lördag 29 april 2017

Hur att blogga förändrat min läsning

Glad lördag på er! 

Häromdagen läste jag ett inlägg på Agnes bokblogg och av någon anledning blev jag så inspirerad av en bok-tags-fråga hon svarade på. Det var något i stil med "hur har din läsningen förändrats sedan du började blogga?", och jag började själv fundera på det och bestämde mig för att skriva lite om det själv.

Den 16 juli 2014 startade jag Tusen sidor, och herregud, det är nästan tre år sedan! Det känns så himla konstigt att det har gått så lång tid. I nästan tre år har jag alltså bloggat här, och jag är fortfarande kvar! Att bloggen har gett mig så mycket i form av roliga möjligheter, förbättrat skrivande och sådär, det är sådant jag alltid tänkt på, och som jag skrivit en hel del om tidigare. 

Men det är inte det enda att blogga har gjort, för faktum är att min blogg har förändrat mycket i min läsning. Det är mycket positiva saker, men också lite negativa. När jag år 2014 började blogga visste jag att jag älskade böcker och jag läste en hel del. Det var mest serier och välkända böcker. Jag hade till exempel precis plöjt igenom Hungerspelen och även en hel del andra serier, men nu i efterhand inser jag at jag hade så dålig koll på böcker. 

Jag läste nästan ingen contemporary, utan det var mest fantasy och deckare, och helst långa upprepande serier. Jag vet inte hur många Dalslandsdeckare jag läst och (inget ont mot dem, men...) i varenda en av dem höll de små barnen på att bli uppeldade, innan de mirakulöst nog överlevde. Så visst, jag älskade att läsa, men jag var så feg i min läsning. Det är en av de saker att blogga förändrat. 

Ett tag levde jag för dystopier, ett annat tag för fantasy och nu är jag något av en allätare. År 2014 läste jag inte "sådana där kärleks-böcker", men åh så mycket härligt läsning jag missade! Jag är så glad att mitt bokbloggande fått mig att våga testa nya genrer, för när man i princip var den enda som inte läst "Förr eller senare exploderar jag" var man ju tvungen att göra det, och jag blir fortfarande helt lyrisk när jag tänker på den! 

En annan sak jag tänkte på var hur 10-12-åriga jag stod på biblioteket och såg att "oj, en ny bok i min favoritserie har visst kommit!". Idag vet jag att den 6:e mars 2018 kommer en ny bok i Tahere Mafi's "Shatter me" ut. (Visste ni förresten det?!). Det jag menar är att förut hade jag tur om jag fick tag i en ny bok, men idag vet jag precis vad jag har att vänta åtminstone flera månader i förväg. Det är ju nästan ett måste om man ska hänga med i bokbloggarvärlden!

Något mindre bra att bokblogga gjort mig är att göra läsning mer till ett måste. För läser jag inte, då är det ju svårt att bokblogga. Och av någon anledning känner jag ofta press över att hinna läsa så mycket som möjligt. För har man nu hittat alla böcker som ges ut om tre månader vill man ju hinna läsa dem också! Och det har gjort att jag ofta känner mer press över att läsa. Samtidigt sätter jag gärna upp olika mål, för att peppa mig och för att ha något att jobba emot... 

Men sedan har vi också en till positiv sak bloggande gjort för min läsning. Redan när jag började bokblogga lovade jag mig själv (och mina (då obefintliga...) läsare) att recensera varenda bok jag läser, och det har jag faktiskt gjort ända sedan dess. 170 recensioner har jag skrivit, och då är inte de som är dubbla medräknade. Att veta att när jag läst klart en bok ska jag skriva om den har förändrat mitt sätt att läsa på en hel del. Förr bara plöjde jag igenom böcker och tog upp nästa, men numera reflekterar jag mer över vad jag läser. Jag får ut så mycket mer av en bok, och det är ju härligt!

Nu får ni jättegärna dela med er av hur att blogga förändrat era läsvanor! Och tack Agnes (och Systrarna Böcker) för inspirationen!

onsdag 26 april 2017

"Ordbrodösen"

Av Anna Arvidsson

Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 325 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Ordbrodösen
Annat: 

Handling: Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett.

I en värmländsk bruksort bor sedan århundraden tillbaka en säregen släkt. De har en stark ställning och en kraft som till varje pris måste hållas hemlig. Kvinnorna i släkten är ordbrodöser. Alba har aldrig önskat sig förmågan att styra andra människor, men accepterat att hennes framtid är utstakad. Hennes mor, mormor och mormors mor har alla fått kraften på sin artonårsdag. Inträdesprovet ska vara en ritual, inte ett verkligt test. När Alba misslyckas står alla handfallna. Ingen berättar vad de misstänker ligger bakom hennes oförmåga. Istället skickas Alba hastigt till en avlägsen släkting i Stockholm och bit för bit börjar hon själv lägga pusslet.


Men någon försöker hindra hennes sökande. Någon som inte skyr några medel för att nå sitt mål. Någon som kan få vem som helst att lyda.
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Jag läser knappa 70 sidor och sedan är jag fast. Jag är som uppslukad av boken och känner det som om jag också bott i Vintervila och väntat på min kraft i arton år. Och det är skickligt av författaren. Något av det värsta är böcker som tar lång tid att komma in i, men här luras man effektivt in i världen och sedan är man fast. Resten av boken är i nedförsbacke. Det ger en så positiv läsupplevelse, för första intrycket är avgörande. 

Historien bakom Ordbrodösen är intressant. Författaren kom på ordet och när hon sökte efter det fick hon inga träffar, trots att det var så självklart för henne. Jag älskar idén att bygga en bok på ett ord. Genialt! Historien om ordbrodöserna är klockren. Det är intressant rent praktiskt hur kraften fungerar och jag älskar mystiken kring ordbrodöserna. Nutid blandas med historier från förr och det ger en bra förståelse och förstärker mystiken. 

När jag först introducerades till Vintervila kände jag bara: "Åh! Ja! Ett mystiskt samhälle". Kort därefter byttes miljön mot storstad och jag blev lite besviken. Men några sidor senare insåg jag att det inte var något negativt, för en mystisk och unik historia berättad i en storstad blir ännu mer mystisk och ännu bättre än när den berättas där man först väntar sig. Och så gillar jag att boken utspelar sig på flera platser, för det gör att den känns lite bredare.

Det är inte mycket mer än 300 sidor, men Anna Arvidsson fyller dem effektivt, utan att boken känns ofullständig eller överfylld. Det händer alltid något, men samtidigt får tankar, mystik och relationer stor plats, och att lyckas med det är riktigt bra. Arvidsson skriver enkelt, skickligt och genomtänkt, planterar små ledtrådar och leder en sakta precis dit hon vill. Jag älskar även deckar- och thrillerinslagen, som ger boken ytterligare en dimension. 

De flesta av karaktärerna är välgjorda och helt underbara. Jag älskar vänskapen mellan Alba, Lo och Klara. Deras relationer känns så äkta. Jacks och Albas relation, däremot, känns mindre trovärdig. Den blev för perfekt för snabbt, helt enkelt. Men för övrigt är karaktärerna fantastiska. Deras historier är trovärdiga och jag gillar hur man får lära känna flera genom historier och drömmar. Det gör att boken känns så rik och fyllig. 

Jag vet inte hur många gånger Ordbrodösen lyckas förvåna mig. Och jag älskar att bli förvånad. Saker förändras ständigt och man får nya ledtrådar lika ofta som man inser att något inte stämmer. När man tillslut fick namnet på en viss person kändes det så självklart. Redan från början och genom hela boken nämndes personen, utan att jag tänkte på det, men då var det så självklart. Jag kände mig så lurad, men samtidigt älskar jag sådant!

Ordbrodösen är unik på så många sätt. Som läsare blir man oväntat snabbt en del av världen. Boken är välgjord och skickligt skriven och jag bara älskar mystiken kring ordbrodöserna. Till skillnad från andra thrillers/deckare/mystik-böcker är Ordbrodösen så enkelt och effektivt skriven. På 300 sidor hinner relationer utvecklas och spänning och mysterier gå fram och tillbaka flera gånger, men det går aldrig för snabbt och det är unikt. 

Betyg: 
   

söndag 23 april 2017

Världsbokdagen 2017

God morgon!

Idag är det söndagen den 23 april 2017, och det kan ju låta som vilken dag som helst. Fast, som ni förhoppningsvis redan vet är det inte vilken dag som helst utan det är självaste Världsbokdagen

Faktum är att jag inte är så mycket för sådana här temadagar, utan det känns mest ganska överskattat. Det finns ju en hel del konstiga dagar, men så har vi ju de lite viktigare dagarna också. Som våffeldagen, då man är ursäktad att äta våfflor till både frukost, lunch och mellanmål, och alla dagar som uppmärksammar sjukdomar och andra orättvisor i världen. Och så har vi ju världsbokdagen, som ju är ett utmärkt skäl till att babbla oavbrutet om böcker, vilket är ungefär det jag tänker göra nu. 

Så idag firar vi världsbokdagen, men visste ni att SF firar Barnens biodag idag? Samma dag som självaste världsbokdagen! Personligen tycker jag att det är lite oskickligt av dem. De stjäl en dag som ska främja läsande hos bland annat barn och vill istället få barn att se på film. Det är troligen inte medvetet, men ändåNja, jag vet inte riktigt vad jag tycker... Nu har de fått lite gratis reklam också - härligt!

Något som dock får mindre reklam och uppmärksamhet är själva världsbokdagen. Bara för att jag som tonåring råkar älska böcker i en värld där det är ganska sällsynt håller jag koll på den här enda dagen då läsning uppmärksammas, men faktum är att den inte gör det så mycket som jag skulle önska. För än så länge har jag inte hört någonting om dagen, och det är så synd. Visst, det finns många dagar som är viktigare, men lite mer uppmärksamhet kan väl ändå läsning få? Bara några ord på bibliotek, i radio, tv och i bokaffärer skulle ju räcka!

Att den här viktiga dagen ännu inte fått någon uppmärksamhet är inget jag kan göra något åt, mer än att sprida mina ord här. För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om mitt bokintresse och fem bra anledningar att läsa och här kan ni läsa det, för att inspireras lite en dag som denna. När ni sedan blivit sugna på att läsa kan ni ta en titt under fliken "Mina favoriter". Där hittar ni mina favoritböcker och favoritserier. 

Jag vill även tipsa om Ordbrodösen, en relativt ny, svensk debutbok. Den är på ungefär 300 sidor och en härlig blandning av vänskap, kärlek, thriller och mystik. Det är hemliga sällskap, märkliga historier och hotfulla människor med avsikten att mörda när det är vad som krävs för att rädda ordbrodöserna inom släkten. Väldigt lättläst och enkel, men ändå händelserik och unik bok!

Nu har jag gjort några tappra försök att uppmärksamma en fin dag, men helt ärligt vet jag inte vad man ska ägna den åt, bortsett från att läsa en bok, vilket ju känns som en dålig ursäkt till att instifta en temadag. Jag tror att det viktigaste är att ägna dagen åt är att uppmärksamma det viktiga med läsning, och mer än så här tror jag inte jag kan göra. Men självklart ska jag försöka ta mig tid till lite läsning idag!

Vad ska ni själva hitta på idag? 

torsdag 20 april 2017

Människors lathet skapar problem

Jag har celiaki. Kanske vet du inte vad det är, men glutenintolerans har du nog hört talas om och det är samma sak. Om jag äter gluten, som finns naturligt i vete, korn och råg, blir min tunntarm inflammerad. Tarmluddet förstörs och jag får ingen näring genom det jag äter. Att ha celiaki är inget stort problem. Visst, pastan är dubbelt så dyr som vetepasta och det mjuka brödet är ofta kompakt som en blöt tvättsvamp, men hyllorna med glutenfritt utökas kontinuerligt. Det som försvårar att leva med celiaki är folks okunskap och lathet. Att ha celiaki blev till att vara glutenintolerant, som blev till att “vara gluten”, och plötsligt har jag blivit stämplad som ett protein som gör ditt saftiga vetebröd fluffigt. Absolut, det finns större problem än att bli kallad gluten, men faktum är att folks lathet leder till problem som till slut blir allvarliga.

Så sent som i veckan fick jag återigen bevis för att problemet finns. Jag stod i kön i skolmatsalen och när jag kom fram pekade jag på köttfärsbiffen och frågade om det var gluten i den. Efter ett tydligt “nej” tog jag för mig. Mattanten hade redan vänt sig om, men när jag närmade mig tomatsåsen vände hon sig bestört mot mig. Efter en stund stod det klart att jag inte alls kunde äta biffen. Jag var ju gluten och biffen var inte gluten. Visst, det värsta som händer om jag får i mig gluten är att jag får ont i magen. Sker det flera gånger under en tid blir jag trött och illamående. Vägen till en allvarlig situation är lång, men liksom att glutenintolerant blev till “gluten”, blir pollenallergiker till “pollen” och äggallergiker till “ägg”. Min syster har en svår som i ambulans-svår äggallergi. Skulle hon utsättas för de här missförstånden kan situationen bli väldigt allvarlig och därför måste vi ta tag i problemet.

Jag vet att många slutat anstränga sig för att få andra att benämna deras sjukdom korrekt och det är synd. För om man inte upplyser andra om deras felsägningar ger man ju ett okej till att fortsätta säga fel. Jag förstår att man inte orkar säga till varje gång och så kan jag också känna. Man vill ju till exempel inte rätta sina kompisar hela tiden, och till slut vänjer man sig. Hur ska jag annars förstå mattanterna när de talar i gåtor? Men om alla som inte orkar rätta de som säger fel skulle veta vad konsekvenserna av det blir, skulle nog fler säga ifrån. Man måste sluta förlika sig med att bli kallad “gluten”, för även om man själv inte störs leder det till problem och det är de problemen som måste synliggöras för att vi ska få till en förändring.

För mattanterna i skolan är jag “gluten”. Frågar jag om det är gluten i maten och det är det svarar de nej, för maten är ju inte “gluten”, då jag som är “gluten” inte kan äta den. Andra gånger pekar de på den så kallade “glutenpastan” eller “glutensåsen” och även då blir jag förvirrad och missförstånd sker. Det är ju logiskt att jag som “gluten” ska ha “glutenpastan”, men problemet är att missförståndet skett redan från början, när “glutenintolerant” blev till “gluten”. Ber jag om hallonsylt vill jag ju inte ha sylt utan hallon och så borde det vara här också. Hemma hos mig kallar vi min pasta “glutenfri” och det fungerar alldeles utmärkt.

På dagis fanns det en tjej som enligt pedagogerna var “laktos”. Hon fick stekt potatis när vi andra fick potatismos och det var inget mer med det. Nu inser jag att det här betydde något, för lär man en fyraåring att det heter “vara laktos” och “vara gluten” är det ju nästan självklart att det sitter kvar i vuxen ålder. Jag beskyller absolut inte mina dagispedagoger, utan felet ligger hos samhället. Dagens samhälle är fyllt av okunskap och medierna är inte sena med att hänga på. Folk frågar om jag kan äta glass, fast jag är “gluten”, eller kanske “glutenallergisk”. Andra frågar hur känslig jag är, då de inte kan skilja på allergi och intolerans. Mattanterna ber mig specificera vad gluten är när jag undrar om jag kan äta maten och på teve berättar experterna om “glutenallergi”. Andra har aldrig hört talas om att vara glutenintolerant, utan för dem är den enda benämningen “gluten”. Då är det ju inte konstigt att mattanterna frågar om jag ska ha “glutenpasta”, när jag kommer till matsalen.

Även om ett missförstånd i mitt fall inte blir allvarligt handlar det om principen. För dagens samhälle är fyllt av okunskap och lathet, och de två tillsammans skapar missförstånd och problem. Att vara glutenintolerant blev till att “vara gluten” och att vara äggallergisk blev till att “vara ägg”. Tänk dagen då någon med en svår allergi står i skolmatsalen och utsätts för det som händer mig hela tiden. Då kommer ingen längre kalla mig petig eller säga att problemet är så litet att jag inte har någon rätt att klaga. Alla måste förstå problemen som uppstår när man utelämnar det mest väsentliga i orden glutenintolerans och nötallergi. Om jag är “gluten” blir min pasta “glutenpasta” och då sker missförstånd. Människors lathet skapar problem som blir allvarliga och därför måste vi vända den negativa trenden.

* * *

Det här är en krönika jag skrev i skolan i början av året. Eftersom att jag själv, liksom jag skriver, har celiaki är det här ett viktigt ämne för mig, och därför tänkte jag att jag kunde publicera här, för att sprida det viktiga budskapet! Hjälp mig gärna att sprida det ännu mer, genom att dela och upplysa andra! 

söndag 16 april 2017

"Lockwood & CO: Den flammande skuggan"

Av Jonathan Stroud

Förlag: B. Wahlströms
Utgivningsår: 2016/2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 477 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 11+
Serie: Lockwood & CO, Del 4
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Creeping Shadow
Andra delar i serien: Den skrikande trappan, Den viskande dödskallen, Den ihåliga vålnaden
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Lucy har lämnat spökjägarbyrån Lockwood & Co. Numera frilansar hon för olika agenturer, som hon tycker bättre uppskattar hennes unika talang för att förgöra spöken. Men när Anthony Lockwood ändå ber Lucy om hjälp kan hon inte säga nej. Hans agentur är den enda som anses skicklig nog att åta sig fallet med det legendariska spöket som kallas den flammande skuggan. Det är ett extremt farligt uppdrag, och Lucys begåvning är helt nödvändig om Lockwood ska lyckas.

Men stämningen mellan Lucy, Anthony och de övriga agenterna är minst sagt spänd, vilket försvårar en redan hotfull situation. De måste hitta ett sätt att försonas och kunna samarbeta igen, om de ska lyckas. Men så uppdagas en chockerande sanning som kommer att skaka om dem alla.
-Handling från Bokus.se
""Fortare. En liten mus kunde ha lirkat ut den där stenen."
"Jag försöker."
"Jag skulle göra ett bättre jobb och jag har inga händer. Ta i lite, kvinna.""
s. 31

""Hon kommer", sa jag, "I det här läget skulle jag föredra information framför förolämpningar."
    "Med mig får du hela paketet. Det här är en knivig situation, Lucy. Ska du inte släppa ut mig? Då kan jag göra slut på ditt lidande."
    "Det tror jag säkert. Jag har den nästan... Håll vakt, bara."
    "Ska jag säga till när hon är framme hos dig?"
    "Nej! Innan det."
    "När hennes fingrar sluts runt din hals?"
    "Säg till när hon kommer in i rummet."
    "För sent. Hon är redan här.""
s. 31-32

Quill Kipps som förlorat sin Syn får ett par glasögon som ger honom den tillbaka:

""Och där!" Kipps flyttade sig, kisade bakom kristallinserna. "Två mantelklädda figurer ute på allmänningen. De står tätt ihop med nerdragna huvor, hopkurerade som om de fryser. Det kommer spökdimma från deras mantlar. Nu börjar de springa... De är borta! Åh, det här är så fantastiskt! Det finns så mycket att se!
    George tittade upp från schackbrädet. "Själv är jag glad att han är så lycklig, men någon annan kanske föredrog den deppigare, tystare Kipps? Det kommer att bli en lång natt."
   Kipps vände sig om. "Och åh - så fasansfullt. Där bort vid elden! En mager, skrumpnad sak med utstående tänder..."
    "Det är min farfar", sa Danny Skinner högdraget. "Han lever fortfarande."
    "Ja, just det. Jag blev nog lite överentusiastisk där.""
s. 339

Omdöme: Tre år senare är det fortfarande ett mysterium för mig. Varför i hela världen skriver man att boken lämpar sig för 9-12-åringar? Jag är femton och jag älskar det här. Mina föräldrar likaså! Så om du tillhör en av dem som tilltalats av både spännande omslag och handlingen, men blivit avskräckt på grund av det: Läs ändå! För det här är en så underbart charmig, spännande, humoristisk och välgjord serie. Helt underbar!

Fjärde boken i serien nu, och jag slutar inte imponeras. Den flammande skuggan håller måtten, mer en väl. Bokens handling är unik på så många sätt. Jag älskar hur Stroud byggt upp en värld där spöken är vardag och han får det att kännas så trovärdigt. Att boken utspelar sig i England gör den så charmig och alla bara andas England och det är så härligt. Mer fokus är på karaktärerna och deras relationer, vilket ger boken en ytterligare dimension.

För något som är unikt för den här boken och serien är dess många olika dimensioner, som alla lyckas pusslas ihop på ett så skickligt sätt. Jonathan Stroud blandar skräck, mystik och spänning, med en stor dos humor, en hel del mysterier och trevande vänskap och kärlek. Han har verkligen lyckats få med allt och det är det som gör böckerna så bra. Han lyckas skapa invecklade mysterier och spökfall och det är verkligen ett äventyr att läsa.

Boken är något av en deckare och därför spännande att läsa. Något som förvånar mig är språket. Man bara flyter igenom och det går så lätt att läsa, vilket är trevligt. För även om språket är enkelt rymmer boken så mycket och den känns inte tunn, utan enbart fyllig. Om det är något författaren verkligen lyckats med är det humorn. Det är sarkasm, ironi och små gliringar och skämt karaktärerna emellan hela tiden, och jag kan knappt hålla mig för skratt. 

Den som bjuder på mest humor är helt klart Den viskande dödskallen, och gud vad jag älskar honom. Det är en så välgjord, klockren karaktär och hans relation med Lucy är helt underbar. Övriga karaktärer och relationer är också helt fantastiska. Alla karaktärer känns så äkta och är så himla intressanta. Lucy som berättare är helt underbar och jag gillar hur relationerna ständigt förändras och blir djupare, samtidigt som de har ihjäl spöken. Genialt!

Slutet måste man ju ändå älska. Jonathan Stroud vet sannerligen hur han ska ge en precis tillräckligt för att man ska vara nöjd, men ändå för lite för att man inte ska vilja ha mer. 
Cliff-hangers är ju något av det bästa, men också värsta och här får man dem ständigt, vilket ger boken ett unikt driv framåt och en ständig längtan efter en fortsättning. Tack och lov visar det här slutet att det ju nästan måste komma en fortsättning, vilket är grymt bra!

Den flammande skuggan har så mycket att leva upp del i sina föregångare, men den lyckas på alla plan. Det är en unik blandning med sin perfekta blandning av skräck, mystik, deckare, vänskap och humor och jag slutar aldrig fascineras av det England och den värld Jonathan Stroud bygger upp. Språket är enkelt utan att vara tråkigt och karaktärerna är så äkta och välgjorda - man bara måste ju älska skallen! Kort sagt - Unikt och imponerande!

Betyg: 
    


torsdag 13 april 2017

"Att skriva på svenska var en utmaning" - Intervju med Joseph A. Davis

Joseph A. Davis är just nu aktuell med fantasyromanen "Markus av Trolyrien". Här kan ni läsa mer om Joseph och boken och här kan ni läsa min recension på boken, och om ni inte redan läst boken tycker jag verkligen att ni ska göra det! Jag fick möjlighet att göra en liten intervju med Joseph och här är resultatet av den!

Beskriv Markus av Trolyrien med en mening!
Markus av Trolyrien är en verklighetsbaserad fantasyroman om en skadad tonårskille som blir en motvillig hjälte i en värld där det absurda är vardag.

Vad är det roligaste med att vara författare och att skriva fantasy?
Att bjuda in folk till en värld som jag har skapat och se att de blir lyckliga där. När jag hör att någon har läst boken och njutit av den blir jag glad. Jag pratade med en tioårig pojke för ett par dagar sedan, och han sa att han hade läst Markus av Trolyrien tre gånger. Det var en otrolig känsla att tänka hur mycket glädje han måste ha fått av min lilla bok om han ville kliva in i den så många gånger.

Vad inspireras du av när du skriver?
Livserfarenheter. Kulturkrockar. Läsmaterial som har berört mig på olika sätt: H.C. Andersens sagor, Discworld, tidningen, Tusen och en natt, Bibeln. Promenader i skogen. Det absurda i vardagslivet.

Vad var det svåraste med att skriva Markus av Trolyrien?
Att våga tro på boken. Markus av Trolyrien är den första boken jag har skrivit på svenska -- jag har engelska som modersmål och har lärt mig svenska ganska sent i livet (som vuxen). Att skriva på svenska var en utmaning, och under hela processen var det en ständig brottningskamp att tro att boken skulle kunna bli bra.

Hur lång tid tog boken att skriva och hur gick arbetsprocessen till?
Boken är skriven i tre delar. Den första delen (kapitel 1-18 samt ett borttaget kapitel 19) skrevs ett kapitel i taget som högläsningsmaterial för en ung vän som låg på sjukhuset efter en svår skidolycka. (Det är en del av det jag menade med verklighetsbaserad fantasy -- huvudkaraktären är baserad på honom.) Jag minns inte hur lång tid det tog, kanske två månader? Sedan skickade jag manuset till ett förlag för lektörsläsning. Tanken var inte att de skulle ge ut Markus av Trolyrien utan snarare att de skulle läsa den och ge kritik så att jag kunde lära mig att skriva bättre på svenska. Under lektörsläsningen kom förlaget ändå fram till att de ville ge ut boken. Det enda problemet var att de tyckte att den var för kort. Alltså fick jag skriva del 2 och del 3, och förlaget gav ut alla tre i en bok. Totalt sett tog skrivandet kanske 6 månader. Sedan tog redigeringen och resten av utgivningsprocessen minst 6 månader till.

Markus av Trolyrien är en sådan där bok som passar för alla åldrar - Var det också tanken när du skrev och i så fall, hur lyckas man med det?
Jag är glad att du tycker att den passar för alla åldrar. :-) Läsare från 9 år till pensionär har fått mycket glädje av boken, men egentligen var min första målgrupp en enda sängliggande femtonåring. Tanken var att boken skulle vara ett lättsamt och roligt tidsfördriv för honom och ge honom lite glädje och hopp i den långa och svåra återhämtningsprocessen.

Vilket är ditt bästa skrivtips?
Joseph A. Davis
Ta promenader. Håll ögonen öppna och ställ frågor. Till exempel: om du är ute i skogen och hittar en borttappad vante, låt frågorna flöda fritt: "Vem tappade den här vanten? Och varför? Den är ganska liten -- kan ägaren vara en alvprinsessa? Kan hon ha tappat den avsiktligt för att markera det som ligger begravd under den..." Osv, osv. Skriv ner dina svar i ett block och låt dem mogna under flera promenader tills du har en huvudkaraktär med ett tydligt mål. Då kan du bestämma dig om hon ska uppnå målet eller inte, och då har du en berättelse.

Har du något boktips för ungdomar?
Min genre är fantasy, och då måste jag säga Narniaböckerna. Jag har hört att de svenska översättningarna kan vara lite svårlästa på grund av gammalt språk, men det är värt mödan. Det ligger gömda skatter i de böckerna, om man är villig att gräva lite.

Och den viktigaste frågan - Kommer det en uppföljare?
Vad roligt att du frågar! Uppföljaren är redan skriven och kommer ut till hösten. Nyheter om den kommer på bokens facebooksida: facebook.com/josephdavisbooks

Tack, Joseph, för att du ställde upp på intervjun. Tack också för en imponerande bok, intressanta svar och bra skriv- och boktips! 

måndag 10 april 2017

"Markus av Trolyrien"

Av Joseph A. Davis

Förlag: Pärlan Förlag
Utgivningsår: 2016
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 385 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 10+
Serie: Markus av Trolyrien, Del 1
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Markus av Trolyrien
Andra delar i serien: Verarnas drottning, Xirianas gåta
Annat: 

Handling: När Markus blir kidnappad av den vackra, men egendomliga kvinnan Diomeda ligger han på sjukhus efter en skidolycka. Hon påstår att han är Valariens försvunne prins. I nästa nu befinner han sig i en ny, märklig värld, där kläder växer på träd, gräset är blått och en riktigt artig hälsning medför några salivfläckar på tunikan. Valariens kultur är ny och främmande och Markus har ett tungt ansvar som landets motvillige prins och beskyddare. Det är ingen lätt uppgift, särskilt inte med de skräckinjagande monstren som håller på att invadera. Tillsammans med Diomeda ger sig Markus ut på jakt efter den legendariske kung Josuas talismaner, som kanske - om de gamla sagorna stämmer - är deras enda hopp.
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Wow! Jag blev så himla överraskad av Markus av Trolyrien och jag är så glad att jag fick möjligheten att läsa den, för hade jag inte blivit förfrågad hade det nog inte blivit av. Det beror dels på omslaget, som faktiskt känns lite barnsligt, men också på ett relativt okänt förlag och en okänd författare. Men nu har jag läst boken, och det är jag verkligen glad för. Det är en fascinerande story med flera dimensioner och jag upphör aldrig att bli förvånad.

Jag tittar på boken och säger att omslaget känns barnsligt, vilket det faktiskt gör. Men så tänker jag på Harry Potter och de omslagen är lite i samma stil. Så visst, omslaget är något barnsligt, vilket är en nackdel då färre kommer plocka upp boken, men samtidigt är det så himla charmigt och unikt på något sätt. Det är lite befriande att läsa något så enkelt som Markus av Trolyrien. Liksom Harry Potter är det en bok som passar alla - barn som vuxna.   

Att det är en bok som passar alla gör den unik. Det måste krävas en enorm skicklighet för att skriva för en så stor målgrupp. Det här med snytdagar, jättefjärilar och valar och troll känns som något tioåriga jag kunde ha fantiserat ihop, men samtidigt älskar jag det. Det är så charmigt på något sätt och att vara i en annan värld är så befriande och det är ovanligt med sådana här världar i ungdomslitteratur, vilket gör boken speciell. Vilken grym idé!

Boken är så himla härlig att läsa. Den är fylld av färger, knäppa och förvrängda saker och så många händelser. Det händer alltid något och det är så härligt att läsa en bok utan en massa djup för en gångs skull, utan att den är tänkt enbart för mindre barn. Språket är enkelt, men jag gillar det. För det gör boken speciell. Det är inte en vanlig fantasyroman, utan allt är lite förenklat, vilket är intressant och skönt som omväxling. Genialt! 

Jag älskar karaktärerna och relationerna. Även om de inte är så djupa känns relationerna så äkta och jag blir så glad av dem. Jag älskar hur mycket de förändras och utvecklas under bokens gång. Joseph A. Davis har tryckt in så himla många karaktärer i boken, och även om det blir delvis rörigt är det för det mesta något positivt, för den ena efter den andra oväntade relationen kommer och det är så himla härligt och känns så rätt. 

Något annat jag älskar med Markus av Trolyrien är hur svårt det är att förutse vad som ska hända. Man förvånas ständigt. Är det inte av jättemonster eller magiska verktyg är det av personer man trodde var goda, som visade sig vara monster. Och visst, det är bara massa fantasier, men det är så härligt när man kommer till tanken att: "Jaha, onda jätteskorpioner, så klart". Det är som att bli fem år på nytt och det är både speciellt och så roligt!

Markus av Trolyrien är en enorm överraskning. Det är en bok för alla och den gränslösa och vågade fantasin gör att den sticker ut. Boken gör mig så glad och det är härlig läsning. Det är händelserika historier och många spännande vändningar och man bara rycks med. Att en sådan här bok skrivs för ungdomar är roligt och unikt och jag är grymt imponerad! Kommer det en uppföljare, månntro? Hoppas! För det här är så unikt, så bra! 

Betyg: 
   

Tack för ett så fint recensionsexemplar, Joseph A. Davis! Så roligt att jag fick chansen att läsa din underbara bok! 


fredag 7 april 2017

"Resten får du ta reda på själv"

Av Lauren Oliver

Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2010/2012
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 477 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Before I Fall
Annat: 

Handling: Man vet aldrig vilken dag som blir ens sista 

Det är den 12 februari, fredagen före Alla Hjärtans Dag, och skolan firar "Cupid Day" med att eleverna skickar rosor till varandra. En toppendag för Sam och hennes kompisar - de är skolans fruktade innegäng och får flest rosor av alla. Dagen avslutas med en stor fest. Klockan 00:40 dör Sam. Hennes liv är slut, över, finito. Allt blir svart. Men så ringer väckarklockan och det är den 12 februari. Igen. Var allt en mardröm? Nej, tyvärr inte. Men vad är det då? Läs så får du veta!
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Jag kan inte likna Resten får du ta reda på själv med något annat, och det är en riktigt bra början. Idén är högst unik och faktum är att den håller boken igenom. Dessutom råkar jag älska sådana böcker som hoppar fram och tillbaka i tiden och saker som sker förändrar sådant som redan har hänt och sådär. Visst är det förvirrande, men ändå så spännande, och så djupt och mäktigt och det ger ett sådant perspektiv.

Boken för effektivt fram ett viktigt, men ändå ganska slitet budskap. Sättet Lauren Oliver väljer att göra det på är dock högst unikt, och det gör att boken sticker ut. I övrigt är den dock ganska vanlig och trist. Det är fester, alkohol, vänskap, bråk, kärlek, mobbning och allt annan som händer på en high school, och att läsa om (i princip) samma händelser sju gånger blir lite trist, även om budskapet är riktigt fint och verkligen når fram. 

Jag hade stora problem med att ta mig igenom den här boken, och en anledning är de långa kapitlen. Det finns egentligen bara sju kapitel - ett för varje dag - och det gör boken ganska seg och tuff att ta sig igenom. Visserligen är det ibland rubriker lite mitt i, men fler kapitel hade varit en fördel. Språket är dock bra, utan att sticka ut. Det är ganska tråkigt, men det håller. Budskapet förs fram och det är faktiskt det, och inte språket, som är centrum här. 

Att läsa ur Samantha Kingston's perspektiv är ganska speciellt. För hon är en bitch i alla bemärkelser. Hon gör så många fel och är en hemsk människa, men samtidigt är det så intressant att läsa ur hennes perspektiv, när hon sedan inser vad hon gjort fel och visar att hon har en annan sida. Det blir så mycket bättre och finare än om en riktig vardagshjälte hade varit huvudperson och Idén att låta läsaren sätta sig in en sådan persons liv är unik.

Boken utspelar sig på en helt vanlig high school, men ändå är den så speciell och det beror på att den är nytänkande och verkligen lyckas föra fram ett budskap. Jag tycker mycket om alla visdomsord och saker man lära sig av Sams handlingar och tankar. Det här är en sådan där bok som verkligen kan nå fram med det den vill säga, men den hade vunnit en hel del på att vara lite kortare. Nu är det lite mycket att ta in för att behålla intresset hela vägen.

Resten får du ta reda på själv börjar med ett vanligt, om än viktigt, budskap. Men sättet det förs fram på är unikt och effektivt. Lauren Oliver ger sin berättelse många unika drag och det är tydligt vad hon vill ha sagt. Efter ett tag blir det trist att läsa om samma dag om och om igen, även om det är spännande att se hur små saker förändrar så mycket, och boken kunde varit kortare. Men idén till att föra fram budskapet är smart och unik! 

Betyg: 
    

tisdag 4 april 2017

Läst i mars

Antal böcker: 5 st
"Dödens märken" av Veronica Roth
"Harry Potter och Hemligheternas kammare" av J. K. Rowling
"Diabolic" av S. J. Kincaid
"Den utvalda" av Kiera Cass
"Resten får du ta reda på själv" av Lauren Oliver

Antal sidor: 2151 st
Antal sidor/dag (genomsnitt): ca 69 st

Kommentar: Jag läste snabbt ut många böcker men i slutet av månaden blev de färre, mest på grund av skolan som tagit upp en hel del tid. Dessutom läser vi nu två böcker i skolan, så läst mycket har jag ändå gjort! Många bra böcker dessutom!

Bäst  - "Minst bra":

1. Dödens märken av Veronica Roth
2. Harry Potter och Hemligheternas kammare av J. K. Rowling
3. Diabolic av S. J. Kincaid
4. Den utvalda av Kiera Cass
5. Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver

Mest...
Överraskande: Dödens märken
Sorglig: Den utvalda, Diabolic 
Spännande: Diabolic, Dödens märken

Bästa...

Karaktär(er): 
Cyra & Akos - Dödens märken, Nemesis & Tyrus - Diabolic

Titel: Dödens märken 
Citat: "Honor has no place in survival", “You want to see people as extremes. Bad or good, trustworthy or not. I understand. It's easier that way. But that isn't how people work.” (Dödens märken) 

“Sometimes I'm afraid to go to sleep because of what I'm leaving behind.”, “How is it possible, I think, to change so much and not be able to change anything at all?” (Resten får du ta reda på själv)

Annat: -