lördag 27 februari 2016

Lov

Nu har även jag fått sportlov. Eller ja, om man ska vara noga så börjar väl inte lovet på måndag egentligen, utan nu är det bara helg. Men jag börjar mitt lov nu, idag. Jag har precis färdigställt den sista inlämningsuppgiften och igår gjorde jag även klart en annan uppgift. Så nu är jag helt fri från skola. Eller, nja. För på torsdag veckan efter lovet har vi prov i spanska, så jag måste nog plugga lite till det. Jag känner att jag har bra koll, men det är alltid bra att repetera. Det är ett ganska stort, och muntligt prov, dessutom. Det ska nog gå bra ändå.

Så nu när det är lov ska jag göra mest ingenting. Jag måste ta ikapp några (4) bokrecensioner som ska skrivas, och annars har vi inga särskilda planer. Ganska skönt, faktiskt. Och, just det, på måndag måste jag göra lite mer skolarbete. Det är en film som ska spelas in och vara klar efter lovet och det är enda tillfället alla i gruppen kan.

Men annars är det alltså lov på heltid för mig nu!

Ha det bra nu, vare sig ni redan har haft lov eller också fått det nu! 

tisdag 23 februari 2016

"Jag var här"

Av Gayle Forman

Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2015 (Engelska & Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 239 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: I was here
Annat:

Handling: Cody blir först chockad och sedan förkrossad när hon får veta att hennes bästa vän Meg tagit livet av sig, ensam på ett hotellrum.Cody kan inte fatta varför Meg skulle vilja dö. De pratade ju om allt. Varför hade hon inte sagt något? Men när Cody reser till Megs universitetsstad för att packa ihop hennes tillhörigheter upptäcker hon att det är mycket Meg inte har berättat. Om sina rumskamrater, människor av en sort som Cody aldrig skulle ha stött på i sin lilla håla till hemstad. Om Ben McAllister, killen med gitarren och flinet, som krossat hennes hjärta.

Men allra mest chockad blir Cody när hon till sist lyckas öppna en krypterad datafil på Megs dator, som visar att hon varit aktiv på en sajt som tycks vara kopplad till hennes död. Allt Cody trodde att hon visste om sin bästa vän sätts ur spel.
-bokus.se

Omdöme: Jag vet helt ärligt inte riktigt vad jag ska säga om den här boken. (Och det är inte bara för att den var både bra och dålig, men jag läste den för längesedan så jag minns inte så himla mycket...) Att den var bra, men inte så himla nyskapande, minns jag dock. För det är en intressant och hjärtskärande historia, men inget man inte läst förr. Dock var det lite mer mystik och deckar-känsla än det brukar i sådana här historier. Det hade inte gjort något om det var ännu mer av den delen. Nu är det mest sorg, svartsjuka på Megs andra liv, frågor och lite, lite mysterier.

Språket har jag inte så mycket att säga kring, bortsett från att det är väldigt känslosamt. Det är både ilska, kärlek, sorg och hjälplöshet. Ibland svämmar det över av olika känslor totalt, men det kändes ändå helt rätt, för någonstans passar det så bra i en sådan här bok. Jag måste också säga (utan att säga för mycket) att texterna från en viss hemsida är riktigt fina och obehagliga. Det är vad den här boken skapar. Ett obehag. Känslan att gå samma öde till mötes och känslan när Cody var på väg dit. Mäktigt är det, men väldigt obehagligt, hemskt och sorgligt.

Karaktärerna är riktigt älskvärda, men dem går verkligen upp och ner. De växer i mina ögon och gör sedan något som förstör allt och man blir upprörd och sur och sedan är dem så där underbara igen, och där slutar dem också. Relationen mellan Ben och Cody känns så rätt och äkta. Först är det mest sorg, ilska och lite skumt, men sedan blir det bara så bra och perfekt, fast det visste man väl någonstans hela tiden. Cody beundrar jag, verkligen. Så smart, tuff och rolig hon är, men från början gillade jag henne faktiskt henne it. Ben gillade jag nästan direkt, efter att man lärde känna honom och inte bara Megs/Codys version. Han är en toppenkille, men har så klart sina brister.

Slutet gillade jag mycket. Ja, efter att jag hade smält min ilska mot allt som hände, ni vet. Det kändes så rätt, för frågor kvarstår fortfarande kring allt, men det gör ingenting, för det är så det är. Man kan inte veta precis vad som händer, och dessutom öppnade slutet upp för en massa moraliska frågor och annat. Intressant. Dessutom tycker jag att alla delar av boken binds ihop på ett klurigt sätt och budskapet kommer verkligen fram. Om än på ett sorgligt, samt väldigt obehagligt sätt.


För att sammanfatta: Det är ingen helt unik historia, men delar kring mystik och frågor förstärks och får mig nästan att vilja kalla den här boken för deckare. Dock är det inte helt rätt, för det är så mycket känslor. Budskapet kommer fram på ett högst sorgligt, hemskt och obehagligt sätt. Jag blev faktsikt riktigt panikslagen där ett tag, för ämnet är så förfärligt, men nog så viktigt. Hur sådant här kan hända, hur fina texterna var... Huh. Förresten, sa jag att boken inte var unik? För det är den. Storyn är inte helt unik, men den berättas på ett ytterst unikt sätt.

Betyg:



lördag 20 februari 2016

Förlåt, men alltså VA?

Hösten 2014 läste jag tillslut ut Divergent. Jag köpte (eller fick) senare de två första delarna i pocket, då jag verkligen ville ha serien samlad. Det var förmodligen i december samma år. Sedan började väntan på att Allegiant skulle bli pocket. Jag väntade spänt på, jag vet inte, kanske kan det ha varit mars 2015, då boken skulle ha kommit ut. Sedan ändrades det till augusti samma år, därefter november, sedan mars i år, sedan augusti i år och NU:





Alltså, VA? Nu är jag faktiskt lite uppgiven här. Varför gör man så här? Jag ångrar faktiskt lite att jag inte dokumenterade alla olika datum, för oj vad de har ändrats. Men nu, mer än ett år till boken, samt Four, ska komma ut i pocket. Då är det ju mer än två år sedan böckerna gavs ut på svenska första gången. Den finns ju i storpocket, men de andra böckerna har jag ju i pocket och det blir så konstigt att ha de sista i annan version.

Så jag vet faktiskt inte vad jag ska göra annat än att vänta. Någon annan som vet något eller kanske till och med anledningen?

tisdag 16 februari 2016

"Korsad"

Av Ally Condie

Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2011 (Engelska) 2013 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 366 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Matchad-trilogin, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Crossed
Andra delar i serien: Matchad, Utvald
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Du vet vad du måste göra. Slåss för SANNINGEN. Fly för FRIHETEN. Stå upp för KÄRLEKEN. I gränslandet mellan det kliniskt rena och det rebelliskt vildvuxna pågår en strid större än livet själv. Samfundet vill äga dig, ditt liv, ditt allt. Hur mycket är du beredd att offra för att följa ditt hjärta?
-Bokens baksida

Omdöme: Det är något konstigt med den här serien, för trots att handlingen och själva grejen med allt är något störande, vill jag ändå fortsätta läsa. Det är jobbigt hur naiva alla är och världen de lever i går någonstans lite till överdrift och egentligen är det inte en så bred handling. Första boken var bara i princip Cassia-Ky. Nu kretsar inte allt runt dem på samma sätt, men den här boken har inte heller mycket till handling. Det händer knappt något, utan de bara vandrar runt och läser dikter och det är först i slutet det blir någon slags spänning. Fast av någon anledning stör det här mig inte så mycket, då.


Bokens språk är egentligen inte så himla speciellt, men det är ändå bra, i sin enkelhet. För det är enkelt språk som passar för de flesta. Jag gillar de många dikter som finns med, för de ger ett större djup, samtidigt som det är intressant då de får en betydelse för handlingen. Språket är som sagt inget märkvärdigt, men det funkar bra till den här boken. Egentligen gillar jag inte stilen så mycket. Det är en så bra serie, men den hade varit ännu bättre med ett mer utstickande språk. Däremot vet jag inte vad som är fel med språket, för det har beskrivningar och känslor, men är inte så personligt, utan mest platt.

Karaktärerna är dock riktigt välgjorda och man märker direkt att det är där författaren valt att fokusera mycket. Handlingen i all ära, men den kretsar som sagt mest kring karaktärerna och deras utveckling, vilket inte är fel eller dåligt i sig, då det är så häftiga karaktärer. Dock är det alltid roligt med en bredare handling där det händer lite mer. Fortfarande kan jag irritera mig på Cassia och hur naiv hon är, men det är inte utan anledning författaren har skapat henne så. Att Ky däremot vet så mycket och berättar för henne gör att hon känns ännu mer barnslig än innan, vilket stör mig. Annars är deras historia väldigt fin och med alla dikter och ord gör det att det känns väldigt djupt.

För att sammanfatta: Storyn är inte helt unik, men att ha karaktärsutvecklingen i fokus gör boken något unik. Ibland blir det lite mycket där och själva handlingen glöms nästan bort, men det är ändå intressant läsning. Dessutom är det ett enkelt, men ändå bra språk. Fina dikter och tankar gör det så vackert, utan att bli tungt. Egentligen vet jag inte varför jag gillar boken, men gillar den gör jag...

Betyg:



lördag 13 februari 2016

Skolbio

Igår var jag på bio med klassen och vi såg sista delen i The Hunger games. Vi läste första boken med klassen och skulle sedan se den här filmen, så då såg vi de andra filmerna också. Jag hade ju redan sett den här filmen, men ändå så var den lika sorglig. Jag måste också säga att filmen har växt i mina ögon sedan förra gången jag såg den. Den är ju faktiskt riktigt bra och så himla mycket bättre än part 1.

Igår tränade jag på kvällen och liksom de senaste fredagskvällarna gick jag och la mig så tidigt. Det är så konstigt. På vardagarna är jag pigg så länge, men en fredagskväll håller jag på att svimma klockan 22. Jag antar att det beror på alla tidiga mornar hela veckan, och sedan tillåter man sig att slappna av på riktigt första gången på veckan och då kommer allt emot en. Att det är så tydligt är dock lite konstigt. Det är dock mycket i skolan så det är väl inte så konstigt om man blir utmattad. 

onsdag 10 februari 2016

Mexiko vecka 1 del 2

Nu var det riktigt längesedan resan till Mexiko, men tiden har gått fort och det har varit fullt upp med skolarbete och jag hoppas det blir lugnt ett tag. Annars hörs vi väl till sommaren, haha. Nu tänkte jag skriva fortsättningen på första veckan i Mexiko. Här hittar ni del 1.

26/12
Dagen tillbringades som vanligt (= badade på strand och i pool, solade, "bara en vanlig dag"...) Lunchen åt vi på hotellet som vanligt. Det var enklast när man tillbringade dagarna där och ville ha nära till vatten, för det var så himla varmt. Helt ärligt var man lite trött på de minimala bufféerna vid det här laget. Det var läckra sallader och sådant där, men jag är inte så mycket för sånt. Man hade tur om det fannas potatis, men nachos fanns alltid! Dock var lucnhen riktigt bra just den här dagen. Supergott kött. Och potatis!

På kvällen var tanken, liksom dagen innan, att vi skulle äta på ett gatukök som serverade tacos. Uppenbarligen så ansåg dem fortfarande att det var helg, så det var fortfarande stängt. Riktigt trist,
men mysigt med lite promenader i "staden" ändå. Dessutom träffade på två svenska tjejer som hade åkt samma plan, buss och båt som vi. Vi pratade lite om allt möjligt, för det är ju alltid trevligt att kunna prata lite svenska.

Så efter att vi hade insett att det fortfarande var stängt där vi hade tänkt äta gick vi runt för att hitta någon annanstans att äta. När vi ändå hade tagit oss hit, kunde vi väl lika gärna äta någonstans, så att vi slapp hotellets buffé. Det var fullt ungefär överallt, så det slutade med att vi, efter några strömavbrott, gick in på en fiskrestaurang, som vi hade hört var så himlastormande fantastisk och allt. Det hade blivit rätt så sent, men min lillasyster hade redan ätit en tallrik pommes frites, bara ifall hon inte skulle gilla maten.

Det slutade med att mamma och pappa beställde "Dagens fisk" och jag åt kött och potatis. Ja, kött, på en fiskrestaurang. Det var helt okej mat och på vägen hem hittade vi tillslut till hotellet. Det var väldigt svårt att hitta i mörkret. Det gällde att svänga in på rätt plats, men till vår hjälp fanns en lysande skylt, och innan den skulle vi svänga in. Trötta som alltid gick vi och lade oss direkt när vi kom tillbaka till hotellet.

27/12
Den här dagen har jag fruktat att skriva om lite grann, då den var så himla förfärlig. Allt började tidigt på morgonen, när jag vaknade med mina hemska böldmyggbett som nu hade utvecklat sig till blåmärkesbölder. Gud vad det kliade och gjorde ont. Jag insåg snart att det inte var så mycket att klaga på, då jag påväg ner för den läskiga trappan blir varnad för badrummets doft, då mina föräldrar blivit matgörgiftade och varit uppe minst en gång i timmen hela natten och... Ja. Vi sparar på detaljerna, tror jag. Det visade sig att "dagens fisk" var förmodligen "förra veckans fisk" eller något sådant. Dock löste vi aldrig mysteriet med vilken mat det var som gjorde dem sjuka, men nu har jag och min syster återigen fått bevis för att kött-pommes frites-dieten är den bästa.

Idag skulle vi dessutom ha hyrt en golfbil och åkt runt med, men det blev snabbt inställt. Vår jacuzzi fungerade nämligen inte, och de kunde inte heller laga den, så vi lyckades förhandla oss till en gratis golftbil för en dag. Låter lite som ett lyx-problem. "Vår jacuzzi fungerade inte". Dagen innan fick vi dessutom höra av svenskarna vi träffade att de inte hade något varmvatten och duschmunstycket var en liten snäcka... Ja, en sådan dusch fanns det vid havet hos oss, men duscharna på rummet var inte så mycket bättre, dem. Trots att man hade på max var man tvungen att kämpa som bara den för att få ur schampot ur håret.

Jag och min syster skulle gå och äta frukost själva och vi började planera för hur vi skulle lösa det. Sedan är vi påväg upp efter att ha diskuterat med pappa och då vaknar mamma och frågar vad vi gör. Vi säger att vi ska gå till frukosten, men hon förklarar för oss att klockan bara är halv sju, så det var bara att bädda ner sig och vänta en timme.

Väl i restaurangen visade det sig att, idag av alla dagar, serverade de smoothie. Så himla sorgligt när mamma och pappa inte kunde äta. Vi åt i alla fall en lyxig, men snabb, frukost. Vi drack en massa smoothie, nu när ingen kunde säga till oss. Haha, nej jag skojar, vi var faktiskt riktigt duktiga och söta. Vi kände oss dessutom så häftiga när vi fixade allt själva. Dessutom lyckades vi be om plastmuggar och tallrikar, då vi skulle ta med oss lite mat till mamma och pappa.

Sedan fortsatte vi vara sådär duktiga när vi fick lov att gå och bada själva. När vi kom tillbaka var pappa i full färd med att ringa efter läkare då de båda mådde mycket, mycket sämre och inte fick i sig någon näring alls. Det var tydligen inte lätt alls. Han försökte ringa ett läkarnummer och sedan ringde han till receptionen, som knappt kunde någon engelska. Det slutade med att han gav sig av till receptionen för att försöka få hjälp. Det komiska var att jag och Madeleine hade sett några läkare tidigare vid poolen, men nu var de tydligen onåbara.

Medan pappa gick till receptionen ringde telefonen och jag fick svara. Då var det självfallet receptionen och jag hörde pappas röst i bakgrunden och sa att "jo, men pappa är där nu".  En stund senare kommer pappa tillbaka och jag berättar att de ringde och han säger: "Jo, hon sa det, hon sa att min son svarade i telefon". Alltså, va? Jag låter ju ändå inte som en kille.

Tillslut kom läkarna och det var samma som vi hade sett bara en timme tidigare vid poolen. De var i alla fall trevliga och hade praktiskt nog med sig en tolk, så vi kunde göra oss förstådda. Efter lite mirakelinjektioner var dessutom både mamma och pappa på fötter, om än något tama. Det var riktigt läskigt, bara kanske tio minuter efter injektionen kände de sig bättre. Undrar verkligen var det var i...

Resten av dagen var vi vid poolen och mamma och pappa vilade i varsin solstol. Madeleine var hungrig, så vi skulle beställa nachochips till henne i baren. Hon är riktigt kinkig och skulle inte ha något annat än chips, och tro mig, det var inte det enklaste att göra sig förstådd angående det. Det slutade med att vi efter konstigt lång väntan fick en tallrik med chips och någon konstig orange ost. Varför ska allt vara så krångligt? Vi fick hjälp av pappa med att förklara och även lite höjda ögonbryn: "Only chiiips? No cheeeese?". Dessutom kom en servitör ut och gav oss en lektion i hur man faktiskt ska äta chipsen. Vi försökte återigen förklara att vi ville ha bara chips, och någonstans sa det klick. Vi stack snabbt till stranden med chipsen och sedan kom en massa servitörer och frågade om vi ville ha juice eller något...

28/12

Jag vaknade redan klockan 5, av ett riktigt oväder. Först förstod jag inte alls vad det var som lät. Det lät som om någon skramlade med plåtburkar utanför fönstret, men det visade sig vara ett riktigt rysligt väder. När det mojnade kunde jag åtminstone få lite mer sömn.

Vi hade tur, för idag, när föräldrarna var hyfsat återhämtade och åtminstone på fötter, fick vi chansenHur kan en automat bli tom. Det var så skumt och kändes som något sorts skämt. Det har man väl aldrig hört talas om innan. Dessutom fanns det bara en automat på ön, så det var inte så mycket att göra. Dock såg vi en skylt vid polisen, där automaten låg, där det stod "Ombudsman". Alltså, så som vi säger på svenska. Det verkade vara något slags internationellt ord...
att låna en golfbil. Så vi gav oss ut där på morgonen och tog en dags paus från badande och annat. Det var en helt annan känsla att köra runt där i staden och vara en del av kaoset med golfbilar. Vi var först tvungna att åka till läkarna som hade kommit dagen innan, för att göra rätt för oss. Det visade sig svårare än väntat, då det inte fanns någon sorts uppkoppling. Dessutom var bankomaten tom när vi skulle ta ut mer pengar. Alltså, va?

Vi fortsatte i alla fall vår golfbilstur och åkte för att titta på öns flygfält. Som inte helt oväntat var av... Japp, sand. Skulle varit roligt att se ett flygplan landa där...

Sedan bestämde vi oss för att åka vidare för att kolla på någon slags strand eller något, jag vet inte riktigt, det var kanske spetsen på ön eller något. Så vi följde pilar och en karta och kommer fram till en väg fylld med hål som är fyllda med vatten. Det verkade dock inte värre än hålen i staden, så vi körde helt enkelt igenom. Och det gick bra. Häftiga bilar!
När vi sedan kommer till nästa stora grop som bereder ut sig mitt på vägen, utan möjlighet att åka runt, tar vi självklart sats och... Ja, vi fastnar. Mitt i en den där kanske två meter långa gropen. Så där sitter vi och försöker få fatt på bilen, som förmodligen fått vatten i motorn. Det slutar med att pappa får gå ur och ner i det äckliga vattnet för att knuffa, medan jag och Madeleine får smidigt hoppa till land. Mamma gasar, pappa puttar, men ändå kommer inte bilen upp. Jag tvingas kliva i, utan skor och det var så förfärligt äckligt.

Tillslut lyckas vi faktiskt knuffa upp bilen, och jag överlevde de äckliga växterna och allt. Stort steg. Nästa problem blir dock att Madeleine nu står på andra sidan av gropen och att hoppa är en omöjlighet. Så jag har ett bra peptalk till henne: "Det är vatten som räcker till knäna, det finns lite slingriga växter, men inga djur och det är inte farligt. Bara gå lugnt och försiktigt så du inte ramlar". "Okej, okej". Hon kliver i, tar några steg, och sedan skriker hon och bara springer rätt igenom. Fötterna drar hon upp ovanför vattnet och sedan i. Så att jag som står där blir totalt nerlerad. Så arg jag var där en stund. Vi fick fortfarande inte fatt på bilen och var i mitten av ungefär ingenstans. Vi försökte ställa den lite lutad för att få ur vattnet, men det slutar med att vi får knuffa den framåt.


Så vi knuffar den mot havet och stranden (för det är enda vägen?), och där kommer precis en liten
segelbåt med varor in och lägligt not står några män där och tar emot. Vi låter en försöka fixa bilen och han sätter sig och gasar och den startar. Sedan sätter sig alla däri och vi försöker återigen gasa, kommer några meter och sedan stopp. Så höll det på ett tag. Tillslut gav vi upp och pappa fick köra medan vi andra sprang bakom och knuffade och skulle sedan hoppa på när det gick bra. Vilket det aldrig gjorde. Vi hade en smått panik där ett tag, men som jag sa, "Vi kommer skratta åt det här senare".

Sedan hade vi också det andra problemet med var staden låg, men det kunde männen åtminstone lösa. Efter mycket gasa och och övervägande om vi skulle ringa hotellet för hjälp, får vi igång bilen och den går riktigt långt, och stannar faktiskt inte. Männen som hade ett hus där fick vi skrika till och säga att vi inte behövde mer hjälp. Vi rullade mot staden, men tog konstiga vägar för att undvika mer vatten. Sanningen är att vi hela dagen undvik minsta vattengropar.

Resten av dagen ägnades åt lite turer i staden där vi kollade runt i affärer. Vi hade sett några häftiga dödskallar som vi ville köpa, men vi mindes inte var. Det fanns liknande på många ställen, men vi ville ha just dem vi hade sett från början. Tillslut hittade vi rätt ställe och kollade medan kvinnan slog in varenda dödskalle i flera lager tidningspapper och tejp. Vi köpte så mycket, och vi frågade om paketpris, men hon rynkade bara på näsan, men gav faktiskt mig och min syster varsin snäcka. (!) De vill ha mer pengar, inte mindre.

Vid lunch badade vi vid hotellet och sedan åkte vi lite mer i golfbilen. Vi åkte så långt vägarna
sträckte sig (6 km). Därefter kunde man fortsätta rakt in i träsket längs en smal liten väg, men den tanken kändes inte så lockande. Där var det i princip bara mangroveträsk och regnskog, vilket innebär mygg och andra obehagliga djur som man kanske inte ville möta. Det var ändå lite mäktigt att stå där i slutet av bebyggelsen. På vägen tillbaka fick jag och Madde testa att köra lite. Det var ju inte så himla farligt. Det var lite folk och ingen vidare fart. Kul var det i alla fall.

På kvällen åt vi självklart middag på hotellet, nu när vi hade lärt oss vår läxa. Den här kvällen var det fyllt med tvättbjörnar och det var fotspår på dukarna och de var helt galna. De var uppe i takbalkarna och stirrade ner på oss och samtidigt skrämde servitörerna iväg dem.

29/12

Nu hade vi tillbringat dryga veckan på denna märkliga ö och det var dags att byta hotell och komma till civilisationen. Det var lite trist, men någonstans väldigt skönt. Det var en lugn miljö på Holbox, men det var så litet och jobbigt med sjukdom och annat. Det var inte så tryggt och därför kändes det skönt att få komma till fastlandet. Dessutom var det faktiskt lite för lugnt för vår smak där. Så vi åt en sista frukost och beställde lite mat i
poolbaren innan avfärd, för att överleva resan.

Väl vid utcheckningen blev det självklart strul och det tog riktigt lång tid. Det var lite oroande där ett tag om vi skulle hinna eller inte, men vi kom iväg i tid, vilket var tur. En båt väntar ju inte, precis. Så vi fick en sista golfbilstur i taxi och det saknar jag helt ärligt inte ett dugg. Det var häftigt och lite knäppt, men så skumpigt och sådär. På båten satte vi oss på taket för att kunna se ut. Det ångrade vi snabbt. När båten fått upp farten sprutade det saltvatten som bara den och hela kroppen sved. Fast det var häftigt att se små miniöar av enbart träsk och skog. Dock blev saltet alldeles för jobbigt, så det slutade med att jag satte mig på golvet i skydd av en liten utbyggnad.



När vi rullade in i hamnen i "Chiquila" var det sprängfullt med folk som alla skulle till Holbox eller någon annan ö. Det var rena labyrinten att ta sig till bussarna, och att sedan hitta rätt buss! Vi lyckades tillslut och kom iväg och det var bara att stålsätta sig för den förfärliga resan. Den här busschauffören var åtminstone bättre än den på ditvägen, men farthindrena gick inte att undvika. Jag hade i alla fall en bra plats och kunde undvika illamående. Dessutom hade vi trevligt sällskap med andra svenskar som vi hade rest hela vägen med. Vi pratade mycket om skolan och annat och det var intressant.

Dock var det lite oroande när busschauffören plötsligt började stanna, stänga av bussen och sedan starta om hela tiden. Det skedde säkert minst 20 gånger under hela resan och det hela var något oroande. Dessutom sa han ingenting. Vi kom åtminstone fram helskinnande. Vi ser en skylt med hotellnamnet på. Sedan kommer en bom och någon slags vaktkur vi måste igenom och chauffören får lämna namn på alla i bussen. Sedan väntar en superlång tur på en enskild väg
mitt ute i träsket. Efter några minuter sker samma procedur och sedan är vi faktiskt inne, vi vad som utifrån motorvägen såg ut precis som ett fängelse...

Sjukt stort är det. Tänk då känslan att precis ha kommit från ett hotell med 50 rum och nu komma till det här skyddade hotellet med över 4000 gäster. Mer än Holbox's hela befolkning! Först får vi lämna ifrån oss bagage, för att det ska köras till vårt rum med sådana här riktiga bagagevagnar, ascoolt. Sedan får man välkomstdrinkar och vi går för att hitta receptionen. Det var svinkallt på grund av luftkonditionering och allt var som himla maffigt och stort och överlyxigt. Jag och Madeleine springer till staketet för att titta på själva området och det är så sjukt stort och häftigt.



I den här första byggnaden finns till och med några få butiker, t ex smycken, souvernier, kläder mm.

Dessutom har de ett kafé som liknar Satrbucks. Och ett casino! Vi blev ganska paffa där ett tag, för det var inte vad vi hade väntat oss. Dock fick vi senare höra talas om ett annat hotell med egen bowlingbana! Herregud!

Så för att sammanfatta blev det en dag av upplevelser och stora kontraster. Efter att ha fått hjälp att hitta till vårt rum (!) konstaterade vi krast att hotellet var minst lika stort som Arlanda... Rummet var lika lyxigt som resten av stället. Och iskallt. Här var de frikostiga med luftkonditionering.


Innan vi skulle äta middag tog vi ett snabbt dopp i en av alla sju pooler. Därefter testade vi den överlyxiga dushen med två munstycken, samt en handdusch. Som sagt, kontraster. Vi hade tänkt äta middag på ett steakhouse, som var en av nio restauranger, men trots att vi kom runt halv sju var det fullt och vi kunde vänta oss ett bort tidigast halv tio på kvällen... Dock var bufférestaurangen helt amazing, så man behövde inte skämmas för att man var lat och ät där nästan varje följande kväll. Det var så himla stort, och så mycket, och så gott. Det fanns världens salladsbar och en flera meter lång disk med olika sorters desserter... På det förra hotellet såg vi det som lyx att man kunde få en köttbit stekt, här stekte de allt...




Här och här och här kan ni läsa de andra inläggen om resan. 

måndag 8 februari 2016

Läst i januari

Antal böcker: 4 st
"Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt
"Dimensioner" av Sofie Berthet
"Korsad" av Ally Condie
"Jag var här" av Gayle Forman

Antal sidor: 1422 st
Antal sidor/dag (ca, genomsnitt): 47 st

Kommentar: Helt okej, men en seg början på året, dock kom det sig i slutet av månaden. Måste dock säga att det var många böcker som jag inte gillade och som gjorde mig besviken.



Bäst  - "Minst bra":

1. Jag var här av Gayle Formna
2. Korsad av Ally Condie
3. Dimensioner av Sofie Berthet
4. Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt

Mest...
Överraskande: Jag var här
Sorglig: Jag var här
Spännande: Korsad

Favorit...
Karaktär(er): Cassia och Ky - Korsad, Ben och Cody - Jag var här
Titel: Jag var här
Citat: Inget jag fastnade för, men det finns flera vackra stycken i flera av böckerna. 

Annat: -

En summering av helgen

God morgon!

Trevlig måndag idag, då jag är ledig för att det är studiedag. Skönt med extra lång helg, verkligen. Planerna för dagen består väl mest i skolarbete, lite läsning och kanske träning ikväll. Det beror på hur jag mår för har blivit riktigt förkyld.

Nu har det återigen varit tyst på bloggen några dagar, och jag kan väl inte säga att jag goda anledningar, men jag hoppas kunna skriva åtminstone en månadsrapport idag. Vi får väl se.

Lördagen tillbringade jag först i Mall of Scandinavia, där vi shoppade lite välbehövligheter. Vi gick till den här Lindt-butiken och köpte choklad, främst som en present till kvällen, men jag köpte även några jättegoda praliner.

Så ja, vi skulle alltså ut och fira på kvällen. En 80-årsmiddag skulle hållas och vi var bjudna, samt några andra i andra och tredje generationen, men resten var mellan pensionerade och döden, i princip. Det var väl ändå ganska trevligt. Familjen och jag satt vid det ungdomliga bordet, så det var bra. Maten höll hög klass och de hade faktiskt gjort sig besväret att fixa glutenfri tårta.

Dock var det nog inte den roligaste tillställningen jag varit på. Det var en del roliga tal, men när en läskig gammal gubbe började hosta och dregla var det inte så trevligt. Vi satt dock inte vid samma bord, men det var ändå lite skumt. Sedan skulle han dessutom plötsligt ställa sig upp och läsa en dikt. Så han läste och skulle sedan förklara betydelsen och det där upprepades några gånger. Hemskt tråkigt. Vid ett tillfälle sa han att han skulle läsa en dikt och när han var klar och vi pustade ut sa han: "Nu när det ändå inte är någon servering kan jag väl ta en till". Neeeej. Vi höll på att skratta ihjäl oss. Det konstiga var att när han började läsa sina dikter slutade han hosta...

Sedan var serveringspersonalen en udda skara. Det var så obehagligt när de smög upp bakom en och man bara kände rökdoften och hörde deras flåsande och raspiga andning i örat. Flera stycken, också! De lät lite som Darth Vader. De måste dessutom ha gått ut efter varje servering för att röka. Äckligt. Sedan var en kille riktigt läskig. Jag skulle gå på toaletten och han bara stirrade på mig...

Och tårtuppskärningen var en total katastrof. Vem skär inte tårtans bitar från mitten och ut? Nej, inte den här skumma mannen. Han skar lite hur som helst och gav konstiga rombformade bitar och vissa fick bitar med ännu fler hörn.

Fast det var som sagt god mat, om än att miljön och vissa människor förstörde lite...

Så det var min ersättning för melodifestivalen. Hmm... Fast melodifestivalen har väl aldrig varit riktigt rolig den heller. Jag tycker underhållningen emellan bidragen kan vara riktigt bra, men själva musiken är sällan kul att lyssna och titta på. Dessutom är det alltid fel bidrag som går vidare.

Igår ägnade jag dagen åt att akutläsa ut "Röd drottning", då den skulle ha lämnats tillbaka till biblioteket i lördags, men då var långt ifrån klar och tiden sprang ifrån oss. Så nu satt jag och stressläste ut boken medan mamma ropade och frågade hur det gick och peppade mig, haha! "Hur går det"?, "40 sidor kvar", "Bra, kämpa på, så vi hinner åka och handla".

Igår upptäckte jag dessutom en del av arbete som skulle vara klar, vilket varit väldigt otydligt, som jag inte var klar med. Så det var var gårdagen delvis ägnades åt, och idag får jag färdigställa.

fredag 5 februari 2016

"Dimensioner"

Av Sofie Berthet

Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2015
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 403 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: Nova-trilogin, Del 1
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Dimensioner
Andra delar i serien: -
Annat: 

Handling: Nova går i tvåan på gymnasiet i Skateholm och lever ett normalt tonårsliv med kompisar, killar och skola. En dag ser hon en kvinna som plötsligt tonas bort och kvar finns ingenting. Nova tänker att hon måste ha inbillat sig, men sedan börjar annat konstigt hända. Nova får en känsla av att vara förföljd , men vet inte vad hon ska akta sig för. Samtidigt träffar hon den fantastiske Alex som precis flyttat till Skateholm och de kommer varandra nära direkt. Fast det är något som inte stämmer. Konstiga varningar om att Nova ska se upp för Alex, och känslan av att vara förföljd lämnar henne inte. Samtidigt beter sig Alex skumt och verkar hela tiden så orolig och försvinner och kommer tillbaka med konstiga undanflykter. Det är något som inte stämmer, men Nova kan inte sätta fingret på vad, inte förrän Alex berättar det mest osannolika hon hört.

Omdöme: Jag hade någonstans ganska höga förväntningar på den här boken, men den levde inte upp till dem. Alls. För det första är det ingen unik handling, det här med tidsresor och sådant är väl inte nytt någonstans. Dock kan det vara ganska kul att läsa om med någon lite speciell twist, eller något utstickande, men det fanns inte där. Sedan har jag lite svårt för att förstå vad boken faktiskt handlar om. För det händer ing-en-ting. En konstig tid och sedan lite tidsresor och "Vi ska skydda dig, akta dig för dem, bla bla bla..."

Språket minns jag helt ärligt inte mycket, så det var nog varken superbra eller superdåligt. Helt okej med andra ord. Dock vet jag att det var väldigt segt, speciellt i början. Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag hittade något flyt och det var svårt att läsa vidare, för det blev aldrig så sjukt spännande som jag hade hoppats.

Karaktärerna är inte heller något att hurra över, men det känns som om mycket fokus låg där. På att få dem spännande och utstickande, men där har man helt ärligt inte lyckats något vidare heller. Varken Nora, Alex eller Eya var sådär fantastiska att man längtar efter nästa bok bara för att få läsa om dem. De var mest trista och vanliga och kändes overkliga. Dessutom förstod jag inte riktigt relation mellan Nova och Alex. Den kändes aldrig äkta, utan mest konstig och dessutom hur Nova såg på Alex var väldigt konstigt. Han var väl inte så speciell, förutom tidsresandet då.

Med all respekt vet jag att det måste vara svårt att skriva om framtid varvat med nutid. Det är så mycket att tänka på för att få allt att stämma och man kan inte tänka på allt. Och då kommer de petiga läsarna och säger att det inte är trovärdigt och feltänkt med framtiden... Förlåt. Men helt ärligt så hänger allt på första boken. Den måste ha fart och tvister och man måste få lära känna alla karaktärer bra, så att man vill läsa. Nästa bok kanske har mer fart, men om inte första boken hade så är det svårt att ta upp tvåan.

Däremot måste jag ge författaren lite cred, jag känner att jag är lite för negativ. Det som hon har lyckats bra med är att verkligen få till den här rysliga känslan och jag blev lite smårädd när jag läste. Det finns ett obehag bakom förföljelserna och det gjorde mycket för boken. Dessutom är omslaget riktigt läckert och det är häftigt hur titeln smälter in i bilden. Först såg jag den faktiskt inte.

För att sammanfatta: Helt ärligt, så är jag inte imponerad, men kanske är boken inte min typ. Det händer nästan ingenting och fokuset är mest på relationer och karaktärer, som inte är så lyckade. De är platta och ytliga och overkliga och man fastnar inte för dem. Språket är lite trassligt och för inte handlingen framåt, utan det går segt att läsa. Tyvärr kan den här boken göra att jag inte läser nästa bok, för första boken måste vara wow. Tvåan kan vara sådär och den sista måste återigen chocka och glänsa. Så är det bara och där lyckas inte Dimensioner.

Betyg: 
   

tisdag 2 februari 2016

"Låt vargarna komma"

Av Carol Rifka Brunt

Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2013 (Engelska) 2015 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 414 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Tell the wolves I'm home
Annat: Läst som pocket

Handling: New York 1987. Fjortonåriga Junes morbror dör i aids. Han var den viktigaste personen i världen och hans död lämnar henne ensam och tyngd av sorg. Tills hon träffar Toby, en man som också sörjer Finn. Mellan honom och June växer en oväntad och annorlunda vänskap fram, en vänskap som får hemligheter som länge varit dolda att dras fram i ljuset. Och June lär sig saker om sig själv och sina närmaste som förändrar henne för alltid.
-bokus.se

Omdöme: Jag har hört så mycket bra om den här boken. Hur fin, sorglig och unik den är. Fast jag kan inte säga att jag håller med. Handlingen är inte alls i min smak och att boken utspelar sig på 80-talet gör den bara sämre. Den känns så gammaldags och är svår att relatera till och det är viktigt att kunna göra när man läser. Dessutom känns storyn konstig och ogenomtänkt, men om mer fokus legat där kunde det ha blivit riktigt bra.

Jag saknar språket med ett sådant där underbart flyt och fantastisk stil. Det här språket är enligt mig mest segt och inte så vackert och speciellt som jag hade hoppats. Man kan inte säga annat än att språket verkligen låter äldre och det ska författaren ha cred för, men det passar inte en bok som redan är tragisk och udda. Jag kan inte heller leva mig in i språket utan varje kapitel är svårt att ta sig förbi.

Karaktärerna är jag inte så imponerad över heller. De känns ganska oäkta, men är ändå unika och fina. June kom jag dock aldrig på rätsida med. Jag förstår inte hur hon tänkte och agerade. Istället för att utvecklas till det bättre utvecklades hon till det sämre, om man kan säga så. Toby gillade jag inte heller särskilt mycket, men hans och Junes relation var väl ganska fin, om än något udda och kändes inte helt realistisk. Jag hade svårt att relatera till alla karaktärer, men det kan bero på att boken faktiskt utspelar sig i ett annat samhälle än det jag är van vid. Däremot älskade jag hur syskonrelationen utvecklades, från att ha varit så kall till att bli så varm och fin.

För att sammanfatta: Det är ett mysterium för mig hur så många verkar älska den här boken, medan jag sågar den rakt av. Jag antar att mycket ligger i betraktarens öga och det här var verkligen inte min typ av bok. Handlingen är inte så speciell egentligen och det beror mycket på att den inte är färdig. Språket passar för 80-talet, men har inget flyt eller något som fångar läsaren. Karaktärerna är ganska bleka, men jag gillar syskonrelationen som utvecklas. Det mesta med boken måste jag säga.

Betyg: