vilket jag märker i slutet. Innan dess kan inte ens språket rädda boken. Jag tycker att det är så mycket överdrifter, som när Spadertvå inte känner igen vardagliga saker och liknande. Det känns som ett så onödigt tillägg och det faktum att det irriterar mig gör hela boken svårläst. I slutet blir det bättre och det ligger mer känsla och tanke bakom texten och jag kan för första gången flyta med. Vägen dit var dock för lång. 

Att Hord är den mest känslofyllda boken av de tre står klart efter en stund. Aguirre förvånar mig genom att få mina ögon tårfyllda när vissa karaktärer dör. Tidigare har jag inte känt någonting för någon, men här bevisar faktiskt Aguirre att hon besitter en skrivförmåga som är viktig. Samtidigt känner jag fortfarande inget för Tålig och Spadertvå. Deras relation känns bara helt fel, men det finns många andra som ligger mig varmare om hjärtat. 

Att man inte känner något med huvudpersonerna gör dock hela boken svårare att uppskatta. För även om jag gillar Stalker, Tegan, Morrow och Szarok, till exempel, är inte det tillräckligt, för det är trots allt Tålig och Spadertvå boken och serien är uppbyggd kring. Hela serien har jag väntat på upptrappningen och när det kom var jag fast. Det är genialt, spännande och galet bra, men det räcker inte för att förändra min bild av seriens helhet. 

Hord är en positiv överraskning, men det räcker inte hela vägen fram. För även om Hord helt klart är seriens bästa bok, kommer den igång först efter en stund. Då har jag svårt att släppa taget och boken är spännande, djup och fylld av känslor, men samtidigt räcker det inte. Jag är glad att jag läste serien till slutet, men jag kan inte säga att jag rekommenderar den till någon annan. För det räcker inte när bara 200 av ca 1200 sidor håller måttet. 

Betyg: 
    

torsdag 19 januari 2017

En bokig tankebomb...

För några dagar sedan läste jag ett så himla fint och inspirerande inlägg på Agnes bokblogg. Det fick mig att börja tänka, och idéen till ett eget blogginlägg började växa. Här kan du läsa Agnes inlägg (vilket jag verkligen tycker du ska göra). Agnes skriver främst om att läsa bilderböcker som femtonåring och om att skämmas för vad man läser. 

Det som fastnar hos mig är hennes tankar kring varför tonåringar i allmänhet inte läser och varför läsning har så låg status. Det är saker jag själv funderat mycket på. För varför är det inte coolt att läsa? Varför förstår inte folk i min ålder hur mycket nöje och nytta man faktiskt kan ha av böcker? Jag skrev faktiskt ett inlägg med fem anledningar till varför läsning är ett så bra intresse. Det kan du läsa härIdag tänkte jag fortsätta på samma spår, men berätta mer om min läshistoria och vad läsning faktiskt har gett mig. 


* * *

Min mamma har berättat att hon läste den första boken för mig när jag var åtta månader gammal. Sedan dess har högläsningen alltid funnits där. Det var i princip obligatoriskt med högläsning på kvällen, hur trött jag än var. Jag minns de där gångerna när jag kämpade för att hålla ögonen öppna och pappa läste Nelly Rapp eller något och morgonen efter var jag alltid tvungen att fråga hur långt vi kom i boken, för att jag hade somnat. 

Kanske, kanske inte, har det här bidragit till mitt intresse för läsning. Jag vet bara att på senare tid började jag istället läsa mig till sömns själv. Något som bör tilläggas är att jag aldrig uppskattat ljudböcker och den troligen enda orsaken till det är att jag tyckt de läste så långsamt att jag helt enkelt inte kunnat finna någon ro. Jag vet inte hur gammal jag var när jag lärde mig läsa, men sedan dess har det varit något så naturligt och viktigt för mig. 

Liksom att äta och dricka, sjunga och dansa och prata och lyssna hör ihop, hör att läsa och skriva ihop. Att det är så har jag märkt många gånger under mitt liv, främst i skolan. Jag vet inte hur det såg ut när jag var yngre, men vad jag vet har jag alltid tyckt om att skriva, liksom att läsa. Det beror förmodligen på att de både sakerna faktiskt hänger ihop till stor del. Genom att läsa lär man sig så mycket om att skriva och det är ju verkligen något så positivt. Tänk vilken tur jag har som gillar att läsa, för det har hjälpt mig så mycket i skolan.

I skolan blir jag ofta förvånad över (förlåt) hur illa folk i min klass både skriver och uttrycker sig. Mina klasskamrater säger "typ", "asså", "såhär" etc. i förmodligen varannan mening eller något, och det låter ju så vidrigt. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte använder de här orden själv, för det gör jag. Men inte alls i samma utsträckning, och jag är dessutom medveten om det och försöker undvika det så mycket jag kan. Men det är svårt när det är de enda orden man pumpas med åtta timmar fem dagar i veckan. 

Jag har åtminstone förmågan att kunna koppla bort det. Mina resonemang på SO-lektionerna fylls inte av de här orden och det känns bra. Jag har ett stort ordförråd, förmodligen tack vare att jag tar del av så mycket ord hela tiden, och jag är glad för att jag inte pratar så här: "Asså jag typ ba asså typ såhära och sen asså, jag ba såhär". Det låter ju rent ut sagt vidrigt och så himla ointelligent. Och man kan prata så mycket utan att säga någonting egentligen...

Så mitt språk har läsning helt klart gett mig. Jag har aldrig använt mig av talspråk i texter, jag använder punkt och komma på rätt ställen och har alltid haft lätt för stavning. Att folk i min klass idag särskriver ord som "jättestor" är för mig helt obegripligt och jag undrar varför man inte lärt sig ännu. Kan läsning ha så stor inverkan? 

Att göra hybridstycken och satsradningar känns för mig helt främmande, men uppenbarligen är det ett vanligt fel bland de i min klass. Hybridstycken betyder att man gör nytt stycke utan indrag eller blankrad, vilket jag inte förstår alls. Ett exempel på satsradning: "Hon stängde dörren med tårar i ögonen, hon gick ner för trappan". Man radar alltså upp satser med komma istället för punkt eller bindeord, och det känns också helt fel. Fast visst, läser man fem (om ens det...) böcker om året istället för i månaden ser man ju inte lika mycket text och vet väl inte hur det ska vara... 

Så det står helt klart att det är allt mitt läsande som gett mig mitt språk, både muntligt och skriftligt. Jag har fått ett sådant övertag och alltid haft lätt för svenska, och även andra ämnen man skriver i. Sedan har läsning självklart även gett mig ett övertag inom läsning. En text jag läser på tio minuter läser andra på det dubbla, och då har jag ändå tagit in all information. Jag hinner med så mycket mer, och framförallt; jag har aldrig sett det som något jobbigt att läsa. 


Till dig som inte läser:

Resten av det här inlägget är riktat just till dig som faktiskt inte läser. (Till dig som förmodligen aldrig ens hittat till min blogg, då den handlar om böcker...) Eller till dig som är något intresserad av böcker och därför hittat hit, men inte orkat läsa hela inlägget och därför bara skrollat igenom det. Till dig skriver jag nu! 

För det första måste jag fråga: Har du testat? Har du det var det förmodligen fel bok, men mer troligt är att du aldrig riktigt försökt. Vad är orsaken till det? Förmodligen har det något med den låga status läsning har, särskilt bland ungdomar. Att läsa borde vara något naturligt, men inte sällan tittar folk förvånat på en tonåring som tar upp en bok. Att det ska vara så är ju så synd. 

Jag tänker ibland att om fler läste som jag skulle situationen i skolan vara helt annorlunda. Elevernas ambitionsnivå och helt enkelt kunskapsnivå skulle vara så mycket högre, och även den enskilda individen vinner ju på att börja läsa. Det gör hela skolgången så mycket lättare, och samtidigt kommer även mycket annat gott med att läsa. 

Här kommer en lista med allt det fina med läsning, så kanske inser du hur värdefullt det är och kan börja själv, eller åtminstone inspirera dina barn eller någon annan.

1. Är man bra på något är det lättare att uppskatta det - så är det och att bli bra på att läsa blir man genom att öva. När man övat kommer man förhoppningsvis tycka om att läsa och hela skoltiden kommer bli så mycket enklare, för man kommer inte tycka att det är tråkigt eller jobbigt att behöva läsa den där texten om hinduism, för läsning är ju enkelt!

2. Ordförrådet är mycket större hos den som läser och börjar du läsa kommer även ditt ordförråd växa. Du kommer hitta andra ord än "typ", "ba", "liksom" och "asså" och att komma in i vuxenlivet blir så mycket enklare. Hur ska man inge auktoritet (kan du det ordet?! :D) om man fortsätter med det här (förlåt!) vidriga, ointelligenta språket

3. Att läsa och skriva hör ihop och är du bra på att läsa har du en fördel inom skrivande. För du har läst vad andra skrivit och utan att du kanske ens märkt det lärt dig. Du har inspirerats, lärt dig nya ord och uttryckssätt och sett hur man skriver. Hur får man folk att känna och hur skapar man spänning?

4. Du har sett så mycket text att du vet hur man skriver även tekniskt, vilket gör att du slipper klassiska skrivfel såsom stavfel, särskrivningar, avsaknad av skiljetecken, hybridstycken och satsradningar. Istället kommer du undra hur man kan göra de här felen, och ha ett stort övertag. 

5. Du har alltid en värld att fly in i till hands och det behövs ibland, jag lovar. Även om det jag läser (oftast) inte är på riktigt kan jag verkligen hänge mig som om det vore det, och det är en ganska skön känsla. Att bara låta tårarna falla för min nya fiktiva bästa vän och för en stund ta en paus från det verkliga livet. Och när jag kommer tillbaka har jag lärt mig något av berättelsen jag fått ta del av. 

Här är några av sakerna läsning ger en. Kanske kommer ni på ännu fler? Slutligen vill jag bara säga att en bok kräver så lite av en, men ger så mycket. Man behöver bara sätta sig ner, läsa och sedan får man tillbaka. Lite förenklat, kanske... Kommentera gärna egna tankar - Gör mig visare!


söndag 15 januari 2017

"En väktares bekännelser"

Av Elin Säfström

Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2016
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 284 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: En väktares bekännelser, Del 1 
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: En väktares bekännelser
Andra delar i serien: Visheten vaknar
Annat: 

Handling: Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra. 

I vanliga fall delar Tilda jobbet som stans väktare med sin mormor, men eftersom hon är i Norrland på ett särskilt uppdrag, är allt upp till Tilda nu. Ett angrepp av jordvättar i skolans källare hade räckt gott, och när det börjar rapporteras i nyheterna om folk som försvinner är det verkligen för mycket för en femtonåring, med bara en skabbig gammal hund till hjälp (även om han kan lukta sig till magiska överträdelser). I skolan finns dessutom Hakim, killen med världens brunaste ögon. Om han bara inte var helt trollbunden av överjordiskt vackra Natta, som av någon outgrundlig anledning verkar vilja bli vän med Tilda. 

-Handling från Bokus.se

Omdöme: Jag hade helt ärligt inga förväntningar på den här boken alls, och det är åtminstone en av anledningar till att jag blir så positivt överraskad. Det är inget mästerverk, men det som utmärker En väktares bekännelser är författarens taktik. Elin Säfström har inte tagit sig vatten över huvudet och försökt skriva något över hennes skicklighet. Istället har hon accepterat sin nivå, och utifrån lyckats skapa något unikt och oväntat, och det är unikt.

Det första som slår mig är hur snäll och trevlig boken är. Den är så gullig och mysig att läsa. Det är lite bråk, våld och sorg, men den sammanlagda läsupplevelsen är bara trevlig. Kärleken och vänskapen är klassisk, men det är trots allt bara en liten del. Resten är unikt, och idéen att skriva den så här gör boken riktigt underhållande. Stackars Tilda avskyr sin väktarroll till viss del, och den ger henne stora problem och är snyggt kopplad till vardagen. 

Redan på sida ett ser jag att det här kan bli något bra, för boken har ett lättsamt språk, samtidigt som det är så rakt på. Tilda är verkligen rapp i orden och en lyckad berättarröst. Boken har ett bra flyt, tack vare ett i allmänhet väldigt rappt och underhållande språk. Trots att det inte är någon ansträngning alls att läsa, känns det nu som om jag skulle kunna ta över efter Tilda som väktare, och det är en imponerande bedrift av Elin Säfström. 

""Hej. Kan jag få din hunds bajs?" (Som sagt, mormor hade nog inte ens frågat, men det kan ju inte skada att vara lite artig.)
   Återigen blir jag stirrad på som om jag var en ångande hög med exkrementer.
"Öh? Vad...? Okej? Men...?"
   Jag tar det som ett ja.
Så fort hunden - en stor rhodesian ridgeback - uträttat sina behov är jag där med min svarta plastpåse.
   "Tack!" Jag ler mot hundens ägare.
"Öh, varsågod?"
   Hon ser ut som om hon vill fortsätta ge ifrån sig frågande läten så jag vänder mig raskt om för att ta mig därifrån.
   Och frontalkrockar mer eller mindre med Hakim.
"Hej."
   Jag börjar nu bli van vid att bli tittad på som om jag var en klump hundfekalier. Men jag önskar, önskar, önskar att det var någon annan än just Hakim som gav mig den blicken.
"Hej."
"Vad gör du?"
   Han har den lilla bruna valpen med sig. Törnrosa. Hon studsar även denna gång hoppfullt fram till Dumpe, som ignorerar henne fullständigt.
"Inget särskilt", säger jag och känner hur den varma plastpåsen som hänger från min hand liksom blinkar rött, så iögonfallande känns den."...
   ...Det här är officiellt den värsta dagen i mitt liv." 

Tilda är en helt vanlig, ung tjej och att skapa hennes så är ett smart drag av Elin Säfström. Hon låter Tilda ha problem, uppleva pinsamma situationer, jobbiga lärare, obesvarad kärlek. Allt det här leder till att man som läsare kan känna en så enorm sympati med Tilda, vilket är riktigt bra, för det gör boken ännu bättre. Jag tycker ofta synd om Tilda, för hon skämmer verkligen ut sig och har det riktigt tufft. Inget är en dans på rosor, och det uppmärksammas. 

När det närmade sig slutet antecknade jag "uppenbar". Sidor senare satt jag i princip gapande och undrade vad som just hände. För det uppenbara var bara ett villospår. I själva verket kom en riktigt stor tvist. Den här tvisten fick boken att växa så mycket i mina ögon, för då insåg jag hur talangfull författaren faktiskt är. Utan den hade boken blivit tråkig, men nu trappades spänningen upp och boken slutar på topp. 


En väktares bekännelser är ingen läsupplevelse jag kommer minnas länge, men läsvärd, det är den. Idén är unik och riktigt intressant att läsa om. Balansen mellan vardag och fantasy är klockren, och jag älskar verkligen hur mycket Elin Säfström låter Tilda bjuda på sig själv. Sidorna fylls av hennes rappa språk, syrliga humor och trubbelfyllda liv. Rådarna gör boken speciell, även om resten är ganska klassiskt. Och slutet - Så oväntat, så bra! 

Betyg: 
    

(På gränsen till 4/5 stjärnor - Helt klart läsvärd!)

torsdag 12 januari 2017

"Himmelska eldens stad"

Av Cassandra Clare

Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2014/2016 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 731 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: The mortal instruments
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: City of heavenly fire
Andra delar i serien:  Stad av skuggor, Stad av aska, Stad av glas, Fallna änglars stad, Förlorade själars stadCity of bones (Film)
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Mörkret har sänkt sig och världen håller andan. Sebastian Morgenstern har slutligen rest sig och rustar för krig. Steg för steg infiltrerar han skuggjägarna, ställer dem emot varandra och förvandlar dem till mardrömslika varelser. Familjer splittras, älskande par bryter upp - kaos följer i Sebastians fotspår. Ingen går säker så länge han har Den infernaliska bägaren.

När flera skuggjägarinstitut attackeras världen över blir Clary, Jace och de andra skuggjägarna tvungna att fly till Alicante. Men inte ens där är de trygga. Clary, Jace, Simon, Alec och Isabelle förstår att de måste ta sig bortom den här världen, in i demonernas rike om de ska ha någon chans att besegra Sebastian.

Någon kommer att ge upp sitt livs kärlek, någon kommer att överleva och någon kommer att dö när striden om skuggjägarvärlden får sin upplösning.

-Handling från Bokus.se

Omdöme: Den här boken lämnar mig med en känsla av vemod, men samtidigt en känsla av lättnad. För även om den här berättelsen nu är över blev ju allt tillslut så bra. Det finns inte mycket att klaga på, utan den här serien har överträffat alla förväntningar och är så galet bra att jag inte vet vad jag ska säga. Men det finns en en sak jag saknar: Att som läsare få ligga steget före och delta och vara med. Det går till viss del, men jag hade önskat ännu mer.

Jag kan inte berömma Cassandra Clare nog för hennes grundliga arbete med att bygga upp sitt New York och Idris. Hon lyckas förtrolla mig så totalt med sin helt fantastiska värld, och varje gång får hon mig att längta dit. Som tidigare går allt fram och tillbaka och lyckan infinner sig aldrig, men nu är jag faktiskt nöjd och lättad, och handlingen är ofattbart bra. Det är spänning, kärlek, vänskap, humor, fantasy, sorg och ondska, och jag älskar det!

Att Cassandra Clare lyckats behålla sina läsare trots sex böcker på i genomsnitt kanske 500 sidor vardera är ett mysterium. Att språket har en inverkan är ju givet. Trots den här bokens cirka 700 sidor flyger sidorna förbi. Clare har hittat precis rätt balans mellan det enkla och lite svårare språket. Hon skriver på ett så naturligt sätt, trots att hon blandar vår värld med skuggvärlden, och inte ens vampyrer och varulvar får något att kännas oäkta. Otroligt!

Jag vet inte hur många intressanta och otippade relationer som ryms inom de här 731 sidorna. Det finns nog inte någon relation som jag väntade mig när jag slog upp första boken. Ja, det skulle vara Clary och Jace, då. Men Magnus och Alec, Simon och Isabelle, Clary och Isabelle och säkert flera andra relationer jag nu glömt, är otippade, men känns ändå så klockrena. Att Cassandra Clare lyckas med det är unikt. 

Jag har skrivit nog med fina ord om alla karaktärer, men för att sammanfatta är de alla så fascinerande, speciella och häftiga. Sebastian eller Jonathan vill jag dock prata mer om. Det finns något så sorgligt över att bara förstöra en människans liv såsom Valentine gjorde. Något som skrämmer mig är hur manipulativ Sebastian är. I vissa stunder vill Clary och Jace följa med Sebastian, och så även jag. För jag tycker synd om honom, trots allt. 

Jag grät floder i slutet, på grund av flera olika anledningar, men främst då jag blivit så fäst vid många av karaktärerna. Slutet var helt klart min största rädsla. En fantastisk läsupplevelse kan förstöras totalt av ett misslyckat slut, men även det lyckas Clare med. När det bara är ett tiotal sidor kvar är allt helt fel och så sorgligt, men hon lyckas lösa det på ett trovärdigt sätt och ett sådant här slut kan inte annat än imponera. 

Himmelska eldens stad hade så mycket att nå upp till, men den lyckas. Cassandra Clare bevisar om och om igen vilken fantastisk författare hon är. Hon bygger upp sitt New York och sin skuggvärld på ett så grundligt sätt. Hon balanserar detaljerna perfekt och förenar spänning med humor, kärlek, sorg och fantasy på ett så naturligt sätt. Slutligen - Clare visar än en gång att hon kan lösa de mest kniviga situationer utan att förlora sina läsares tillit. 

Betyg: 
    

söndag 8 januari 2017

"Världen efter"

Av Susan Ee

Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2013/2016 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 288 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 12-16
Serie: Penryn och tidernas slut, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: World After
Andra delar i serien: Angelfall
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: I uppföljaren till succédebuten Änglafall börjar de som överlevt den stora änglaapokalypsen skrapa ihop det som återstår av den moderna världen. När en grupp människor tillfångatar Penryns syster Paige, eftersom de tror att hon är ett monster, slutar situationen med en massaker. Paige försvinner. Människor är livrädda. Hennes mamma är förkrossad.

Penryn driver runt på San Franciscos gator och letar efter Paige. Varför är gatorna så tomma? Var är alla? Hennes sökande leder henne till hjärtat av änglarnas planer, där hon får en skymt av deras motiv och inser hur skräckinjagande långt de är villiga att gå.
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Jag gav Änglafall fem stjärnor. Vilket jag förstår till viss del, för serien har potential och vissa stunder vill jag gråta för att det är så bra, medan jag andra gånger vill gråta för att det gått alldeles för långt och inte är bra alls. Det är ett sådant dilemma! Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om Världen efter, men riktigt uppfylld av glädje är jag väl inte. Jag försöker förstå vad andra sett i den serien, men jag lyckas dessvärre inte. 

Handlingen är intressant och unik. Den är mörk på ett nästan obehagligt sett och det är skickligt och intressant. Storyn har en bra grund, och är väl genomtänkt och känns så logisk, trots änglar och konstiga monster. Det är vid monstren det blir fel. Det är brutalt, våldsamt, äckligt och för obehagligt att läsa, och det gör mig så ledsen, för boken hade kunnat nå så långt. Dessa skorpioner och konstiga experiment blir bara för mycket. 

Språket väger dock upp det här till viss del, men inte ens det kan mildra det här brutala och råa och rent ut sagt vidriga. Att skriva så känns bara så onödigt, för storyn kunde fått djup på andra sätt. Men språket har ett bra flyt och är riktigt bra. Det är både enkelt och tungt, och balansen är bra. Språket är även bättre än i Änglafall, vilket ju är positivt. Det är charmigt, fyllt med humor, spänning och sina brutalare och sorgligare delar. 

Karaktärer är nog det som gör att jag fortsätter kämpa mig igenom boken. Ja, bortsett från att jag vill försöka hitta det som gjort serien så populär. Penryn är ett sådant energiknippe och hon är så himla cool och kaxig. Hennes relation med Raffe gör mig så glad och varm och det är de delarna som får mig att längta tillbaka till Penryns mörka värld. Är det något Susan Ee verkligen lyckats med är det karaktärerna, och det är trots allt en viktig del. 

Världen efter är en bra bok. Vid vissa stunder vill jag säga att jag älskar den, och det gör jag också. Vissa stunder. Andra stunder vet jag inte vad jag ska säga. Världen efter gör mig faktiskt besviken. Den har allt som krävs för att bli riktigt bra, men det når inte fram. Istället spårar den ur totalt, och blir våldsam, obehaglig och äcklig. Istället för att ta storyn till en ny nivå sänker den boken till en lägre nivå, vilket är synd, för resten är helt fantastiskt. 

Betyg:
    

torsdag 5 januari 2017

Mitt läsår 2016

Hej på er! Nu har vi redan kommit ett par dagar in i 2017, och det är dags att sammanfatta 2016 års läsning. Siffror inom parentes var mina mål. Vi kör!

Antal lästa böcker: 62 st (60)

Kommentar: Jag lyckades med mitt mål och är helt klart nöjd. År 2015 läste jag 68 böcker, men med tanke skolan som tar mer och mer tid så är jag ändå nöjd med hur mycket jag fick läst.

Antal böcker i genomsnitt per månad:
≈ 5 st


Antal lästa sidor: 21'885 st (18'000)

Kommentarer: Målet klarade jag med stor marginal. Förra året läste jag fler böcker, men färre sidor, så egentligen läste jag ju faktiskt mer år 2016 än 2015, vilket gör mig förvånad, då det inte alls kändes så.

Antal sidor i genomsnitt per månad: ≈ 1824 st


Antal sidor i genomsnitt per dag: ≈ 60 st
Antal sidor i genomsnitt per bok: ≈ 353 st


Topp 10 bästa böcker: (1 = bäst)

10. Den nya världen av Chris Weitz
9. 
Ingenting och allting av Nicola Yoon
8. 
Det är dags att inte freaka ut av Stephanie Tromly
7. 
Ljug för mig av Becca Fitzpatrick
6. 
Tårar i havet av Ruta Sepetys
5. 
Sedan du försvann av Morgan Matson
4. 
Glastronen av Sarah J. Maas
3. 
Ceremonin av Kiera Cass
2. 
Som stjärnor i natten av Jennifer Niven 
1. 
Livet efter dig av Jojo Moyes



Kommenterar: Att göra en sådan här lista är svårt, och den är inte helt rättvis. Vissa böcker ger ett större avtryck, medan andra är minst lika bra, men ändå inte gör det. De böcker jag läste tidigast under året minns jag sällan bra och därför hamnar de inte lika högt på listan. Det har dock varit ett år med mycket bra läsning och jag har fått ta del av så underbara berättelser!


Antal lästa serier: 28 st
Antal böcker i serie: 38 st (≈ 61% av alla lästa böcker)

Påbörjade serier: 14 st
Avslutade serier: 5 st
(Enbart) mellanböcker: 10 st

Topp 5 bästa påbörjade serierna: (1 = bäst)

5. Fallen ängel av Becca Fitzpatrick
4. 
Änglafall av Susan Ee
3. 
Grisha-trilogin av Leigh Bardugo
2. 
Glastronen av Sarah J. Maas
1. 
The selection av Kiera Cass



Mål för 2017:


• Läsa för att det är kul, utan att känna press
• Läsa Harry Potter
• Läsa 55 böcker
• Läsa 18 000 sidor

måndag 2 januari 2017

Shadowhunters - säsong 2

Imorgon, hörni! 

Den tredje januari har första avsnittet i Shadowhunters säsong två premiär på Netflix, för oss i Sverige. Hur kul? Jag vet inte riktigt vilken tid, kanske gör ni? I alla fall, jag själv är superpeppad, och ska nu följa serien med spänning. Första säsongen var ju inte den bästa serie jag någonsin sett, men det är ändå så roligt att en bokserie blir uppmärksammad såhär, och vissa delar lyckades de verkligen bra med.


Någon annan som ska titta?


(Hehe... Här sitter jag och skriver lite nördigt, och då glömmer jag helt bort något viktigt: Gott nytt år till er alla! Hoppas ert 2017 fått en bra start, och fortsätter så! Vi hörs snart igen - några bokrecensioner är på gång!)

söndag 1 januari 2017

Läst i december

Antal böcker: 5 st
"Untold" av Sarah Rees Brennan
"Sedan du försvann" av Morgan Matson
"Strimmor av hopp" av Ruta Sepetys
"Let it snow" av Maureen Johnson, John Green & Lauren Myracle
"Världen efter" av Susan Ee

Antal sidor: 1690
Antal sidor/dag (genomsnitt): 54,1

Kommentar: Året är slut, och jag kan inte vara annat än nöjd. Jag klarade mitt läsmål med råge i antal sidor, och även antalet böcker. Härlig julig läsning med Let it snow också!


Bäst  - "Minst bra":

1. Sedan du försvann av Morgan Matson
2. Strimmor av hopp av Ruta Sepetys
3. Let it snow av Maureen Johnson, John Green & Lauren Myracle
4. Untold av Sarah Rees Brennan
5. Världen efter av Susan Ee

Mest...
Överraskande: Sedan du försvann
Sorglig: Strimmor av hopp
Spännande: Sedan du försvann

Bästa...
Karaktär(er): Emily & Frank - Sedan du försvann, Penryn & Raffe - Världen efter
Titel: Strimmor av hopp
Citat: “Have you ever wondered what a human life is worth? That morning, my brother's was worth a pocket watch.”
-Strimmor av hopp (Between shades of grey)

Annat: Hela 2016:s läsning sammanfattar jag om några dagar!!