tisdag 16 juli 2019

Tusen sidor 5 år – Årens höjdpunkter

Godmorgon på er!

Idag, den 16 juli 2019, är det ganska exakt fem år sedan jag startade den här bloggen. Bloggen som först mest var en rolig grej, men som kommit att betyda så mycket. Att blogga har gjort mig till en bättre skribent, och att ständigt skriva bokrecensioner har gjort mig till en bättre läsare. Dessutom har bloggandet gett mig nya vänner och andra kontakter, och möjliggjort att jag fått ta del av böcker jag annars aldrig hade kommit på tanken att läsa. 

För att uppmärksamma den här femte födelsedagen tänkte jag här och nu dela med mig av några höjdpunkter från alla de år jag har bloggat:


Första året

Tolvåriga Lexie startade sin bokbloggarkarriär stenhårt genom att ge sig på 30 Days of Books. Här hittar ni alla 30 inlägg i den ambitiösa bloggserien. Anmärkningsvärt är det faktum att många av inläggen från det här året saknar bilder och dessutom nämns antingen Divergent, Förr eller senare exploderar jag eller Hungerspelen i majoriteten av mina texter. Även fem år senare ligger dock dessa böcker mig varmt om hjärtat! 

Nu skapade jag dessutom mitt under lång tid mest lästa inlägg. Idag ligger inlägget på en stadig femteplats och ämnet är bokvikning, vilket jag hade en kort karriär i (läs: vek två böcker)Här finns det inlägget för den som är intresserad. Och den här vikta boken finns faktiskt fortfarande kvar på mitt skrivbord!



Andra året

Det här var året då jag skrev otroligt många recensioner och besökte min första bokmässa. Och jag såg många filmatiseringar som jag recenserade, däribland Paper Towns och The Maze Runner. Och efter att jag promotat en massa filmatiseringar skrev jag här om varför filmatiseringar av böcker inte alls är så "bra" (?!) Jag insåg också risken med att formulera sig illa i recensioner (se bilden nedan). 


Inte heller nu tycktes jag ha förstått innebörden av ”en bild säger mer en tusen ord”, för också här är det mesta i svart-vitt. Att det här inlägget saknar bilder gör dock inget, för jag älskar att läsa det! Notera särskilt: min dramatiska livsberättelse i början (mitt liv år 2015 låter så roligt, men jag lovar, det var bara den här dagen som var unik). Notera också främst punkt nummer två. Ärligt talat ser jag än idag ofta det där målarstafflit mitt på tåget framför mig när jag så enkelt kan plocka fram en bok i de flesta situationer! 

Det här året skrev jag också ett irriterat inlägg om att Allegiant inte kommit i pocket på svenska än, då den skulle ha gjort det. Och vet ni vad? Den här inte kommit nu heller! Just nu är det 28 februari 2020 som ska gälla, men detta ändras ju ständigt... Så märkligt!

I slutet av detta bloggår skrev jag också om mina två praoveckor, där jag dels praoade på en bokaffär, vilket var grymt, och på ett apotek vilket var förfärligt. De drog fördel av mig som gratis arbetskraft och jag fick ingen inblick i hur det verkligen är att jobba där. Läs om det här och här



Tredje året

Mitt tredje år känns som igår, för redan här läste jag tydligen Livet efter dig som jag föll totalt för och skrev en otroligt utvecklad och rosande recension om här. Dessutom gjorde jag en rolig tag där jag använde boktitlar för att svara på frågor, och jag lovar, inget av alla dessa svar är det minsta sanningsenligt. Det här året var dock inte ett så speciellt bloggår. Jag fortsatte med att recensera allt jag läste och fick fler och fler recensionsexemplar. Jag var också otroligt filosofisk i många mina inlägg och delade med mig av djupa tankar kring läsning och bokbloggande, bland annat här och här. Jag gick också djupt in i för- och nackdelarna med att låna böcker på bibliotek, vilket ni kan läsa om här


Fjärde året

Hmm, jag tror att jag var en mycket roligare bloggare de två första åren, för inte heller år 4 hände så mycket värt att nämna här. Jag var på en releasefest hos Vox by Opal, vilket var otroligt häftigt om och något jag skrev ett litet blogginlägg om. Det här är också året då jag startade bloggens egen facebooksida (”Tusen sidor”)! Jag deltog också i min första julkalenderbloggstafett som Sofies bokblogg anordnade, och givetvis lyckades jag skriva om Hungerspelen när min lucka öppnades. Jag fortsatte även väldigt filosofiskt och djupt, bland annat i det här inlägget.


Det här inlägget är dock min favorit från hela året. Där skriver jag om ett problem som jag än idag har, med alla unga som desperat behöver hjälp med sina skoluppgifter och inte orkar läsa böckerna själva, utan förväntar sig att jag ska minnas hur en karaktär beskrivs in en bok jag läste för två år sedan. Jag älskar verkligen att svara på alla dessa kommentarer, för mitt mod blir större varje gång, och jag vågar svara roligt och lika oklart som en politiker. 



Femte året

Det känns så märkligt att skriva om det femte året, för där tas vi ju till nutid. Hursomhelst, under det året skapade jag äntligen mitt instagramkonto till bloggen (@tusensidor). Jag gjorde också ett inlägg med en otroligt ambitiös prideflagga i form av böcker. Är den inte snygg? Dessutom deltog jag i min andra bloggstafett och skrev den här gången om Axel Schylströms BrändSå sent som nu i juni skrev jag två spännande inlägg om tio böcker som gett mig nya insikter och lärdomar. Här finns del 1 och del 2. Dessvärre var jag som sagt en mycket roligare bloggare år 2014-2015, så nu hände inte så mycket mer värt att nämna. 


Så där har vi dem; mina fem år som bokbloggare! Att börja blogga är nog det bästa beslut jag tagit, och just nu hoppas jag få fortsätta med det här länge!


lördag 13 juli 2019

Alla suger och det är ingens fel

Alla suger och det är ingens fel publicerades förra året, av den då endast 17 år gamla Ebba Hyltmark bosatt i södra Sverige. I boken följer vi Li som går i nian och är mitt uppe i sina planer på att fly till Stockholm för gymnasiet, och därefter till USA för MIT. För här finns bara falska människor med sina korthusrelationer. ”Alla suger och det är ingens fel. Det bara är så.” Den enda som är äkta är kompisen Olivia, men hon är ju bara nio år. Snart träffar dock Li Sigvard, och han blir en riktig vän. Och så kommer Max till klassen, och Li som lovat sig själv att aldrig bli kär riskerar att bryta det löftet. Men till vilket pris? Finns verkligen äkta vänskap och kärlek?

Varför måste jag fly? För att alla här är idioter. För att ingen här får mig att känna att någonting är äkta, för att alla här är på låtsas. Det är som plast alltihop, allt är falskt och inget är för evigt. Jag flyr för att jag blir trött på att gå runt i samma skit, om och om igen. För att allt är bullshit.
s. 24-26

* * *
”Jag går fram till Kalles bänk på mattelektionen.
   ”Hej Kalle”, säger jag.
   ”Hej Li”, säger Kalle. Han kan mitt namn, det är bra.
   ”Du, jag måste dra hem någon annan niondeklassare som inte är för attraktiv eller för töntig, så att mina föräldrar kan se att jag har vänner. Vill du vara den personen?”
   Många skulle säkert har sagt att jag är hård, men sanningen är hård och enligt mina analyser leder inte lögner någonstans.”
s. 21-22

Där har ni det. Citatet som sätter ribban för hela boken. Får mig att börja gilla Li otroligt mycket. Efter knappa tjugo sidor har jag redan fastnat totalt för Li, hennes ärlighet och hennes intelligens. Därefter blir det bara bättre. Det är så fantastiskt att Ebba Hyltmark endast var sjutton år gammal när hon skrev den här klockrena, ursmarta bok. Jag är otroligt imponerad av det, för boken är verkligen grym!

Det finns en väsentlig skillnad mellan Ebba Hyltmark och andra professionella ungdomsboksförfattare, och det är att Ebba lever i det själv. Hon har själv just avslutat tiden på högstadiet som hon här skriver hon, hon vet precis hur det är och hur man känner, och det gör boken otroligt verklighetstrogen och äkta på alla sätt. Ingen bästsäljande författare kan slå den som själv lever i världen hon skriver om, och det är just därför den här boken är så sanslöst bra.

Ebba Hyltmark skriver otroligt ärligt, rättframt och humoristiskt. Det är svårt att inte le när man läser, då boken verkligen är rolig, men inte på ett fånigt sätt, utan på ett högst verkligt sätt. Hyltmark sätter ord på allt det jag själv vet och har tänkt många gånger, utan att riktigt kunna formulera det, och det gör att boken känns så rätt. Igenkänningen är enorm, och handlingen är verkligen klassisk, fast ändå helt unik, eftersom att allt är så äkta, ärligt och genomtänkt. Det behöver inte vara särskilt komplext när allt är så on point, och i sin enkelhet blir boken helt magisk. 

Dessutom älskar jag alla relationer i boken. De känns alla väldigt realistiska, och jag gillar särskilt Lis vänskap med Olivia och Sigvard, där åldersskillnaden inte spelar någon roll, för även dem är trovärdiga och verkligen hoppfulla. Boken är inte särskilt lång, men trots det finns det gott om utrymme för alla relationer att växa fram sakta och på ett realistiskt sätt, och det just det som gör att dem sticker ut. Det finns inga relationer som känns konstlade, utan det finns skäl till allt som händer, och det är verkligen grymt skrivet av Hyltmark!

Li är dessutom en underbar huvudperson att följa. Hon är uppfriskande ärlig, så verklig och otroligt rolig att läsa om. Hon är helt unik och verkligen spännande att följa. Hon har alltid huvudet på skaft och är cynisk, utan att det blir negativt. Jag blir verkligen glad av att läsa om henne, och hon inspirerar verkligen mig till att göra saker annorlunda i mitt liv, och inte fastna i det falska och alla korthusrelationer. 

Det finns egentligen endast en sak jag inte gillar med boken, och det är olyckan. Jag tycker att den är onödig och även utan den hade boken blivit otroligt bra. Ett lite längre lyckligt slut hade inte gjort mig något ont, och med olyckan är det första gången jag tycker att boken inte riktigt håller. Jag förstår absolut tanken med att värna de relationer man har, då saker kan hända, men tycker att det här är lite för drastiskt att dra in i slutet.

Alla suger och det är ingens fel är en klockren roman om att vara tonåring, vilja vara som alla andra, men ändå inte vilja delta i alla falska spel och bräckliga relationer. Det är ärligt, roligt och rättframt, och en bok som passar alla som någon gång gått på högstadiet. Karaktärerna ger stor igenkänning, men är ändå unika, och relationerna är speciella, men ändå fantastiskt trovärdiga. Ebba Hyltmark är en makalöst skicklig författare redan som sjuttonåring, och jag ser fram emot att få läsa ännu mer av henne i framtiden!

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Ebba Hyltmark
Förlag: Brombergs Bokförlag
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 289 st (Inbunden: 246 st)
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Alla suger och det är ingens fel
Annat: Läst som e-bok

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON


onsdag 10 juli 2019

Fahrenheit 451

Fahrenheit 451 är Rad Bradburys mest kända bok, från 1953. Det är en dystopi som utspelar sig under mitten av 2000-talet, i en värld där teve och radio tagit över. Brandmän ska inte längre släcka bränder, utan skapa dem. Deras jobb är att bränna upp böcker, och om så krävs även husen där de finns och invånarna i husen. Guy Montag är brandman, men när han möter den märkliga unga kvinna Clarisse McClellan förändras hela hans världsbild. För är det verkligen sant att böcker inte för något gott med sig, då de inte är verkliga? Montag måste en gång för alla bestämma sig för om han ska följa strömmen, eller ta risker som kan kosta honom livet eller ge honom den lycka alla söker efter. 

It's fine work. Monday burn Millay, Wednesday burn Whitman, Friday Faulkner, burn 'em to ashes, then burn the ashes. That's our official slogan.
s. 6

* * *

Jag tänkte att jag skulle vara "duktig" och läsa någonting på engelska, men kanske var inte det här den bäst lämpade boken där. För jag tror att jag kanske hade tyckt mer om boken om jag hade läst den på mitt modersmål svenska, för då hade jag nog kommit närmare allt i boken rent språkligt, vilket hade varit bra. För när jag läser boken nu känner jag mig hela tiden otroligt distanserad från allt som händer. Som läsare blir jag aldrig engagerad i händelserna, och ingenting känns verkligt och som att det händer "här". Det gör att läsningen blir tråkig, för jag känner aldrig något för karaktärer och bryr mig inte riktigt om vad som händer. Fast kanske hade det inte spelat någon roll om jag läste boken på svenska?

Vad jag dock kan säga med säkerhet är att jag anser att det är brist på relationer och karaktärsutveckling i den här boken. Man får visserligen se Guy Montags liv förändras drastigt, men samtidigt känns inte det så trovärdigt, då relationen mellan honom och Clarisse endast finns under en mycket kort tid. Det blir aldrig trovärdigt, och det gör att jag har väldigt svårt att sätta mig in i Guy Montags tankar och känslor, och för mig känns därmed ingenting i boken särskilt realistiskt.

Jag blir dock inte besviken på det som faktiskt var vad jag kom för först i den här boken. Givetvis talar jag om den omtalade handlingen om en värld där brandmän bränner upp all vår litteratur. Det är ett otroligt intressant scenario Ray Bradbury har byggt upp, och jag gillar särskilt slutet, samt att få ta del av de litterära utdrag som finns med i boken. Det ger en väldigt fina känslor, och boken är helt klart unik och 1953 var den förmodligen otroligt nytänkande, och det uppskattar jag. Fast tyvärr räcker inte det hela vägen. 

Fahrenheit 451 är en intressant bok om ett intressant ämne, men den lyckas ändå inte fånga mitt intresse. Det beror på att jag aldrig blir berörd eller engagerad av varken händelser, karaktärer eller relationer. Jag saknar hur olika relationer utvecklas på ett realistiskt sätt, för nu går allt overkligt hastigt. Jag saknar också att verkligen lära känna Guy Montag och andra personer, för nu är jag fortfarande deras främling. Jag saknar dessutom händelser eller någonting som får mig att vilja bläddra vidare.

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Ray Bradbury
Förlag: Simon & Schuster Paperbacks
Utgivningsår: 2013 (original: 1953) 
Antal sidor: 158 st (249 st inkl. "History, Context and Criticism")
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Fahrenheit 451
Annat: Läst på engelska

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON


söndag 7 juli 2019

Läst i juni

Antal böcker: 12 st
Den sista stjärnan av Rick Yancey
De kommer ändå inte tro mig av Ulla M. Nissen
Det måste gå av Ulla M. Nissen
Någon dag av David Levithan
Europa Pandemus av Peter Westberg
Det är alltid nåt man inte ångrar av Stephanie Tromly
Fahrenheit 451 av Ray Bradbury
Alla suger och det är ingens fel av Ebba Hyltmark
Farväl till vapnen av Ernest Hemingway
Hålla andan av Flora Wiström
Den märkligaste boken i världen & andra mysterier av Daniel Rydén
Fjädrar av Jacqueline Woodson

Antal sidor: 3172 st
Antal sidor/dag (genomsnitt): ca 106 st

Kommentar: 
Wow, vilken läsmånad! Så här mycket har jag inte läst på otroligt länge, och att göra det nu var verkligen härligt. En del riktigt bra böcker lästes, men annars har jag nu insett att klassiker inte tycks falla mig i smaken på grund av bristfälliga karaktärsbyggen.


Böckerna i rangordning (där 1 är bäst):
1. Det är alltid nåt man inte ångrar av Stephanie Tromly
2. Alla suger och det är ingens fel av Ebba Hyltmark
3. Någon dag av David Levithan
4. Det måste gå av Ulla M. Nissen
5. Den märkligaste boken i världen & andra mysterier av Daniel Rydén
6. Hålla andan av Flora Wiström
7. Fjädrar av Jacqueline Woodson
8. De kommer ändå inte tro mig av Ulla M. Nissen
9. Europa Pandemus av Peter Westberg
10. Den sista stjärnan av Rick Yancey
11. Fahrenheit 451 av Ray Bradbury
12. Farväl till vapnen av Ernest Hemingway

Mest...
Överraskande: Alla suger och det är ingens fel (Så on point, så äkta, så grym!)
Sorglig: Hålla andan (Den är så dyster och mörk, med starka händelser som berör)
Spännande: Det är alltid nåt man inte ångrar (Man vet ju aldrig vad Digby hittar på!)

Bästa...
Karaktär(er): Zoe & Digby - Det är alltid nåt man inte ångrar (Radarparet jag aldrig kan tröttna på, och som jag redan nu saknar), Li - Alla suger och det är ingens fel (Uppfriskande ärlig, realistisk och inspirerande)
Titel: Det måste gå (Så hoppfull och stark, vilket verkligen passar för boken)

Läsplaner för juli: Förhoppningsvis hinner jag läsa mycket även nu. Då står bland annat något recensionsexemplar och lite strand-pocketar högst på listan!


torsdag 4 juli 2019

Det är alltid nåt man inte ångrar

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Det är alltid nåt man inte ångrar är den tredje och avslutande boken i Stephanie Tromlys unika och färgstarka serie om Zoe och Digby och deras galna – och inte alltid helt lagliga – jakt på Digbys sedan nio år försvunna lillasyster Sally. Efter att Zoe dragits med av Digby in i hans kamp kan hon inte dra sig ur. Dessutom kommer de två närmare och närmare varandra, och Zoe saknar inte ens det vanliga high school-livet längre. Det drar ihop sig i jakten, och nu måste radarparet ta hjälp av sina vänner när de går förbi lagarna helt. Samtidigt funderar Zoe på vad som kommer hända när äventyret väl är över. Är det bara Sally som är klistret mellan Zoe och Digby?

Nu, med ett spår av fiendeskap och knappt undsluppna rättsprocesser bakom mig, kommer jag sjukt nog på mig själv med att bli rädd att hela galenskapen ska ta slut.
   För det ser faktiskt ut som om spelet är över.
[...]
   Men som vanligt börjar jag i slutet.
   Så här kommer det. En sista gång, från början.
s. 6

* * *

Jaha. Var det slut nu? 

Det är verkligen med en känsla av vemod jag skriver den här recensionen, för redan nu känner jag mig lite halv, när jag vet att jag inte kommer få uppleva mer av Zoe och Digby. Väl?! Den här serien är helt fantastisk, och förmodligen kommer den läsas om snart igen.

Just den här tredje och sista delen är precis lika bra som de två andra böckerna. Stephanie Tromly skriver så fantastiskt enkelt, men ändå med många dimensioner, och hon lyckas underhålla mig hela boken igen. Det är helt tack vare Zoe, den underbara huvudpersonen som verkligen är otroligt lyckad. Hon är så rolig, unik, intelligent och perfekt för hela den här storyn.

Nej, självfallet har jag inte heller glömt den makalöse Digby. Digby som någonstans ändå bär upp hela serien, och var den person som först fick mig att vilja läsa vidare om alla galna äventyr, för han lyckas alltid förvåna mig och det älskar jag. Alla andra karaktärer, såsom Felix, Henry och Sloan är också så speciella, och det märks att Tromly har lagt stort fokus där, för alla relationer och personer känns verkligen äkta, trots att de inte liknar någonting jag läst om tidigare.

Det finns ingen serie som ens är nära att likna den här, så det här är verkligen böckerna för den som vill bli överraskad, förvånad och ständigt underhållen. Det finns dock en hel del skillnader mellan den här boken och seriens tidigare, både på gott och ont. Faktum är att jag här delvis saknar de enorma äventyren och uppdragen som Zoe och Digby tidigare åtog sig. Det som händer här känns lite blekt i sammanhanget, då det inte är lika mycket förberedelser, action och spänning som innan. 

Å andra sidan är den här boken speciell på så sätt att relationer får mer plats och chans till utveckling. Tur är det ju då att jag älskar att läsa om Zoe och Digby och den kärlek som långsamt och trovärdigt växer fram mellan dem. Tromly lyckas med perfektion att blanda humor och skämsamhet med allvar på ett naturligt sätt, så även här sticker boken ut. Det är så mycket skoj mellan Zoe och Digby, men samtidigt finns det utrymme för seriositet, och jag förundras verkligen över hur författaren lyckats så förträffligt med det här. Än en gång blir jag överraskad av Stephanie Tromlys berättelser som når nya nivåer, och än en gång är överraskningen i slutändan positiv. 

Det är alltid nåt man inte ångrar är lika bra som seriens tidigare böcker, men på ett helt nytt sätt. Jag älskar och imponeras över hur Tromly med lätthet blandar seriösa känslor och relationsdraman, med humor och otroliga äventyr. Det är ett gäng unika böcker som jag ser fram att läsa om, flera gånger ganska snart. Jag ångrar verkligen inte att jag läste Det är alltid nåt man inte ångrar

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Stephanie Tromly
Förlag: Vox by Opal
Utgivningsår: 2019 (original: 2018) 
Antal sidor: 275 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 
Serie: Det är dags att inte freaka ut, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Trouble Never Sleeps
Annat: 

Blev du intresserad?
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.


måndag 1 juli 2019

Halvvägs + En mitt-på-året-tag

Det är första juli 2019, och vi kan därför påstå att ganska precis halva året har gått. Liksom de senaste två åren är det därmed dags för mig att titta på hur min läsning gått hittills i år! 

Årets läsmål:

• Läsa 75 böcker

Status: 41/75
Kommentar: Jag har kommit mer än halvvägs, så att uppnå det här målet känns verkligen lovande!



• Läsa 24 000 sidor

Status: 12834/24000
Kommentar: Även här har jag kommit lite mer än halvvägs, och jag hoppas verkligen att jag kan nå även det här målet i år.



Nu vidare till en ”Mitt-på-året-tag” om läsning!

1. Årets bästa bok hittills
Det är helt klart contemporary/romance-genren som har imponerat mest på mig under årets första halva. Och allra bäst är Ditt hjärta är mitt av Shivaun Plozza är. Boken har allt: unika relationer i form av kärlek, vänskap och systerskap, ett varmt, roligt och lättläst språk, samt karaktärer som ger igenkänning, skratt och engagemang.

2. Årets bästa uppföljare hittills
Helt klart Det är alltid nåt man inte ångrar av Stephanie Tromly. Jag fullkomligt älskar alla böcker om Zoe och Digby, och skulle kunna läsa dem om och om igen!


3. En bok som gjorde dig glad
Det är så otroligt många böcker som fått mig att le, flina och gapskratta i år, men om jag bara ska välja en säger jag Det är alltid nåt man inte ångrar, då Tromly skriver så roligt att man inte kan hålla sig för skratt när man läser alla konversationer och beskrivningar.

4. En bok som fick dig att gråta
Jag tror faktiskt att jag vid något tillfälle skrattade så mycket när jag läste fina Ditt hjärta är mitt att det kom några glada tårar! Och visst är boken också ganska sorglig till viss del.

5. Störst överraskning
Här finns flera stycken, här utan inbördes ordning:
• Ditt hjärta är mitt av Shivaun Plozza hade jag inga förväntningar på, men den var underbar.
• En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson var grym och helt oväntad.
• En ocean av kärlek av Tahereh Mafi verkade väldigt politisk och långt ifrån mig, men var en fullträff.

6. Störst besvikelse
Jag har faktiskt inte blivit riktigt besviken på någon bok ännu i år, men mitt svar blir nog ändå Den sista stjärnan av Rick Yancey. Boken innan gjorde mig dock mer besviken, men även här kändes det snopet att boken inte alls är i närheten av samma klass som ettan. 


7. Nyaste fiktiva crushen
Jag blir sällan förälskad i en bokkaraktär, utan snarare i en relation mellan två karaktärer. Relationen mellan Shirin och Ocean i En ocean av kärlek, samt den mellan Marlowe och Leo i Ditt hjärta är mitt är två oväntade, hoppfulla och superfina kärleksrelationer, som får mig att också vilja bli kär. Jag älskar dem!

8. Nyaste favoritkaraktären
Foto: Caroline Andersson
Jag vill egentligen svara någon annan för variationens skull, men sanningen är ändå Marlowe från Ditt hjärta är mitt. Jag känner igen mig mycket i henne, hon har gett mig ny styrka och så är hon oerhört rolig, intelligent och en perfekt röst i en stundtals ganska allvarlig bok!

9. Ny favoritförfattare (debutant eller ny för dig)
Jag blev oerhört imponerad av En helt vanlig familj, då boken är otroligt väl genomtänkt med en vattentät handling som ger många nya perspektiv på stora frågor. Författaren Mattias Edvardsson är därmed helt klart en ny favorit, då han verkligen skriver proffesionellt. Det är så roligt med svenska författare som lyckas!

10. Favoritfilm baserad på en bok du sett i år
Störst av allt (Quicksand) är ingen film, men Netflixs första, svenska originalserie från april. Jag älskar den, då den verkligen fångade allt jag också älskar med Malin Persson Giolitos bok med samma namn. Bra skådespeleri, genomtänkta miljöer och effektfulla scener. Helt klart en serie jag kommer se och gråta till många gånger!

Bildkälla
11. Favoritrecension du skrivit i år
Jag är faktiskt nöjd med min recension av För evigt din av Janne Persson. Jag gillar hur min recension verkligen bygger på ett tema, och att jag skrev om precis hur jag kände när jag läste boken, utan några eufemismer. Recensionen blev verkligen ärlig och rättfram. 

12. Den vackraste boken du fått eller köpt i år, än så länge 
Givetvis Kiera Cass Sirenen. B. Wahlströms har verkligen skapat omslagen till alla hennes översättningar med perfektion! Sirenens omslag är vackert, mäktigt och helt unikt. 


13. En ny bok du inte läst än, men vill läsa
Wildcard av Marie Lu kom ut tidigare i juni, och eftersom att jag älskade boken innan (Warcross) vill jag verkligen läsa den här snarast!

14. Mest efterlängtade bok som ges ut under årets andra halva?
Frukta mig av Tahereh Mafi kommer i slutet av augusti, och det är första boken i en ny serie om Juliette, Warner och alla andra. Jag älskar hur Mafi skriver och hennes förra trilogi var grym. Jag tror nog dock att jag ska läsa om den innan jag börjar på nästa serie. 

15. Vilka böcker måste du läsa innan året är slut?
• Crooked Kingdom av Leigh Bardugo, så att jag inte glömmer Högt spel innan.
• Dorei av Karolina Bjällerstedt Mickos, då det är ett gammalt recensionsexemplar. 
• En andra chans av Jojo Moyes, då jag svarade den redan förra året.


Sammantaget har mitt läsår 2019 börjar otroligt bra och jag ser fram emot en lika bra fortsättning!


fredag 28 juni 2019

10 böcker som gett mig nya insikter och lärdomar - DEL 2

Förra veckan blev jag inspirerad av situationen i Fahrenheit 451 och började tänka på att böcker är så mycket mer än bara fiktion och underhållning. Jag skrev om fem böcker som är utmärkta exempel på det, och som gett mig nya insikter och lärdomar. Här finns det inlägget att läsa, och nu kommer de resterande fem böckerna jag rekommenderar till den som vill läsa något som får en att ändra åsikt, förändra sin livssyn eller lära sig något helt nytt. 

Varning för spoilers!

Förra sommaren läste jag Jag ska rädda er alla, som är skriven av den franska författaren Émilie Frèche. Det gick inte många dagar mellan nyhetsrapporteringarna om de fruktansvärda händelserna i Syrien med Daesh (IS), och när jag läste den här boken fick jag helt ny kunskap om radikalisering. Boken djupdyker i terrorsekters metoder för att få med sig vilsna själar i sina galna planer, och Frèche har gjort ett enormt arbete för att få allt autentiskt. Den här boken ger verkligen utmärkande chanser till att förstå hur den värsta sortens manipulation i form av radikalisering kan gå till. Det är ett fruktansvärt ämne, men en otroligt lärorik bok. 

Även om Dennis Westerbergs budskap i Jag dog och fick liv igen inte var viktigt för mig av livsavgörande anledningar, fick boken mig ändå att börja tänka efter. Det är i mångt och mycket en "hjälpbok" inom allt som har med psyket att göra. Jag läste den under slutet av skolterminen, mellan alla slutprov och prestationskrav och boken gav mig oväntade insikter och lärdomar om tankesätt, och där och då var det perfekt. "Tankar är bara tankar" och andra viktiga budskap från boken blev mitt mantra, och även nu tänker jag mycket på alla användbara, livsförändrande idéer som boken tar upp. 

Innan jag tog upp En ocean av kärlek skriven av Tahereh Mafi var jag skeptisk, då jag trodde att boken skulle vara för politisk och religiös i sina budskap. Fast av samma skäl som jag var skeptisk kommer jag alltid minnas den här boken, som gett mig helt nya insikter. Mafi skriver om Shirin som är muslim i USA år 2002, efter dåden i tvillingtornen. Det är en äkta skildring av islamofobi, som visade mig hur det är att uppleva det. Dessutom ger boken unika perspektiv på islam, då Shirin inte är den stereotypa muslimen vi gärna ser framför oss. Shirins intressanta tankar kring valet att bära slöja tar jag också med mig. Boken kommer på mig med alla de fördomar jag inte ens visste att jag hade, och jag är tacksam för alla nya perspektiv på islam den har gett mig. 

När vi talar om andra världskriget är det ofta ”tyskarna” vi talar om, när vi borde säga ”nazisterna” eller ”de som följde Hitler”, och den insikten fick jag först av Markus Zusak, i succén Boktjuven. Zusak har skrivit en fiktiv berättelse om ett tyskt par under kriget, som tar hand om en föräldralös flicka och därefter gömmer en jude i källaren, trots den livsfara som det innebär. Boken ger en helt unik inblick i livet i Tyskland under andra världskriget och Förintelsen, och får alla läsare att minnas att alla tyskar inte var nazister, utan att det fanns de som riskerade sina liv för rättvisa. Det är en viktig bok som lärde mig att aldrig dra alla över en kam, och jag kommer alltid minnas den för det. 




Det märks direkt att författaren Mattias Edvardsson lagt ner mycket arbete på sin bok En helt vanlig familj, för storyn är både intressant, spännande och lärorik. Romanen djupdyker i och ger nya insikter om det svenska rättsväsendet. Innan jag läste den här boken hade jag ingen aning om vilka skäl som kan ligga bakom att man avstår från att anmäla en våldtäkt,. Edvardsson väver skickligt in kritik mot vårt rättsväsende, på ett lärorikt sätt. Han visar bristerna och kryphålen, och lär mig om sådant jag inte hade en aning om, men som är ständigt aktuellt i rättsliga sammanhang. Det är en viktig bok som gett mig nya insikter för alltid. 



Så det var totalt tio böcker som lärt mig någonting jag alltid kommer bära med mig. Har jag glömt några viktiga böcker? Kommentera nedan! Ha en fortsatt fin sommardag!


tisdag 25 juni 2019

Det måste gå

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Det måste gå är uppföljaren till Ulla M. Nissens De kommer ändå inte tro mig. Elsa har nu tillslut anmält våldtäkten hon utsattes för, men det blir inte bättre. Särskilt inte när hon tvingas till en kurator som inte förstår någonting. Hon förstår inte att det inte hjälper att prata om det, och dessutom menar hon att Elsa har en ätstörning så nu får hon inte längre träna. Samtidigt distanserar sig Elsa mer från Isak, som inte vet vad hon utsatts för. Hjälp kommer dock från oväntat håll från den nya killen Alexander, och snart är Elsa indragen i både kärleks- och vänskapsproblem, samtidigt som hon försöker lära sig att leva med ångesten, börja äta igen och bli den vanliga Elsa.

Hon reser sig och lägger tillbaka saxen. Stänger skrivbordslådan. Går ut på toan och snyter sig ljudligt. Möter sin rödgråtna spegelbild.
   ”Jag klarade det”, säger hon till sig själv. ”Det var nära, men jag kunde låta bli.”
   Hon drar ett djupt andetag och ser sig själv i ögonen. ”Jag ska fixa det här. Det kommer att gå. Det måste gå.”
s. 150-151 (e-bok)

* * *

För en gångs skull kan jag bedöma en uppföljare på ett rättvist sätt, då jag tog upp den direkt när jag avslutat boken innan. Så jag hann inte glömma karaktärer, känslor eller händelser. Jag tror dock att det är en sådan bok där man behöver ett färskt minne från början om man ska få ut något av den, för på 200 sidor blir annars startsträckan en för stor del av boken. Dessutom kastas man direkt in i handlingen och Ulla M. Nissen ger ingen chans till att friska upp minnet, så det är bara att vara med från början. 

När jag läste första boken funderade jag snabbt på att sluta läsa, och redan efter den var jag glad att jag inte gjorde det. Nu är jag ännu gladare, för den här boken är otroligt mycket bättre än ettan. Först och främst händer det mer saker, karaktärer utvecklas, relationer skapas och förändras, och det gör att boken lyckas med konststycket att engagera mig som läsare utan några större problem. 

När det gäller karaktärerna är boken också en fantastiskt positiv överrasknng. Jag gillar verkligen Elsa i den här boken, då hon har mognat otroligt snabbt och inser att hon är sjuk och låter andra hjälpa henne. I den här boken känns hennes känslor och upplevelser ännu mer äkta än i första boken och jag njuter verkligen av att läsa boken och se hur Elsa mår bättre. Och när man verkligen bryr sig om en boks karaktärer, då har författaren lyckats.

Relationerna är jag fortfarande inte imponerad av. Kärleken mellan Elsa och Isak känns falsk, då den är ytlig och orealistisk. Det blir bättre mot slutet, men jag är ännu inte övertygad om den magiska kärleken mellan två högstadieelever utan någonting gemensamt. Relationen mellan Elsa och Lilian älskar jag dock ännu mer nu, då den är verklig, fin och oväntad. Kärleken mellan (SPOILER!) Lilian och Alexander är dock som den mellan Elsa och Isak. Den är så oäkta, perfekt och inte alls oväntad. Nej, jag har svårt att köpa att det var kärlek vid första ögonkastet. Det känns för enkelt. 

Något jag verkligen älskar är relationen mellan Elsa och Alexander, för den är äkta. Dels för att det är ren vänskap mellan en tjej och en kille, och dels för att de delar svåra erfarenheter. Jag hade velat läsa mycket mer om deras vänskap, för den gillar jag mest med hela boken, då den är fylld av hopp. Något annat jag gillar är alla idéer som Elsas kurator delger henne under bokens gång, liksom alla hoppfulla citat. Budskapet i Det måste gå är liksom i första boken otroligt viktigt och allvarligt, men samtidigt hoppfullt och det gör boken oväntat bra. 

Det måste gå är en bra uppföljare, då den är bättre. Handlingen är bredare, mer mångsidig och mer hoppfull. Budskapen är viktiga, fina och lärorika. Även om relationerna känns oäkta, för simpla och lågt prioriterade, lyckas Ulla M. Nissen beskriva flera vänskapsband på ett realistiskt, vackert och oväntat sätt. Det är dem och alla budskap som bär upp boken och gör att jag kommer minnas den fylld med hopp, glädje och förvåning. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Ulla M. Nissen
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 262 st (Inbunden: 200 st)
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Elsa-serien, Del 2
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Det måste gå
Andra delar i serien: De kommer ändå inte tro mig
Annat: Läst som e-bok

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.